”Metoo innebar tyvärr mest ett kort uppehåll”

Journalisten och författaren Maria Sveland har tänkt mycket på Metoo sedan den världsomspännande rörelsen drog igång 2017. Hon skriver en bok om frågorna, och inom kort visar SVT hennes och Cissi Wallins dokumentär ”De rättslösa”. 

Maria Sveland är kritisk till vad hon ser som mediernas vilja att ”smeta sina egna misstag på Metoorörelsen”. Resultatet blev att narrativet blivit ”Metoo har gått för långt” när det i själva verket var olika tidningar och enskilda journalister som begick vissa pressetiska övertramp, menar Sveland:

– Det bör inte lastas Metoorörelsen som bestod av hundratusentals kvinnor där endast en handfull namngav kända personer. Proportionerna och efterkonstruktionen av berättelsen skaver betänkligt här.

Annons

I den infekterade diskussionen om namngivning är hennes linje tydlig: det var rätt att namnpublicera kända män med stora plattformar.

– Är man en känd, mäktig man med stora plattformar som under många år missbrukat sin makt och trakasserat och förgripit sig på kvinnor så är det av stort allmänintresse att det beteendet blir offentligt. Och för att så ska ske måste några få modiga kvinnor våga berätta.

– Vi kan också konstatera att namngivningen var nödvändig för att Metoo skulle få det genomslag det fick i Sverige. Om vi ska prata om vad som hänt under de här åren så hade fler namngivningar eller hot om offentliggöranden antagligen haft betydligt större effekt än vad som nu skedde, menar Maria Sveland.

Hur vill du beskriva läget i mediebranschen idag vad gäller sexuella trakasserier?
– Precis som i övriga branscher så lever och frodas maktfullkomliga män med usel kvinnosyn även inom media. Jag känner till flera journalister som begått övergrepp och trakasserat kvinnliga kollegor och som trots det jobbar kvar eller i vissa fall fått andra, nya tjänster. Metoo innebar tyvärr mest ett kort uppehåll där dessa män blev rädda innan de kunde pusta ut när de insåg att ingenting skulle hända den här gången heller.

Vad återstår att göra?
– Det behövs en olydig, bråkig, högljudd, modig, enveten organisering. Eller med andra ord, en revolution, svarar Maria Sveland.

Åsa Linderborg, tidigare kulturchef på Aftonbladet, delar inte Svelands syn på namnpubliceringar. Linderborg har tänkt och skrivit mycket om mediernas publicistiska övertramp under Metoo – inklusive sina egna under Benny Fredriksson-granskningen.

– Vi släppte de pressetiska reglerna och rättssäkerheten. Nu tror jag att vi gått tillbaka till ursprungsläget. Däremot litar jag inte alls på att journalister och publicister inte skulle begå samma misstag igen om det skulle bli en revolution till, i en annan fråga. Det finns en enorm kraft i det revolutionära tillståndet. Medierna är ofta opportunister, springer i flock, det blir rätt läskigt även om det kan vara för en god sak, säger Åsa Linderborg.

Många redaktioner skärpte sitt interna arbete kring sexuella trakasserier i kölvattnet av Metoo. Men sexuella trakasserier är fortfarande ett problem, slår Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert fast:

– Det som hänt de senaste åren är att kunskapen om vad det är och att det är arbetsgivaren som har ansvaret för att det inte sker har blivit mer känd för de flesta. De flesta företag har idag uppdaterade policyer, handlingsplaner och i vissa fall visselblåsartjänster. Det är självklart en början, men att verkligen förändra en kultur eller beteenden tar tid. Arbetsmiljöarbete och förbyggande arbete mot diskriminering och kränkande särbehandling behöver pågå kontinuerligt och systematiskt, och där är vi inte idag.

Hyllert påpekar att otrygga anställningar enligt etablerad forskning är en stor riskfaktor för sexuella trakasserier. Dels är en otryggt anställd mer utsatt och dels väljer hen mer sällan att ta upp problem.

– Här ser jag inte att någon arbetsgivare tagit till sig den kunskapen och sett till att ändra personalpolitik. Skräckexemplet är tv-produktionsbolagsbranschen där det senaste månaderna kommit många problematiska berättelser från de som jobbar där. Men även på större redaktioner finns berättelser om sexuella trakasserier, tyvärr uppfattar jag att arbetsgivares förmåga att fånga upp dessa är låg. Här tycker jag även att vi som facklig organisation kan bli bättre eftersom det finns medlemmar som fortfarande inte har förtroende för skyddsombud eller fackligt förtroendevalda. Intresset för frågan verkar även ha svalnat bland förtroendevalda vilket vi behöver ändra på.

Johanna Lindqvist på en Metoohearing i riksdagen. Foto: Tor Johnsson

Frilansjournalisten Johanna Lindqvist som stod bakom journalisternas upprop #Deadline, är också skeptisk till hur stor förändring som egentligen skett:

– Den allmänna uppfattningen är att det inte hänt så mycket alls, vare sig inom journalistbranschen eller i övrigt. Ofta i en revolution så är det de förtryckta som gör uppror och kräver förändring, men vill inte förtryckarna förändras så kommer det att ta tid. I och med Metoo synliggjorde vi strukturer och det är svårare idag att komma undan med sexistiska skämt och liknande, men patriarkatet lever fortfarande. Kvinnor blir fortfarande utsatta och det vi såg tydligt i och med #Deadline var att det ofta gäller yngre kvinnor med osäkra anställningar som utsätts av etablerade manliga journalister.  

– Sedan dess har ett antal kvinnor som vittnade i hemliga Facebookgrupper anmälts och dömts för förtal, trots att hon aldrig nämnt förövarens namn. Hon har i stället gjorts till förövaren. I och med detta startades Förtalskassan, där jag sitter med i styrelsen, som jobbar för att samla ihop pengar så att ingen kvinna ska behöva betala böter till sin våldtäktsman.

Jan Spångberg, Expressen. Foto: Tor Johnsson

Ändå har Metoo fått saker att hända på enskilda redaktioner och arbetsplatser. Till exempel vittnar Jan Spångberg, journalistklubbens ordförande på Expressen, om relationen mellan medarbetarna har blivit en mycket tydligare del av arbetsmiljöarbetet.

– Det som före Metoo sågs som individuella egenheter man fick stå ut med, är idag oacceptabelt. Det här gäller inte bara sexuella trakasserier, det gäller också i högsta grad frågan om hur man beter sig mot varandra i starkt hierarkiska strukturer som jag vill hävda är den vanligaste organisationsformen i vår bransch.

Journalistklubben på Expressen gjorde som andra under Metoo: enkäter och upprörda stormöten, förhandlingar och krav.

– Redaktionsledningen svarade upp bra med möten och samtal, normsättande och förtydligade regler, menar Spångberg.

– Resultatet var ganska tydligt: Expressens problem var framförallt en hård och stundtals brutal hierarki. Tonen, takhöjden, trivseln, glädjen var verkligen ransonerad. Vi arbetade hårt och med kepsen i handen. Det här brottas vi med fortfarande, att hitta det som alla vill ha: Trygghet och arbetsglädje.

– Vi har kommit en liten bit på väg. Utan Metoo hade vi nog stått kvar vid utgångspunkten.