Men fatta då!
Den här ledaren har jag inte skrivit. Jag har läst in den. Det skonade mina värkande armar, men var en prövning för tålamodet.
Den här ledaren har jag inte skrivit. Jag har läst in den. Det skonade mina värkande armar, men var en prövning för tålamodet.
En bakgrund: Jag har sedan drygt tre år problem med det som på fackspråk heter lateral epikondylit men som med lekmannaterminologi kan beskrivas som tennisarmbåge eller musarm. Det innebär att jag haft problem med inflammerade muskler i båda armarna; smärtor som det senaste året övergått i en så kronisk värk att det blivit allt svårare att arbeta. För att motverka detta och avlasta de ömmande armarna har jag provat allt från sjukgymnastik och akupunktur till medicinering och olika tekniska hjälpmedel. Dock utan någon större framgång. Nu väntar operation och en tids total vila. Men först test av det hjälpmedel som erbjuder mest muskelvila: att styra datorn med rösten istället för tangentbordet.
Det går sådär, kan jagmeddela. Huruvida det beror på tekniken eller mig är lite oklart i nuläget.
bryt
Tekniken för röststyrning har funnits länge och blivit alltmer förfinad. Den används i dag bland annat av rörelsehindrade och är för dem ett viktigt hjälpmedel. Det finns också specialprogram för läkare och jurister, med särskild fackterminologi inlagd.
Men kan den också fungera som avlastning på en tidningsredaktion? Den frågan är jag ännu inte beredd att svara obetingat ja på. Just nu pratar jag nämligen inte bara med datorn, jag skriker åt fanskapet också. Men fatta då! Det hjälper inte.
bryt
Problemen är flera, så här långt. Ett är att den inte förstår vad jag säger. Kommandon tolkas som inläst text, inläst text tolkas som kommandon eller bemöts med en blank skärm. Och om jag inte tvingas upprepa min inläsning reagerar den genom att gissa vilt. Ordet ”medicinering” ovan tolkade den, med viss humor, som ”med i Sveg” och ”tangentbordet” blev till ”tanken och ordet”, vilket ju faktiskt är nästan samma sak, men mer poetiskt uttryckt.
En del av dessa problem kan vara inkörningsproblem. Dels måste programmet lära sig tolka min blandning av sydhalländska och semi-lundensiska (vad datorn tolkade det som ska vi inte ens gå in på, men den har ett visst motstånd mot mjuka diftonger), dels tar det tid att bygga upp ett anpassat ordförråd, vilket man bland annat gör genom att låta programmet läsa av artiklar man skrivit.
bryt
Ett allvarligare problem är ljudnivån. På en redaktion finns det gott om bakgrundsljud. Det tycker inte röststyrningsprogrammet om. Därför ber den mig sänka mikrofonvolymen, vilket gör att den INTE HÖR VAD JAG SÄGER. Det gör däremot arbetskamraterna. Risken för att mina kommandon till datorn ska ses som riktade till reportrarna runtomkring (”Sluta lyssna!) är därmed uppenbar. Att stirra bedjande på skärmen och gång på gång säga ”Lyssna till mig!” till sin dator (det är kommandot för att röststyrningen ska starta) känns för övrigt inget vidare för självkänslan.
Under inlärningstiden har de olika problemen lett till oändliga korrigerings-sessioner. Armarna får vila, men å andra sidan växer högen av arbetsuppgifter, medan jag skriker till datorn och tålmodigt ber den ”Ångra” det den just gjort.
bryt
Sedan går det inte att komma ifrån att det är stor skillnad på att formulera sig i tal och i skrift. Extemporerade gjorde jag redan för drygt 20 år sedan, som sportreporter på sena matchuppdrag där det inte fanns tid att sätta sig och skriva, och det var inte lätt då heller.
Jag utesluter dock inte att programmet kan bli ett bra hjälpmedel, med tiden. För att surfa, mejla och – med hjälp av ett fickminne – läsa in minnesanteckningar och artikelskisser. Finliret sköter jag dock nog helst själv.
bryt
mj@journalisten.se
P.S. Ovanstående innebär att detta är den sista ledare jag skriver på ett tag. I åtminstone tre nummer framöver står andra redaktionsmedlemmar för åsikterna på ledarplats. Qia Rindevall tar tillfälligt över som chefredaktör och ansvarig utgivare, tills jag är tillbaka i början av juni.
