Min röst ska inte höras

Namn Åke Edwardson. Ålder 45 år. Bor I funkisvilla i Västra Frölunda. Familj Fru, en vuxen och en tonårig dotter. Yrke Författare. Yrkesbakgrund Journalist, lärare på JMG. Aktuell Kommer i höst ut med romanen Rop från långt avstånd. En TV-serie byggd på hans romaner spelas in 1999. Drivkraft ”Berätta historier så bra jag kan och samtidigt bearbeta en del minnen.”

Det är mitten av oktober och ombytligt aprilväder i Göteborg. Solsken och regn faller växelvis över gamla epidemisjukhuset där Åke Edwardson håller till.

Dagens nyckfulla väderlek går bra ihop med honom.

– Jag har en aptit på livet och är road av många saker som inte alltid verkar helt förenliga, säger han. Sport, litteratur, musik, mat…

Mångsidigheten och kombinationsförmågan kommer väl till pass i hans jobb som författare och allround frilansreporter.

I ett och samma nummer av tidningen Res har han publicerat reportage om sofistikerade manliga attribut i London, om fotbollsarenor i Europa, om hur fotbollsföreningen Atletico Madrid bildades och ovanpå det ett resereportage om Thailand.

Han har precis kastat loss från lärartjänsten på JMG för att i stället satsa helhjärtat på författande och frilansande.

Nyss fick han ateljén här på Konst-epidemin, sjukhuset som blivit ett centrum för göteborgska konstnärer och författare. Här sitter han från nio på morgonen till tre på eftermiddagen och skriver på sin nya roman.

Väggarna i Konstepidemins kafé går i gulockra och under taket svävar en drake i vitt linnetyg. Över fikabordet berättar Åke att han i natt ska ut och åka radiobil med polisen för att lära sig något om miljön inför den nya boken.

– Jag talar mycket med poliser som jobbar med det som jag skriver om. Då har jag nytta av ett journalistiskt arbetssätt. Jag är okunnig och vill veta och vågar då vända mig till den som kan. Hur gör en riktig utredare i den situation jag skrivit ihop? Är det möjligt att hitta fingeravtryck under fem tapetlager, eller blir det löjligt att påstå det?

Till förra romanen tog han hjälp av Interpol och Scotland Yard.

Romanpersonerna ger honom förevändning och frihet att söka upp vilka miljöer som helst. Han är själv förbluffad över vad han och hans karaktärer kan ta sig till.

– Om jag som privatperson trängde mig på så skulle folk ringa efter polisen.

”Jag skalar bort, undan för undan. Det går åt mer tid att

välja bort än att lägga till. Kvar finns musiken.”

15 år gammal blev han kallad till rektorn på Kommunala Real i Sävsjö i Småland.

Anledningen var hans skriverier i skoltidningen Fack Njos, som friskt blandade vänsteråsikter med exempelvis artiklar om onani och citat av Jan Myrdal. Tidningen publicerade också en karta över var Sävsjös kon-domautomater fanns.

Efter journalisthögskolan i Göteborg kom han till Smålänningen i Ljungby där han hann vara nattchef, redaktionssekreterare och redaktionschef. Därefter gick han till Barometern i Kalmar och sen gjorde han ett år som stabsredaktör hos FN i Mellanöstern.

1985 kom han tillbaka till journalisthögskolan i Göteborg som lärarvikarie.

Han varvade undervisning med jobb som reporter och redigerare på Göteborgs-Posten och han frilansade.

Åke Edwardson debuterade 1995 som skönlitterär författare med Till allt som varit dött, och fick Svenska Deckarakademins pris som årets debutant. Den andra romanen, Gå ut min själ (1996), nominerades till utmärkelsen bästa nordiska deckare. Och fjolårets roman, Dans med en ängel, utsågs till 1997 års bästa kriminalroman. Den är nu översatt till tio språk, bland annat japanska.

Det var en skönlitterär rivstart. Men helt grön som författare var han inte. Under flera år har han publicerat kåserier och noveller i bland annat Journalisten.

Han hade tidigare börjat dra iväg åt det litterära även i reportagen.

– Mina reportage blev längre och längre och jag förhöll mig friare och friare till mina ämnen. Jag blev trött på att döda mina älsklingar.

Han har länge tyckt att dagspressen ska odla sin särart.

– En tidningsman ska vresigt upprepa att ett ord kan säga mer än tusen bilder.

Nåja, modifierar han, text och bild ska naturligtvis samspela i det långa berättandet.

Men det krävs också att berättandet handlar om något.

– Jag anser att det är för mycket av privat tyckande. Många små tankar kommer upp till ytan i krönikor. Men det måste finnas en substans i det. Det är okej om det är skarpa iakttagelser och nya vinklar, men i dag verkar få ha tid och möjlighet att dröja i steget.

Han värjer sig en aning mot att bli kallad deckarförfattare. Deckare är för honom den sortens litteratur där alla samlas på en toddy i biblioteket och då allt knyts ihop och mördaren avslöjas.

Sånt är honom ganska likgiltigt.

Därför föredrar han att kalla sina böcker för kriminalromaner eller romaner om brott.

– Jag försöker skriva sånt som öppnar sig mer mot samhället, som har en nerv. En form där man kan beskriva verkligheten.

Han tar en amerikansk författare som James Ellroy som exempel.

– Ellroy skriver med en desperat attack om kantstötta människor och miljöer. Hans böcker rullar in som stridsvagnar.

Åke Edwardson skriver inte alls så, inte så våldsamt.

– Jag läser egentligen mer av amerikaner som Tobias Wolff, Richard Ford och William Faulkner. Och när jag själv skriver mina romaner hämtar jag styrka från poeter som Bei Dao och Tomas Tranströmer.

I vår kommer han ut med Genomresa, en samling berättelser om relationen pojkar-män, män-män och tystnaden mellan dem, desperationen. Miljön är det småländska höglandet på främst 50- och 60-talen. Stilen är mer avskalad än i romanerna, men det handlar också här om ensamhet, utsatthet, avvikelse och utanförskap.

– Jag försöker ha empati, en känsla för de utsatta. Det är viktigast av allt när man skriver. Jag måste fråga mig varför jag skriver. Ja, det ska vara underhållande, men det måste finnas minst ett lager till.

En läsare sa att hon blev tagen av den känsla av sorg som Åkes berättelser väckte hos henne. Han tog det som beröm.

Även i hans kriminalromaner, inte minst i Rop från långt avstånd, anar man en pessimistisk eller vemodig livssyn, en sorg över sedernas förfall.

– Vi tillåts nästan inte må dåligt. Alla ska må bra och flabba sig igenom livet. Men jag har kommit till den punkten att jag vågar säga att jag är pessimistisk eller melankolisk. Finns det så mycket att glädjas åt? Det finns i och för sig mycket humor även i det som är svårt. Lars Norén kan till exempel vara vansinnigt rolig.

Reflekterandet har lett till att han även börjat ifrågasätta och ompröva sin egen person.

– En del har nog retat sig på att jag verkat självupptagen. Jag har ibland tagit mig själv på för stort allvar. Med ett visst mått av framgång har jag de senaste åren blivit ödmjukare.

Han tycker att författare ska skriva polemik, men gestalta den, inte agitera.

– Min röst ska inte höras. Inte ens romanpersonernas röster ska alltid höras. Situationerna och miljöbeskrivningarna ska visa på tillstånd. Så vill jag jobba.

Sen måste läsaren lägga sin fantasi och intelligens till hans skrivande.

Talangen är inget värd om man inte sliter och putsar på den, påstår han. Och han sliter.

– Jag har aldrig varit så trött som när jag hade avslutat min senaste roman. En vecka efteråt skulle jag åka till London. På bussen till Landvetter visste jag inte om jag skulle orka med att resa. Jag orkade knappt röra på benen. Det var inte utbrändhet, utan bara en stor jävla trötthet, som när min far som var konditor, jobbade fyra dygn i sträck inför jularna. Det är arbete helt enkelt.

Ändå säger han att det nu har gått upp för honom hur spännande detta slitsamma hantverk är, att utforska och utveckla skrivandet. Man blir faktiskt bättre när man jobbar.

Den mödosamma edwardsonska skrivprocessen går till så här:

Tre fyra månader innan han börjar skriva bearbetar han idéer. Sen skriver han synopsis, tre rader om vad varje kapitel ska innehålla. Efter det försöker han skriva boken i ett svep.

– Sen skriver jag om. Jag skalar bort, undan för undan. Det går åt mer tid att välja bort än att lägga till. Kvar finns musiken. Men det är stendött utan publik. Den ska kunna höra musiken i orden.

HÅKAN LINDQVIST

hl@sjf.se