”Min kollega dog i mina armar”

I en serie i tio delar intervjuar medieprofilen Janne Andersson kollegor från sitt långa yrkesliv inom medierna. Denna gång: Rolf Porseryd.

publicerad 29 maj 2019

Hej Rolf Porseryd, mångårig utrikesreporter och utrikeskorrespondent, vad gör du nu för tiden?
– Njuter av mer tid med nära och kära. Hinner också läsa fler böcker och strosa i naturen. Så fortsätter jag att jobba på knappt halvtid på TV4, som varit min bas i snart 30 år.

Vi jobbade ihop på Dagens Eko i början 80-talet med Christina Jutterström som chef. Vad minns du från den tiden?
– Professionalism! Varje morgonmöte inleddes med en skarp genomgång av morgonens sändningar där konstruktiv kritik var ledstjärna. Det fanns inte ett uns av smicker eller allmän inställsamhet. Kom man till mötet utan att ha läst morgontidningar och lyssnat på Ekots sändningar kände man sig mycket obekväm. Utrikesgruppen, dit jag kom tidigt, satt på imponerande kunskaper inom de flesta områden, även om presentationen ibland kanske hade passat bättre på Utrikespolitiska institutet än för den svenska allmänheten. Vi växte ju upp i en speciell tid, då etermediestrukturen i Sverige, med radio och en tv-kanal fram till 1968, kunde jämföras med Albanien. Ramarna för vad som var tillåtet att uttrycka var mindre, samtidigt som kompetensen höll mycket hög nivå.

Du har varit korrespondent för Sveriges Radio och TV4 i Sydamerika, Hongkong, New York, Paris och sedan New York igen. Hur har arbetet förändrats om du jämför med i dag?
– Den stora skillnaden är den tekniska utvecklingen som ju revolutionerat etermedierna. På 80-talet kunde jag sitta och vänta i timmar på att få hem en telefonrapport från Phnom Penh. Skulle vi göra tv-reportage ute i världen flög vi med 200 kilo utrustning. Nu ryms allt i en dator, liten kamera och små ljudupptagare. Allt skickas över direkt via telefon, Facetime, Skype eller LiveU. På 70- och 80-talen kunde man ibland vara först och exklusiv, idag spelas nyheterna upp närmast i realtid från stora delar av världen. Det var också lättare förr att få intervjua dignitärer och politiker på hög nivå i olika länder.

Annons

Hur många länder har du avverkat?
– Jag har besökt ungefär 130 länder genom åren.

Du har varit krigskorrespondent i flera omgångar och upplevt förskräckliga vidrigheter. Vill du berätta om det?
– Det är en speciell bevakning, som oftast är mycket farlig och oförutsägbar. Journalister har dessutom mer och mer blivit måltavlor. När man får en k-pistpipa i munnen är man inte bara rädd, man känner sig liten och förbannar sig själv varför man gav sig in i krigsområdet. När jag en gång under Bosnienkriget, tillsammans med fotograf Bengt Stenwall, kidnappades av serbiska milismän i Krajina i Kroatien, bestämde jag mig för att nu får det räcka. Kort tid efter var jag tillbaka i krigszoner igen.

– Man möter också ett enormt mänskligt lidande, där rädsla, hat och uppgivenhet är ständigt närvarande. Men bakom frontlinjen finns en imponerande styrka hos civilbefolkningen, som vill leva i fred. Det värsta jag upplevt i mitt yrke var när talibanerna dödade min gode vän och fotograf Ulf Strömberg. Han dog i mina armar i staden Taloqan i nordöstra Afghanistan 2001. En outhärdlig upplevelse, som jag påminns om regelbundet.

När du fyllde 70 år var du korrespondent i New York. Det måste vara rekord bland svenska utrikeskorrespondenter?
– Jag vet inte om det var rekord, men jag återanställdes som 68-åring och sade upp mig när jag kom hem igen för drygt ett år sedan som 71-åring. Och teamet – med Staffan Ahlström som fotograf – var sannolikt det äldsta svenska i världen med en snittålder på 68!

Vad tycker du om utvecklingen inom medierna? Var finns de stora fördelarna och nackdelarna i framtiden?
– Den stora utmaningen för både print, etermedier och webbaserad publicistik är att försvara den seriösa professionella journalistiken – de senaste årens Vilda Västern måste hejdas. I många länder, också i Europa, har kritiska medier tystats och de auktoritära tendenserna breder ut sig och försvårar för journalistiken. Inte ens Lärarförbundets ledning här hemma tycks förstå vikten av oberoende fri journalistik som en viktig del i den demokratiska processen.

– Samtidigt har till exempel New York Times stora satsningar lyckats väl och prenumeranterna ökar. Också svenska tidningar har lyckats med offensiva satsningar, vilket visar att kvalificerad journalistik lönar sig. Reportage och dokumentärer i radio och tv drar stort intresse. Däremot har den lokala bevakningen i Sverige utarmats och kommun efter kommun står utan regelbunden bevakning.
JANNE ANDERSSON