”För mig är mode lust”

Namn Susanne Ljung Ålder 38 Bor På Södermalm i Stockholm Familj Privat angelägenhet Yrke Chefredaktör för Damernas Värld Yrkesbakgrund Schlager, Expressen, Veckorevyn, Jacobs Stege, P3, Slitz, Café, Aftonbladet Drivkraft Med risk att låta pretentiös: en kombination av nyfikenhet och folkbildariver.

Eftersom min mamma hade den var det en tidning jag läst sen jag var liten – och en tidning jag också varit arg på. En del var väl bra, men det kändes alltid som man aldrig blev gammal nog för att kvala in som läsare…

Susanne Ljung tar inga diplomatiska omvägar kring vad hon tycker om Damernas Värld som tidning innan hon blev dess chefredaktör för fyra år sedan. Kanske var det också därför Amelia Adamo från Bonniers valde att ringa och erbjuda jobbet till just henne: en orädd och välkänd frilansjournalist med lika stort intresse för hårdrock som smink. En reporter som tidigt brutit ny redaktionell mark genom att ha koll både på mode, engelska deckare och Guns’n’Roses. Helt enkelt någon som kunde skapa en fungerande blandning av det överraskande och förväntade. Själv hade hon dock svårt att efter 15 år som frilans plötsligt se sig bli anställd och arbetsledare.

– Jag har aldrig haft de ambitionerna, att klättra i hierarkierna. Så jag försökte slingra mig och undrade om jag kunde bli konsult i stället. Men det gick inte, det var antingen-eller som gällde. Till slut kom jag fram till att jag skulle försätta min chans att klaga på en enda tidning till om jag inte tog det här jobbet.

Vi sitter och språkar i den obligatoriska ”glasburen” på redaktionen, det enda stängda rummet i ett annars helt öppet kontorslandskap. När hon kom hade journalisterna fortfarande enskilda rum. Det – och mycket annat – ändrades då Susanne Ljung började.

– Jag ville inte sitta för mig själv, utan vara en del av redaktionen. Som chefredaktör måste jag veta vad som får folk att ticka igång. Jag har varit tvungen att lära känna dem, och de mig. Nu tror jag de flesta tycker att det är rätt roligt här.

Många från den gamla tiden är kvar på redaktionen, men bland frilansmedarbetarna möblerades det om, och innehållet fick en mer konsumentinriktad karaktär. Modelltävlingen åkte ut, liksom alla reportage om plastikkirurgi, bantning och skvaller. Sexskriverierna tonades ner, och artiklar om mode, inredning, form och smink lyftes fram. Samtidigt gjordes även den obligatoriska omgörningen av formen för att ge DV en renare och mer modern ”look”.

I dag är DV med Susanne Ljungs ord ”en glamourös Råd&Rön”, som ska få kvinnor mellan 25 och 45 att ”känna sig snyggare och må bättre, men utan ’göra om’-hysteri och artiklar om att karva och skära”.

– Ska du ändå bära kläder kan man väl försöka hitta dem som framhäver personligheten. Då är det inget fel med att ta hjälp av oss för att få tips. Likadant är det med make up: du behöver inte använda det, men många gör det och då ser jag inget fel i att tipsa om krämer som funkar.

– För mig är mode lust: det är inte hela världen – men piggar upp tillvaron.

”Ingen har med stolthet ställt sig upp och sagt ’jag är skönhetsreporter!’ i det här landet.”

Hon tycker svensk modepress länge famlat i mörkret, och saknat de kvalitéer som utmärker de bästa exemplen i England och USA. I Sverige har det aldrig varit status att skriva om det som traditionellt enbart associeras med kvinnor, säger hon.

– Ingen har med stolthet ställt sig upp och sagt ”jag är skönhetsreporter!” i det här landet. Modetidningarnas utgångspunkt har varit att producera sånt man tror folk vill läsa, i stället för utgå ifrån det egna intresset. Har du inte riktigt koll på varför du gör något blir det heller ingen bra tidning.

Att mode betraktats som lite löjligt i mediebranschen har också gjort svensk modejournalistik lite för stel och allvarstyngd, menar hon.

– Humor har nästan varit bannlyst – folk har varit livrädda för att skoja till det. Men det måste finnas där som en del av helheten.

Susanne beskriver också jargongen på jobbet som allt annat än pimpinett.

– Skulle någon banda vårt snack i hemlighet skulle vi riskera att åka ut hela bunten, säger hon och skrattar, och tillägger att den enda mannen på redaktionen – en vikarierande layoutare – mest skakar på huvudet åt samtalsämnena.

Kanske är den respektlösa tonen ett arv hon fått med sig från sin långa erfarenhet av att jobba åt typiskt manliga tidningar. Hon nämner tiden som skribent åt killtidningarna Slitz – innan tuttarna tog över – och Café i början av 90-talet som roliga, då det var högt i tak, raka puckar och en skön pionjäranda. Tidigare hade hon också varit på Schlager och Expressens nöjesredaktion – då rätt manliga bastioner det också.

Vägen dit gick via musikintresset.

– Jag började köpa musiktidningar när jag var 12-13 år. Redan då var det både idoltidningar och mer seriösa grejer som New Musical Express. Musik för mig har aldrig handlat om att dyrka popstjärnor – utan mer om att jag gillade den världen och ville vara en del av den.

Rockens glamour stod i kontrast till uppväxten i förorten i Stockholm, och blev en ventil för en Susanne som fick höga betyg men ändå smet från plugget för att köpa konsertbiljetter.

”Jag skulle aldrig kunna skriva de krönikor som en del yngre tjejer gör i dag – där de fläker ut sina innersta tankar.”

Efter gymnasiet skickade hon in en krönika till Schlager, och ombads genast medverka på regelbunden basis.

Plötsligt fick de gamla proggskribenterna sällskap av en ung tjej som hyllade glamrockarna Hanoi Rocks istället för Nationalteatern.

Efter knappt ett år värvades hon till Expressen. På den tiden var en kvinnlig musikskribent med både kunskap och attityd något sällsynt. Många manliga läsare tyckte också att det var ovant.

– De hade svårt för att en tjej skrev om ”deras” grejer, fick tag på importplattor före alla andra och hade pejl. Det var ett hårt slag för dem. Så de klagade och skällde, sa att jag hade fel musiksmak, anklagade mig för att vara i branschen av andra anledningar än att jag gillade musik.

– Men jag var helt övertygad om att det var det här jag ville syssla med, och ingen jävel skulle få putta bort mig bara för att de inte gillade vad jag tyckte. Men ibland var det jobbigt. En tröst var dock att jag visste att jag kunde skriva – och aldrig hade fel i sak.

Samtidigt var det chockartat att se vilken makt hennes penna plötsligt fått.

– Du går direkt från flickrummet till Expressen och plötsligt blir det folkstorm då du sågar en konsert med Rolling Stones. Det tog ett tag innan man vande sig.

Kollegerna var desto snällare, och hon fick mycket support av Mats Olsson och Erik Hörnfeldt. När hon hade avverkat ett knappt år på kvällstidningen kastade hon sig in i en frilanskarriär där hon bitvis ”trippeljobbade” med stående uppdrag åt bland annat Veckorevyn, P3, Jacobs Stege och Expressen.

TV-mediet var något av ett mål då, och hon minns hur de första inslagen hon gjorde fortfarande klipptes på film. Samarbetet med Jacob Dahlin var ett avgörande möte som påverkade henne starkt.

– Han lärde mig jättemycket, och blev också min vän. Jacob fick mig att respektera alla som jobbar i en TV-produktion. Han visade alltid omsorg och var väldigt noggrann. Sen var han också en härligt korskulturell person som älskade både disco och opera. Visst kunde Jacob också vara toppkolerisk och skitjobbig, men vi hade verkligen kul ihop.

Det finns egentligen ingen som fyllt hans tomrum i etern, menar hon, och säger att det verkligen saknas en Jacob Dahlin i dagens TV – någon som säger sig gilla både högt och lågt, och också gör det.

– Jacobs sätt att blanda och ge är ett föredöme som jag burit med mig. Jag beundrar folk som är så öppna och nyfikna som han var.

Det var också i Jacobs stege Susanne Ljung gjorde den famösa intervjun med Don Johnson, där hon tog upp storleken på hans könsorgan.

– Jag visste att du skulle fråga om det där, säger hon och suckar lite när händelsen kommer på tal.

– För det första frågade jag inte om storleken på hans penis, utan citerade en passage ur en biografi som ett ex till honom hade skrivit. ”He’s got a huge dick” stod det, och jag frågade Don Johnson hur det kändes att läsa sånt om sig själv. Han gav ifrån sig ett par gurglande läten, och rusade rasande därifrån med orden ”You will never interview me again!”.

Hon medger dock att frågan strategiskt placerats i slutet av intervjun, och förklarar att åratal av spring på presskonferenser med film – och rockstjärnor lärt henne att ställa de oväntade frågorna.

– De har redan svarat tusen gånger på vad de tycker om sin film, sin skiva, regissören och sånt. Ska man få dem att vakna krävs det en annorlunda vinkel. Det är svårare att få ett enda bra pratminus under sådana omständigheter än att göra en bra artikel av ett långt samtal.

Ett annat intressant möte var med Kristina Adolfsson. Före Darling, Linda Norrman-Skugge och Karolina Ramqvist var det ont om unga tuffa tjejer som bevakade populärkulturen. Liksom Susanne Ljung var hon en av de få kvinnliga journalister som under 80-talet profilerade sig som musikskribent.

– Det var jättespejsat första gången vi träffades – som att betrakta en spegelbild av sig själv. Vi hade otroligt mycket gemensamt, och kunde dela erfarenheter med varandra som det inte gick att göra med andra kvinnliga vänner.

– Det blev ett stöd att veta att man inte var ensam om att uppfatta något på ett visst sätt. Vi hade olika musiksmak – men det var ändå kul att kunna prata med en kvinna på det viset vi pratade med varann.

Annars betonar hon att själva könsaspekten aldrig varit något hon tänkt på eller sett som betydelsefullt i hennes yrkesroll. Samtidigt är det något i ens identitet man inte helt kan bortse från, inser hon.

– Men visst, du är en katt bland hundar, och till slut tror man själv att man är hund… för att sedan upptäcka att det inte är så.

– På det sättet var det kul och befriande att träffa Kristina. Vi umgås fortfarande, och hon skriver också för oss.

Susanne Ljung har varit en del av nöjesjournalistiken i snart 20 år, och har inga planer på att byta bevakningsområde.

Visserligen har viljan att skriva om musik mattats av, men hon tycker fortfarande att få saker kan vara lika roliga som att ge järnet en utekväll på en genuin hårdrockbar. Det känns som en kontrast till den välmanikyrerade och trendkänsligt klädda chefredaktör som låter sig intervjuas.

Yrkesmänniskan Susanne Ljung utstrålar ordning och reda, beslutsamhet och kontroll. Privatlivet är för henne också något som är – just – privat.

– Jag skulle aldrig kunna skriva de krönikor som en del yngre tjejer gör i dag – där de fläker ut sina innersta tankar. Jag är väldigt mycket en journalist som vill ha ett ämne att skriva om, och berättar aldrig allt om mig i medierna.

– Jag tror det är viktigt att inte avslöja för mycket om sin person – för att kunna behålla förståndet i den här branschen.

Men kan du inte berätta något som kanske bryter av mot bilden av dig som glamourös modemänniska eller tuff rockjournalist?

– Tja, när jag jobbade ett tag på TV4 med Folk&Flärd berättade jag för en kollega att jag brukade baka bullar som jag bjöd min farmor på. Det gjorde henne faktiskt lite förvånad.

Hur var det nu Jacob Dahlin skulle ha gjort?

Blanda och ge.

Mikael Funke

mf@sjf.se