Mittmedia anklagas för Sannas död

Torsdagen den 7 december 2017 besökte Kennet Lutti sin sambo Sanna Wikström på vårdhemmet Tallmon i norduppländska Skutskär i ungefär fyra timmar. Som han gjort varje dag under hösten. De pratade på om ditt och datt som vanligt. Hon var trött men fullständigt klar i huvudet, som alltid. Det var kroppen som inte orkade; hon behövde hjälp för att röra sig och hade fått ett liggsår några veckor tidigare när hon legat på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Ändå intalade han sig att läget var mer hoppfullt. Läkaren hade visserligen varit tydlig med att skadorna på de inre organen var allvarliga, men att hon kunnat lämna sjukhuset efter tolv veckor valde han att tolka som att den akuta fasen var över och att hon kunde börja återhämta sig på vårdhemmet. Innerst inne förstod han att det inte var sant.

”Jag vill inte dö”, sade hon flera gånger. Så även denna torsdag. Vid sjutiden på kvällen sade de på återseende. Han lovade att komma tillbaka på fredagseftermiddagen.

Så blev det inte. Klockan halv fyra på natten väcktes Kennet Lutti av ett telefonsamtal från vårdhemmet. Nattpersonalen hade tittat till henne klockan ett och då var allt som vanligt men när de kom in till henne klockan tre var hon död. Det var den 8 december 2017 och Sanna Wikström hade avlidit i sömnen, 53 år gammal.

Tisdagen den 16 januari 2018 hämtar Kennet Lutti upp oss i en stor röd Saab vid Skutskär station och kör den korta sträckan till biblioteket där han bokat ett mötesrum åt oss. Han hälsar på bibliotekschefen, som kommer in med kaffe och mazariner. En tidigare arbetskollega knackar på dörren. Hon har hembakta bullar. Kennet Lutti har bott i Skutskär större delen av sitt liv. Han arbetade i 40 år på Arbetarbladet i Gävle, en tid som tidningens chefredaktör. Han träffade Sanna Wikström i jobbet. För 15 år sedan flyttade hon till Skutskär och de blev sambor. Nu är han ensam kvar.

– Det är helt förfärligt det som hänt och så onödigt. Det är en total brist på medmänsklighet. Så här kan det inte få gå till på en arbetsplats, säger han. Rösten stockar sig.

Du anklagar Gefle Dagblad för hennes död?
– Ja. Det är ingen tvekan om det.

^{Gefle Dagblads tidigare lokaler på Hattmakargatan, där Sanna Wikström arbetade i 25 år, i huvudsak som kulturjournalist. Foto: Tor Johnsson.}

I september 2015 publicerade Gefle Dagblad en granskning av militant islamism i Gävlemoskén. Sanna Wikström var efter den senaste omorganisationen placerad som reporter på gratistidningen Mitt Gävle. Hon fick i uppdrag av sin chef att göra ett reportage inifrån moskén med avstamp i nyhetsrapporteringen: ”En dag i moskén”, där framför allt kvinnorna skulle komma till tals. En av imamens nära släktingar, som vi kan kalla ”Kasim”, guidade henne i moskén. Men artikeln blev stoppad av GDs chefredaktör Anna Gullberg som ansåg att vinkeln inte var tillräckligt kritisk. Sanna Wikström meddelade Kasim att artikeln inte skulle publiceras och därmed var saken utagerad. Trodde hon.

Under vintern övergick Sanna Wikström till en tjänst som allmänreporter på GD. Den 26 feb­ruari 2016 kallades hon in till ett möte med Anna Gullberg, som uppmanade henne att ta ett avgångsvederlag. Chefredaktören menade att Sanna inte var tillräckligt snabb på webben, något som förvånade henne och flera kolleger, som tvärtom menade att Sanna jobbade effektivt. Sanna Wikström avböjde erbjudandet; hon ville vara kvar på tidningen. Men det blev nu tydligt att Sanna inte var önskvärd. Ytterligare en medarbetare, vi kan kalla henne Maria, kallades också in till möte med chefredaktören samma dag, fick samma erbjudande och tackade nej.

Den 30 mars 2016 berättade GD att Anna Gullberg en månad tidigare hade blivit mordhotad med anledning av moskégranskningen. Hotet hade framförts av samme Kasim som guidat Sanna Wikström i moskén ett halvår tidigare. Uppgiften chockade många på redaktionen, som i september bombhotats på grund av moskégranskningen. Den gången hade några medarbetare valt att lämna arbetsplatsen av rädsla. Nu hade ingen fått den möjligheten – Anna Gullberg hade inte berättat för personalen om mordhotet. Hemlighållandet upprörde många på redaktionen, och skyddsombuden fick flera frågor om detta.

GDs och hela Mittmedias huvudskyddsombud vid denna tidpunkt var just Sanna Wikström. Efter ett möte med den lokala journalistsektionen skickade hon och det lokala skyddsombudet på GD, Maria, den 7 april 2016 ett mejl till medarbetarna där de påpekade det olämpliga i att inte tidigare informera personalen om hotet. Om något hade hänt kunde det ha drabbat hela redaktionen, inte minst mot bakgrund av att det tidigare hotet rört en bomb. Att de agerade i egenskap av skyddsombud råder det ingen tvekan om, berättar de medarbetare som Journalisten pratat med. Mejlet hade rubriken ”Skyddsombuden har ordet”.

GDs chefredaktör Anna Gullberg replikerade omgående per mejl till personalen att hon var ”minst sagt chockad över detta utspel” från skyddsombuden, varvid Sanna Wikström svarade att de inte menade det som ett utspel, utan ville ta upp en arbetsmiljöfråga som flera medarbetare lyft, och att det var olyckligt att chefredaktören blivit chockad.

Arbetsgivaren verkade nu ha bestämt sig; det besvärliga huvudskyddsombudet måste bort. Klockan 17.05 efterföljande dag, fredagen den 8 april 2016, ringde Gävletidningarnas administrativa redaktionschef Per Bäckström hem till Sanna Wikström och meddelade att hon var avstängd från arbetet.

– Jag minns telefonsamtalet väl, berättar Kennet Lutti.

– Sanna förstod inte vad Bäckström menade, så hon ringde tillbaka och frågade vad det handlade om, och fick beskedet att hon skulle hämta sina privata saker och lämna ifrån sig passerkortet. Hon fick inte vistas på arbetsplatsen.

Det dröjde några dagar innan hon fick ett möte med Mittmedias personalchef Carin Andersson där Sanna fick klart för sig att det inte kunde bli fråga om att hon skulle jobba kvar. Hon hade varit ”grovt illojal”. Denna illojalitet påstods nu plötsligt bestå i att hon hade en koppling till Kasim, mannen som hotat Anna Gullberg.

Sanna Wikström förstod inte vad Carin Andersson pratade om – hon hade ingen annan relation till Kasim än att hon i likhet med flera andra journalister i Gävle hade intervjuat honom. Han var en välkänd person i staden; engagerad i föreningslivet och hade  tidigare varit semifinalist i svenska föreningslivets nationella tävling Årets eldsjäl. Enligt Mittmedia var det framför allt tilltaget att mejla Kasim för att berätta att moskéartikeln inte skulle publiceras som var ”illojalt”.

Ledningen var inte intresserad av att höra några förklaringar. Sanna Wikström fick inte jobba kvar. När hon kom ut från mötet gick hon in på en toalett och kräktes av anspänningen.

– Det var rena fantasierna från arbetsgivaren och alla begrep det, säger en person med god insyn i händelserna.

– Tidningens huvudskyddsombud påtalar ett arbetsmiljöproblem. Chefredaktören kallar det för ett ”chockerande utspel”. Dagen efter blir huvudskyddsombudet avstängd från arbetet. Sedan dröjer det en vecka innan arbetsgivaren lyckas snickra ihop en historia om något som ska ha hänt ett halvår tidigare. Om den historien hade varit sann hade den ändå inte varit skäl för avstängning eller ens en varning. Detta är en skam för Mittmedia. Det är en total skandal som borde ha fått en rättslig prövning, säger personen.

Men att driva saken till Arbetsdomstolen fanns inte på kartan för Sanna Wikström. Obehaget var enormt. Efter en kort betänketid valde hon att tacka ja till ett avgångsvederlag om två årslöner och lämnade Gefle Dagblad för gott den 18 april 2016.

Journalistsektionen i Gävle, journalistklubben för tidningarna i norra Mittmedia och Journalistförbundet har hela tiden hävdat att anklagelserna mot Sanna Wikström var helt grundlösa.

– Det var vidrigt hanterat av arbetsgivaren. Helt vansinnigt. Om det hade funnits någon som helst substans i anklagelserna kan man fråga sig varför arbetsgivaren inte varslade henne om avsked. I stället valde man att betala två årslöner för att hon skulle sluta. Det är obegripligt, speciellt i ett företag som är i en besvärlig ekonomisk situation, säger Tomas Backlund, ordförande i journalistklubben.

^{Kennet Lutti tar fram ett gammalt studiofoto på Sanna och lägger på bordet. Det var det fotot som användes på kistan. Foto: Tor Johnsson.}

Månaderna efter att hon slutat verkade Sanna Wikström hantera händelserna förhållandevis väl. Hon var revanschlysten, berättar personer i hennes närhet. Men i början av 2017 märkte de att hon blev hon sämre. Hon hade börjat frilansa och vikariera på andra medieföretag men kunde inte sluta älta det som hänt på GD, att det var ”förnedrande”.

– Hon pratade dagligen om att hon hade blivit avstängd. Att hon kallades för illojal, det tärde på henne. Hon var så lojal mot den där tidningen, hon älskade sin tidning – att bli kallad illojal var ett fruktansvärt slag för henne, berättar Kennet Lutti.

Depressionen tog sig framför allt uttryck i aptitlöshet, vilket är vanligt vid svåra depressioner. Hon slutade nästan helt att äta och rasade i vikt. Det gick snabbt och kom oväntat för omgivningen. Hon hade aldrig tidigare haft några problem med ätstörningar. När hon dog vägde hon under 40 kilo.

– Det hjälpte inte vad jag sa eller gjorde. Hon orkade inte äta. Jag sa till Sanna: ”Gräv inte ner dig i det här utan se framåt i stället. Var glad att du slipper jobba på Gefle Dagblad för alla som kan flyr därifrån, för de står inte ut. Var glad att du slipper vara där.” Det hjälpte inte, hon grävde ner sig i det mer och mer. Det gick inte att knäcka den där nedåtgående spiralen, säger Kennet Lutti.

^{Gefle Dagblads anklagelser mot Sanna Wikström saknade grund, anser facket och tidigare arbetskamrater. Foto: Tor Johnsson.}

Flera tidigare arbetskamrater anser att om Mittmedia behandlat Sanna Wikström annorlunda hade hon varit vid liv i dag. Vilken skuld man ska lägga på företaget för hennes död råder det delade uppfattningar om. Flera anser att det var svårt för arbetsgivaren att förutse att hon skulle bli sjuk. Men några menar att de borde ha insett risken. Personalpolitiken på Mittmedia gör nämligen medarbetare sjuka, säger de.

I slutet av februari 2017, när ”Maria”, det and­ra skyddsombudet på GD, också blev avstängd och hotad med avsked på grund av ”grov illojalitet” röstade sektionen igenom en misstroendeförklaring mot Anna Gullberg och Carin Andersson. Journalistklubben valde dock att rikta om misstroendeförklaringen mot hela personalpolitiken i hopp om att det skulle vara mer verkningsfullt. Klubben listade tio fall där anställda under det senaste året blivit så kränkta och mobbade av chefer inom Mittmedia att de känt sig tvungna att sluta. Av dem var fyra skyddsombud och två fackligt förtroendevalda.

Journalisten har varit i kontakt med flera personer som lämnat Mittmedia efter upplevda kränkningar, samt personer med insyn i sådana fall. De berättar om ”brutala” metoder från chefer. I flera fall inleddes mobbningen med samtal där de uppmanats att ta avgångsvederlag för att de ”inte kommer att orka arbeta så hårt som Mittmedia kräver” eller för att de ändå kommer att bli av med jobbet ”på annat sätt”. Några hotades med omplaceringar som omöjliggjorde fortsatt anställning. Personer som haft anpassad arbetstid av familjeskäl eller av hälsoskäl placerades plötsligt på kvälls- och helgpass. Flera av dem blev sjukskrivna på grund av mobbningen.

Det finns ett mönster i de påstådda kränkningarna. De verkar ha uppstått i samband med sparpaket på redaktionerna, och avgångarna har lett till att man klarat nedbemanningarna. En tidigare mångårig medarbetare på en redaktion i Mittmedia berättar att hen blev utsatt för så allvarlig mobbning att hen blev sjukskriven med utmattningssyndrom och sedan kände sig tvungen att tacka ja till ett erbjudande om avgångsvederlag.

– Vi var flera personer som blev sjukskrivna på samma sätt och när vi slutade blev det en nedbemanning, berättar personen.

Även om det är svårt att leda i bevis att det finns en koppling mellan sparpaket och mobbning, så finns mönstret där. Men upplevda kränkningar har även skett utan att det funnits pågående sparbeting.

För tre år sedan berättade Journalisten (nr 2/2015) om den bemanningsanställda GD-journalisten Linnéa Wannefors som tvingats till ett avgångsvederlag. Ledningen förklarade att man ”saknade förtroende” för henne men ingen kunde förklara vad det berodde på. Den kritik som man riktade mot henne visade sig vara ogrundad. Händelserna man hänvisat till var ”inget man kunde lägga henne till last”, konstaterade GDs dåvarande chefredaktör Maria Brander själv i ett bandat samtal. Ändå skulle Linnéa bort. Den administrativa redaktionschefen Per Bäckström menade plötsligt att det handlade om ”en allmän känsla”. Det var därför hon blev av med jobbet; på grund av en ”känsla”.

I samband med granskningen av Linnéa Wannefors fall intervjuade Journalisten Sanna Wikström över en sopplunch på ett kafé i Gävle i januari 2015. Sanna Wikström hade som huvudskyddsombud engagerat sig i fallet.

”Så här behandlar man inte en medarbetare”, var Sanna Wikströms kommentar till hur Linnéa Wannefors blivit behandlad av GD och Mittmedia.

”Det var väldigt osnyggt skött av arbetsgivaren. De skapade ett allvarligt arbetsmiljöproblem ur tomma luften och tog sedan inte ansvar för vad de gjort. Även om det hade funnits något problem så gör man inte så här mot en annan människa”, sade hon 2015.

Journalistförbundets förhandlingschef Johan Lif anser att Mittmedias hantering av Sanna Wikström och flera andra fall av framtvingade avgångar är hjärtlös, ovärdig och obegriplig.

– Det är ett underbetyg till Mittmedia att man inte hejdar sig, tänker efter och ställer sig frågan om det man håller på med verkligen är rimligt. Det här är inte en arbetsgivare som har den fingertoppskänsla och den kunskap som krävs för att kunna hantera människor i känsliga personalärenden. Det här är en arbetsgivare som har stängt in sig i en sekteristisk bild av sin egen förträfflighet, säger Johan Lif.

– Det är många i branschen som undrar vad de håller på med på Mittmedia.

^{Mittmedias VD Per Bowallius vet inte om det finns en koppling mellan hur Sanna Wikström slutade på GD och hur hon slutade sitt liv. Foto: Tor Johnsson.}

Mittmedias personalchef Carin Andersson uppger att man har tagit fram en åtgärdsplan för förbättra arbetsmiljön och personalpolitiken i företaget efter den kritik som framkommit bland annat i arbetsmiljöenkäterna.

– Efter misstroendeförklaringen mot företagets personalpolitik hade vi ett möte med journalistklubben då vi bland annat diskuterade både chefers agerande och ett antal enskilda medarbetares upplevelser i samband med sparpaket och nedbemanning under de senaste åren. Vi har tagit till oss av kritiken och är helt överens om att det är allvarligt och helt oacceptabelt om medarbetare känner sig mobbade, säger Carin Andersson.

Journalisten har frågat Carin Andersson, Anna Gullberg samt VD Per Bowallius om händelserna runt Sanna Wikström. Alla tre beklagar Sannas död, men kan inte kommentera enskilda personalärenden. Ingen av dem vill vidgå att Mittmedia gjort något fel.

– Min bedömning och uppfattning är att vi har gjort vad som ankommer på oss, säger Anna Gullberg (bilden).

Ni har inte gjort någonting fel?
– Nej, jag anser inte att vi har gjort någonting fel.

– I det stora arbetsmiljöarbete jag och redaktionen på GD gjort tillsammans under 2017 så har jag sett den oro som många känt. Jag kunde ha varit bättre i den interna informationen för att undvika den känslan i personalgruppen. Det har jag också sagt till hela redaktionen.

När vi träffar VD Per Bowallius i Stockholm i januari 2018 kan han inte svara på om det fanns en koppling mellan Sannas bortgång och händelserna i samband med att hon lämnade Gefle Dagblad.

– Jag har verkligen ingen aning om det. Jag vet inte vad det är för sjukdomsbild vi pratar om. Det är naturligtvis en mycket tragisk händelse men vad som har lett till vad, det vet jag inte, säger Per Bowallius.

Om det fanns en koppling, skulle inte det kunna vara ett tecken på att man har en personalpolitik som är skadlig och skulle behöva förändras?
– Det vi kommer att jobba med är människors känslor i den här situationen. Det är det som jag tror är viktigast att fokusera på för oss.

Så ni tänker inte titta närmare på vad som hände med Sanna?
– Nej, vi kommer att jobba med de personer och känslor som finns nu i organisationen.

^{Kennet Lutti utanför vårdhemmet i Skutskär där Sanna Wikström avled den 8 december. Foto: Tor Johnsson.}

Utanför vårdhemmet Tallmon i Skutskär pekar Kennet Lutti ut flygelbyggnaden där Sanna Wikström tillbringade sin sista tid. Det har gått drygt en månad sedan hon gick bort och sorgen är monumental. Han kommer aldrig att komma över det.

– Det Sanna ville ha svar på var på vilket sätt hon hade varit illojal. Det skulle jag också vilja veta. Det svaret är Gefle Dagblad fortfarande oss skyldiga, säger Kennet Lutti.