Mutaffären på Gotland: Självmord som skakar om
En person som stått i fokus för mediernas uppmärksamhet tar sitt liv. Hur hanterar man det? Och vilken roll har mediebevakningen spelat?Frågorna har blivit aktuella flera gånger det senaste året: i Tønne-affären, Kelly-affären och nu i fallet med den mutåtalade tjänstemannen i Visby.
En person som stått i fokus för mediernas uppmärksamhet tar sitt liv. Hur hanterar man det? Och vilken roll har mediebevakningen spelat?
Frågorna har blivit aktuella flera gånger det senaste året: i Tønne-affären, Kelly-affären och nu i fallet med den mutåtalade tjänstemannen i Visby.
Förra måndagen tog den mutåtalade chefstjänstemannen på Rederi Gotland AB livet av sig i häktet, timmarna innan rättegången mot honom skulle återupptas.
Nyheten chockade gotlänningarna, de journalister som bevakat muträttegången inbegripna.
Reportern Åsa Sveds som från början följt mutåtalet för Gotlands Tidningars räkning beskriver stämningen på redaktionen efter dödsbudet som upprörd och förvirrad. Hur skulle man behandla självmordet journalistiskt?
– Det var jättesvårt. Vi kände inte till något annat fall som liknade det här.
Medierna, särskilt de lokala, ställdes inför ett dilemma:
De etiska spelreglerna säger att man ska vara mycket försiktig med att rapportera om självmord. Men här pågick en mycket uppmärksammad rättegång. Det vore märkligt om den huvudåtalade plötsligt skulle försvinna ur historien. Och vad skulle folk tro om man bara rapporterade om att han hade dött i häktet?
– Vi insåg från början att det skulle bli konstigt, speciellt här på Gotland där alla känner alla, säger Tomas Rubin, redaktionschef och ansvarig utgivare på Gotlands Tidningar.
bryt
Tomas Rubin kontaktade biträdande PO Kersti Rosén för att få råd. Hon höll med om att fallet var speciellt, men uppmanade till försiktighet.
Tomas Rubin diskuterade också fallet med en annan erfaren chefredaktör. De gjorde samma bedömning: Det var rätt att publicera. GT väntade med att gå ut med nyheten på nätet till dess att man fått bekräftelse på att de anhöriga hade underrättats.
– Det hade varit underligt om vi gjort halt i rapporteringen med hänvisning till ett dödsfall, säger Tomas Rubin. Frågan är ju också hur det här kunde ske, särskilt som direktören enligt åklagaren hade känt en påtaglig livsleda.
Häktet hade tidigare hamnat i fokus när det upptäcktes att chefstjänstemannen hade lyckats få in sin mobiltelefon i cellen, något som kan ha påverkat förundersökningen.
– Det är av oavvisligt samhällsintresse att vi tar reda på hur häktet fungerar, säger Tomas Rubin.
bryt
Jan Olsson, redaktionschef och ansvarig utgivare på Gotlands Allehanda, anser också att fokus nu bör riktas mot häktet och förhållandena där.
I torsdagens tidning kunde GA avslöja att detta inte var första gången som häktade haft tillgång till telefon. I somras lämnade en anställd ut en mobil till en intagen.
Radio Gotlands reporter Gunnel Wallin infann sig vid tingsrätten klockan nio för att bevaka muträttegången. Hon fick genast klart för sig att något inte stod rätt till och hon insåg snart att den åtalade hade tagit sitt liv.
Gunnel Wallin informerade sin nyhetschef som ansåg att kanalen måste gå ut med nyheten.
Men Radio Gotland respekterade polisens begäran att vänta med publiceringen till dess att de anhöriga hade underrättats.
bryt
Dagen efter chefstjänstemannens självmord är GTs reporter Åsa Sveds fortfarande tagen. Tankarna snurrar och hon oroas av tanken att mediernas rapportering kan ha bidragit till att chefstjänstemannen fann situationen outhärdlig.
Hon tänker på att mannen inför rätten sagt sig vara mycket pressad och att detta kunde ta en ände med förskräckelse. Åsa Sveds kommer att sätta sig ner och analysera de artiklar hon skrivit om fallet för att se om hon någon gång kan ha tagit i för hårt.
Direktörens advokat, Thomas Tendorf, vill dock inte kritisera journalisterna.
– Jag har inga indikationer på att just medierna spelat någon roll i det här och jag vill inte heller spekulera om det. Häktningen och huvudförhandlingen var påfrestande i sig och medierna uppmärksammade det stort, vilket blir speciellt i ett litet samhälle som Visby.
Mats Boquist, advokat åt en av de bestickningsåtalade, tycker inte heller att medierna har någon skuld i det som skedde.
– Direktören var i en fruktansvärt svår situation. Killen var oerhört pressad. Han hade suttit häktad med restriktioner, den värsta formen av frihetsberövande, i fyra och en halv månad.
bryt
Att sitta häktad med restriktioner innebär att den intagne inte får ha kontakt med omvärlden annat än vid godkända besök och då under övervakning av polis. Brev kontrolleras och censureras vid behov. Den intagne får inte ha telefon.
– Jag är inte direkt förvånad över självmordet. Direktören insåg säkert att hans karriär var över. Den bransch han jobbade i är inte stor även om den omsätter mycket pengar, säger Mats Boquist.
Enligt Jan Olsson hade GA inga betänkligheter inför att publicera nyheten om självmordet eftersom muträttegången redan var så omskriven. Men han betraktar inte på något vis fallet som ett rutinärende.
– Det här är en jättegrej på Gotland. Företaget är känt och alla har koll på det. Nästan alla vet vem det gäller. Här finns folk som gått i skolan och växt upp tillsammans med honom.
Tomas Rudin på GT tycker att praxis är tydlig och att det klart framgår av regelverket att man ska vara oerhört försiktig med publicitet kring självmord.
– Samtidigt får man räkna med att ett självmord får konsekvenser i lokalsamhället, till exempel i form av ryktesspridning. Det här hade varit lättare att hantera i stora städer som Göteborg eller Stockholm.
bryt
Frågan om hur hårt medierna får gå fram när de ansätter och granskar makthavare har debatterats livligt i Norge det senaste året. Debatten startade efter att den tidigare norske hälsoministern Tore Tønne i december 2002 tog sitt liv.
Han hade då jagats av medierna i flera veckor sedan tidningen Dagbladet avslöjat att Tønne förutom sin ministerpension också fått miljonbelopp i ersättning för konsultuppdrag åt en känd norsk finansman.
Dagbladet drev fallet hårt med svarta rubriker och övriga medier hakade så småningom på och stortingsledamöter jämförde Tønne med svartjobbare som också plockar på sig socialbidrag.
Strax före jul i fjol beslöt polisens enhet för ekonomisk brottslighet att åtala Tønne för grovt bedrägeri. Dagen efter beskedet tog Tore Tønne sitt liv.
Affären orsakade en intensiv pressetisk debatt i Norge och politiker, företagsledare och biskopar ville sätta gränser för hur frän en maktgranskande journalistik skulle få vara.
Dagbladet hamnade i skottgluggen och chefredaktören valde att avgå.
Tønneaffären granskades av tre forskare som i maj 2003 lämnade sin rapport. Slutsatsen där är att Dagbladet gjorde rätt i att ta upp frågan om Tønnes ekonomi. Däremot kritiserar forskarna sättet som tidningen gjorde det på.
Omfånget av mediebevakningen var, enligt rapporten, det mest påfrestande för Tønne. Dagbladet borde ha sett till att möta Tønne öga mot öga och han borde ha fått sätta sig in i de dokument som affären grundades på. Rapporten kritiserade också Dagbladet för att tidningen på lösa boliner gjort för stor sak av Tønnes personliga egenskaper och integritet. Även andra medier som hakade på affären kritiserades i rapporten.
hl@journalisten.se
