Medieforskaren Ester Pollack: ”Journalistiskt fusk vanligare än man kan tro”

I september bröt Danmarks största morgontidning Politiken med den ansedde och prisade fotografen Jan Grarup bland annat efter att fel uppdagats i hans rapportering från Ukraina. I februari avpublicerade Aftonbladet och flera danska och norska tidningar ett stort antal artiklar skrivna av frilansjournalisten Lasse Skytt, som påkommits med omfattande plagiat.

I mars kom ytterligare ett avslöjande om fusk. Den finska tidningen Aamulehti avpublicerade 551 artiklar skrivna av tidningens numer pensionerade reporter Matti Kuusela efter att han i en memoarbok uppgett att han fabricerat intervjuer och personer.

Bland annat hittade han 2008 på den svenske författaren Per-Olov Ekelöf och dennes oavslutade roman Båtman för att liva upp en artikel om rodd. Han fejkade också ett samtal med den finska poeten Eeva-Liisa Manner, och i ett resereportage från 2006 hittade han på berättelser om personer i förbipasserande bilar när han och fotografen satt på en bänk i Tasjkent. Resereportaget belönades med Bonniers Stora Journalistpris i Finland. Kuusela själv är oförstående inför kritiken och säger till nyhetsbyrån STT att ”ingen sansad person som är äldre än tre år och läser mina texter skulle kunna tro att jag på riktigt hade pratat med de här personerna”.

I en intervju i Helsingin Sanomat försvarar Aamulehtis tidigare chefredaktör Matti Apunen artiklarna som Matti Kuusela erkänt innehåller rena falsarier.

”Vi måste komma ihåg att Matti Kuusela har varit en helt egen sorts journalist redan från början. Han har alltid rört sig på gränsen mellan fiktion och journalistik”, säger Matti Apunen till HS och påpekar att i fallet med den påhittade svenske författaren Per-Olov Ekelöf påstod Kuusela i artikeln att skälet till att Ekelöf inte avslutat romanen var att hans armar förvandlats till åror, något som måste ha fått läsarna att inse att det handlade om fiktion.

Apunen menar att debaclet hade kunnat undvikas om artiklarna försetts med en fiktionsvarning.

Genom åren har flera fuskande journalister avslöjats. Men finns det journalister som kommer undan?

– Jag tror att journalistiskt fusk är mycket vanligare än vi föreställer oss. De senaste avslöjandena, ja de avslöjar egentligen något annat: redaktionernas låga nivå när det gäller källkritisk kontroll, säger Ester Pollack, professor i journalistik vid JMK på Stockholms universitet som tillsammans med Sigurd Allen skrivit boken Källkritik! Journalistik i lögnens tid.

Vad vet vi om varför fusket uppstår?
– En gemensam nämnare för många av de falsarier som har avslöjats är att de dyker upp inom featurejournalistiken; de långa, långa essäerna där narrativet och berättelserna är riktigt viktiga. De som har blivit påkomna och valt att tala ut har lämnat lite olika förklaringar, men i flera fall handlar det om prestationsångest. Der Spiegels tidigare stjärnreporter Claas Relotius, som fått en rad journalistpriser, uppgav att det var pressen att fortsätta att leverera fantastiska berättelser som fick honom att fabricera. En annan ingrediens var att han ville uppfylla de tyska läsarnas förförståelse av till exempel hur det skulle kunna se ut i små orter i USA nära gränsen till Mexiko. Han levererade föreställningar som läsarna ville ha.

– Sedan finns det ju grader i helvetet när det gäller journalistiskt fusk, från att man låter bli att ange källan, alltså att man plagierar, till att man som Relotius helt hittar på både personer och platser.

Hur ska man komma till rätta med plagiaten?
– Det finns en enormt stark journalistisk kultur att man ska vara självständig som nyhetsproducent, att man ska hitta ett fantastiskt material utan hjälp av andra. Det leder till att man pryder sig med lånta fjädrar för att framstå som mer kompetent. Det är, exempelvis, många landsortsjournalister som har vittnat om att deras rapportering har refererats i riksmedier utan källhänvisning. Den här kulturen behöver förändras eftersom den devalverar samhällsvärdet av journalistiken. Det borde vara ett tecken på kvalitet att uppge många synliga källor, men ofta betraktas det i stället som ett svaghetstecken.

Och när det gäller fabrikationerna?
– De enskilda journalisterna har förstås sitt ansvar och det finns personer som verkar ha haft plagiat som livsstil. Den norske journalisten Daniel Butenschøn, till exempel. Han var ganska smart: han ringde upp personer som hade intervjuats i andra tidningar och frågade om det var okej att återanvända citatet. Sen framställde han det som en ny självständig intervju.

– Men det är strukturellt problematiskt att etablerade redaktioner i glädjen över att ha fått ett välskrivet reportage så ofta väljer att publicera utan att kontrollera underlaget. Man måste ha ett system för källkontroll på redaktionen och det kräver en redaktionsledning som tar det här på allvar. Med så mycket desinformation som förekommer – och så småningom AI-fabricerad desinformation – kommer källkontroll och transparens att bli en konkurrensfördel.

Ester Pollack är också kritisk till hur ”alla dessa förbaskade kommittéer för journalistpriser” låter saker och ting slinka emellan. Den som vinner pris för sin journalistik ska ju vara en förebild för andra journalister, men så har det inte alltid varit, menar hon.

– Att Henrik Evertsson fick Stora Journalistpriset för sin film om Estonia, det var ju en rejäl skandal som i mångt och mycket har tystats ned.

Ett särskilt problem när det gäller transparensen är de anonymiserade intervjupersonerna, menar Ester Pollack. Hennes forskning visar bland annat att var fjärde intervjuperson i rapporteringen kring våldsbejakande extremism är anonym. I hennes forskning kring politiska skandaler framkommer att det är mycket vanligt med anonyma källor, trots att det inte borde behövas.

– I skandaliseringsprocesser där journalister letar efter fler som kan konfirmera den dåliga karaktären eller felsteg hos den som har pekats ut är det rätt många som uttalar sig anonymt. Politiker som uttalar sig vill inte stå med namn eftersom de riskerar att dras med i fallet, men det är inget journalistiskt skäl.

– Anonymisering är något som man inte borde ta till annat i ett absolut nödläge, just därför att man inte kan kontrollera dem. Det blir omöjligt för oss att veta om källan har den kompetens som den låtsas att den har när den är anonym, eller om den ens är verklig, säger Ester Pollack.

Ryszard Kapuściński brukar beskrivas som 1900-talets störste journalist, samtidigt är det klarlagt att han fabricerade en del i sina reportage. Är han en dålig journalistisk förebild?
– I några avseenden, ja. För också han föll för frestelsen. Han måste förstås ha känt prestationskravet att hela tiden komma med fantastiska historier och intervjupersoner och intervjua källor som man bara kunde drömma om att komma i närheten av. Men han skrev också många litterärt sett fantastiska reportage. Allt var inte påhitt, och det är väl det som räddar honom. Han kan väl vara en litterär förebild – men han är det inte när det gäller kraven på källkritiskt baserad journalistik.