Namnpublicering eller ej?

Namn eller inte namn? Det är den alltid lika knepiga fråga som dagligen tröskas på redaktioner runt om i landet. Fallet Trustor är ett ganska vardagligt exempel i mängden.

Journalisten frågade några redaktioner hur de resonerade.

I det här numret berättar vi även om Resumé, Flashback och Efterlyst, några redaktioner som går längre än de flesta när det gäller namnpublicering.

Självklart för SvD publicera namn i Trustorhärvan

I början av november fick vi en ny riksbuse.

Från löpsedlarna stirrade han emot oss genom sina runda glasögon.

Joachim Posener utpekades som svindlare i Trustorhärvan — långt innan åtal väckts.

Övertramp eller journalistisk plikt?

SvD spräckte storyn. “Ekobrottsling tömde Trustor” slog tidningen fast på ettan. Polisutredningen kring det börsnoterade företaget var ännu i sin linda men SvD kunde berätta att det rörde sig om “ett av de största ekonomiska brott som begåtts i Sverige”.

SvD körde ut namn och bild på den tidigare straffade ekobrottslingen Posener och hans medarbetare.

En anonym person som suttit på Asptunaanstalten med Posener berättade i Aftonbladet att Posener i sin cell planerat “jättesvindeln” mot Trustor. Medfången påstod att Posener hade varit ute efter att tömma olika bolag på tillgångar.

Aftonbladet namngav Posener och kallade honom Trustorsvindlaren.

Även DN namngav Posener och uppgav att hans arbetsmetoder “är en studie i att genomföra en ’scam’, en blåsning”, och att han lever upp till grundregeln för bedragare: att ha exklusiva kläder och vanor.

Ekot däremot gick till en början inte ut med namn på Posener och hans kompanjoner.

— Vi visste inte om de i juridisk mening skulle komma att misstänkas för brott, säger ekochefen Lars Runesson.

Några dagar efter SvDs avslöjande häktades två av Poseners affärsbekanta i härvan. Först då offentliggjorde ekot deras namn.

— I det läget bedömde vi att det skulle bli en rättslig prövning. Dessutom hade många andra namngett dem och det skulle vara löjligt i längden om vi lät bli, förklarar Lars Runesson.

TT valde samma linje: häktning först, sedan namn.

— De misstänkta hade ingen offentlig ställning i Trustor och deras inblandning i härvan var oklar. Vi hade i stort sett bara Svenska Dagbladets knapphändiga uppgifter att gå på, säger Leif Svensson, inrikeschef på TT.

Svenska Dagbladets ansvarige utgivare Mats Svegfors menar att tidningen inte ska vara beroende av bedömningar i domstolarna.

— Vi måste fatta självständiga beslut. Vi hade arbetat med Trustoraffären under lång tid och visste var vi befann oss i den juridiska terrängen, därför gick vi ut med namn och bild.

Mats Svegfors tycker att affärsmän i skumrasket oftare borde namnges.

— De senaste åren har vi allt oftare satt ut namn på sådana personer. Vår grundregel är att offentliggöra namn på personer inom näringslivet. Det vore orimligt om vi skulle sluta namnge dem när deras transaktioner börjar hamna i en gråzon mellan lagligt och olagligt.

I en ledare skriver Affärsvärlden att massmedier hjälper ekobrottslingar genom att hemlighålla deras identitet.

— Trots att det är uppenbart att vissa affärsmän sysslar med ekobrott lägger sig många redaktioner på en försiktig nivå, framhåller Björn Rosén, ansvarig utgivare för Affärsvärlden.

— Om man oftare gick ut med namn på dem skulle deras verksamhet snabbt stoppas.

Att invänta dom är inte alltid möjligt, tycker Björn Rosén.

— Utredningarna i den här typen av mål tar för lång tid.

Flashback publicerar “allt” Son fann far bland våldtäktsmän

I trappuppgången hittade en pojke en tidningsartikel med foto på sin far. På så sätt fick pojken reda på att hans far hade dömts för våldtäkt på hans syster.

Artikeln, som någon illvillig person klistrat upp på trappväggen, var hämtad ur Flashback, en tidning som tänjer tryckfriheten till det yttersta.

För två år sedan publicerade Flashback namn och bild på alla som dömts för våldtäkt i Stockholm 1990 och 1991. Även adress och telefonnummer till våldtäktsmännen skrevs ut.

För pojken som hittade fotot på sin far i trappuppgången kom avslöjandet som en chock.

Av en anmälan till JK framgår att pojken inte tidigare känt till att pappan förgripit sig på systern.

En av de utpekade gärningsmännen berättar i en PO-anmälan att han blivit uppringd så gott som dagligen och hotad till livet.

“Slutligen låste jag in mig 24 timmar om dygnet i min bostad för jag kände mig verkligen otrygg”, skriver han.

De PO- och JK-anmälningar som skett mot Flashback har antingen kommit in för sent eller gjorts av obehöriga och därför har de aldrig behandlats. Men det verkar nu som om fallet kommer att prövas eftersom en våldtäktsman nyligen stämt Flashback för förtal.

Tryckfrihetsexperten Hans-Gunnar Axberger menar att publicering av gamla domar rakt upp och ned är ett typexempel på sådant som kan anses vara förtal.

— Principen är att gamla brott kan sonas, säger han.

Flashbacks redaktör Jan Axelsson har som ståndpunkt att i princip all information ska vara fri.

— Den som lever i ett visst område ska ha rätt att känna till om det bor någon våldtäktsman där, säger han.

— Ett annat syfte med publiceringen var att visa vilka låga straff som döms ut för våldtäkt, ofta handlar det om ett par års fängelse. Många tror att tidningarna ljuger, men skriver man ut namn, målnummer och liknande inser folk att uppgifterna stämmer och att straffen för våldtäkt verkligen är så här låga.

Han menar också att folk måste ta ansvar för sina handlingar.

— En sån här publicering gör kanske att en våldtäktsman tänker sig för nästa gång.

Enligt Jan Axelsson är spridningens storlek helt avgörande för om det är rätt att publicera sådana här uppgifter.

— Det aktuella numret av Flashback trycktes bara i 1200 ex. I en kvällstidning hade det varit fel att publicera samma uppgifter.

Jan Axelsson framhåller att han alltid inväntar domarna innan gärningsmännen hängs ut.

— En del tidningar gör inte så. I somras gick Expressen ut med namnet på OS-bombaren trots att han bara var misstänkt men inte dömd. Det var helt förkastligt.

Flashback har även publicerat hela domen mot en känd programledare som hade åtalats bland annat för försök till våldtäkt. Domen publicerades trots att programledaren friades av rätten.

— Den här programledaren förutsätter att andra ska ha en hög moral och då måste ha det själv. Han friades men det bevisades i domstolen att han hade betett sig oetiskt och tafsat på småflickor. Därför var det rätt att publicera domen.

Prisbelönte Fröberg tänjer på gränserna: Namnpublicering det enda som ger effekt

Vill du veta vilka “svindlarpublikationer” och “skittidningar” som ges ut av landets “ärkeskurkar”?

Läs Resumé.

— I och med att rättsmaskineriet havererat är det försvarligt att hänga ut skojarna med namn och bild, säger den i dagarna prisbelönte skojarredaktören Acke Fröberg.

Bland dem som nu stämmer Resumé för förtal finns en chefredaktör.

Det rasar ett krig på reklambranschens tidning Resumé. Å ena sidan reportern Acke Fröberg som håller i Skojartoppen, å andra sidan de utpekade skurkarna.

På Skojartoppen avslöjar Acke vilka som ger ut annonstidningar med tveksamma syften eller vilka som försöker få företag att betala för annonser som inte existerar. De omskrivna personerna rankas med upp till fem dödskallar.

“Skojarna” svarar med PO-anmälningar, stämningar och mordhot.

Fast Acke tar det hela med en klackspark.

— Häng med och lyssna på det här, säger han och banar väg till datorn.

Han plockar upp Resumés hemsida och spelar upp några av de senaste mordhoten som lagts ut på Internet.

“Din jävla tjockis, du ska dö din jävel”, väser en kvinna.

“Du ska passa dig jävligt noga, annars ligger du risigt till”, morrar en annan röst.

— Trevligt med läsarkontakter, flinar Acke Fröberg som verkar trivas med att reta gallfeber på listfigurerna.

Med tiden har Fröberg fått en familjär relation till en del av “skojarna”.

— Det har hänt att de skickat in nya foton för att se bättre ut i tidningen. Ibland ringer de och undrar hur många dödskallar det blir den här veckan.

Men det finns givetvis en allvarlig sida också.

— Det rör sig om samvetslösa personer som kör människor i konkurs, framhåller Fröberg. Självklart har folk i branschen rätt att veta vilka de är.

Men varför namn och bild? Räcker det inte att publicera namn på deras företag?

— Det vore meningslöst. De här personerna byter företagsnamn hela tiden.

Är det inte polisens uppgift att sätta stopp för brottslingar?

— Följde vi de pressetiska reglerna och väntade tills dom fallit skulle vi inte kunna skriva alls. Polisanmälningarna blir ju bara liggande. Det här är enda sättet att komma åt skojarna.

Fyra utpekade skojare har stämt Resumés ansvarige utgivare för förtal. Ett av förtalsmålen har avgjorts.

Resumé hade berättat att ett par personer förmått småföretagare att betala 10 000 kronor för att få vara med på disketter med tvivelaktiga adresslistor.

I Resumé kallades de “nybörjarskojare” respektive “fula fiskar” och verksamheten betecknats som “bondfångeri”. Tingsrätten slog fast att det inte var förtal.

Skojartoppen har även PO-anmälts i ett fall. PO friade bland annat med motiveringen att en facktidning måste kunna varna för oseriösa företag.

På den senaste Skojartoppen finns 43 personer namngivna. Blir någon utpekad av misstag vore det förödande för honom eller henne. Är det verkligen möjligt att kontrollera alla faktauppgifter så att ingen blir felaktigt utpekad?

— Jag har ett omfattande arkiv och kollar ordentligt vad personerna ifråga håller på med.

En av dem som hamnat på Skojartoppen är tidningen Fridas chefredaktör Charlotta Gustafsson. För några år sedan startade hon tidningen Söder-Kometen.

Enligt Resumé var den utlovade upplagan 70 000 ex men den blev bara 10 000 ex. Vidare skulle medarbetare på Söder-Kometen ha slutat på grund av översittarfasoner, frilansar ansåg sig lurade med mera. I Resumé förknippades Charlotta Gustafsson med “en ökänd skojartidning”.

Hon säger att alla anklagelser är grundlösa.

— Acke Fröberg påstår att jag har kopplingar till en skojartidning. Sanningen är att jag skrev ett par frilansartiklar för den tidningen.

Charlotta Gustafsson tillbakavisar även påståenden om lurade frilansar. Enligt henne har inte heller annonsörer lurats, trots att upplagan blev mindre än utlovat. Hennes motivering är att de inte betalat för annonserna.

Charlotta Gustafsson har tagit mycket illa vid sig.

— Företagare har sagt att de inte vill ha med mig att göra eftersom jag varit med på Skojartoppen, berättar hon. Indirekt har detta medfört att mitt företag gått i konkurs. Jag har mått hemskt dåligt och tvingats skaffa psykologhjälp.

Hon har nu stämt tidningen för förtal.

— En chefredaktör stämmer en annan chefredaktör — det måste vara unikt, kommenterar skojarredaktören.

Och nu prisbelönas alltså Acke Fröberg. Stora Journalistpriset i klassen fackpress smäller högt, också bland kollegerna. Journalisten var med när pristagaren fick kännedom om utnämningen. Något omtumlad men nöjd kommenterade han:

— Bland dem jag vill tacka är landets skojare som sett till att jag fått det här priset.

Charlotta Gustafsson på Frida har lätt för att hålla sig för skratt:

— Acke Fröberg är en skam för journalistkåren. Att han fått stora journalistpriset är helt otroligt.

Efterlyst är hård mot de hårda

Efterlyst i TV 3 är hård mot de hårda. Och blir allt hårdare.

— De som dömts till minst två års fängelse kommer att publiceras med namn och bild, säger programledaren Hasse Aro.

Programmet Efterlyst gör rekonstruktioner av brott och ber tittarna om hjälp att hitta gärningsmännen. Man drar sig inte för att avslöja identiteten på “buset”.

I höstas utpekades till exempel en man som misstänktes för att ligga bakom en amfetaminfabrik. Det fanns teknisk bevisning och uppgifter från vittnen som pekade på att han var skyldig. Mannen var häktad i sin frånvaro och redaktionen gick då ut med hans identitet.

— Om inte dom fallit måste det finnas teknisk bevisning, till exempel bilder från rån, så att vi är säkra på att personen ifråga verkligen är skyldig, poängterar Hasse Aro.

Och nu skärper Efterlyst sin policy ytterligare.

— Gör vi en uppföljning av ett inslag efter det att brottslingen dömts kommer vi att gå ut med hans eller hennes identitet förutsatt att det handlar om minst två års fängelse. Det gäller oavsett vilket brott det rör sig om, berättar Hasse Aro.

Låt oss säga att en pedofil drivs av trauman från övergrepp han utsatts för i barndomen och själv börjar begå brott. Tycker du det är motiverat att hänga ut en sådan person i Efterlyst?

— Ja.

Räcker det inte med att brottslingar döms av domstolen? Varför ska de dömas även i medierna?

— Varför inte? I normala sammanhang publiceras alltid namn, varför kan man inte göra det när det handlar om grova brottslingar?

— Det finns en dubbelmoral i medierna. Fina tidningar som DN sätter ut namn på dem som dömts för grova ekobrott. Men de har ju redan fått sitt straff i domstolen, ändå är de med i tidningen. Antingen ska man publicera namn eller också inte.

Efterlyst har aldrig stämts för förtal i samband med namnpublicering.

Och de som funderar på att anmäla programmet till granskningsnämnden kan glömma det. Programmet lyder under brittiska regler.

PO: Namnpublicering allt vanligare

Var går egentligen gränsen för namnpublicering eller inte? När kan förtal komma ifråga och när träder spelreglerna in?

Svaret flyter givetvis, men PO säger att spelreglerna blivit mer generösa.

Juristen Hans-Gunnar Axberger menar att domstolarna under de senaste åren i stort sett haft samma syn på vad som är förtal.

— Ska man ange någon tendens är det möjligen att bedömningarna blivit något strängare, säger han.

PO Pär-Arne Jigenius tycker däremot att utvecklingen går mot en ökad namngivning av brottslingar, ibland innan dom fallit.

— I vissa fall är det rimligt med en sådan förändring, det gäller till exempel fallet med Mattias Flink. Det var uppenbart att han var gärningsmannen och publiceringen av hans namn var motiverad.

Samtidigt höjer Jigenius ett varningens finger mot att föregripa domstolsbeslut.

— Finns minsta tveksamhet i skuldfrågan ska man naturligtvis avstå från namn och bild. I annat fall exponerar man sig för en väldig risk och i de här sammanhangen finns inga marginaler.

— Aftonbladet utpekade John Ausonius som misstänkt för mord i Tyskland. Tidningen fälldes i opinionsnämnden och dömdes senare för förtal. Alla uppgifter måste vara korrekta, även när det gäller en person som tidigare dömts för mord.

Enligt Pär-Arne Jigenius skulle medierna kunna gå längre än i dag när det gäller namnpublicering av vissa ekobrottslingar.

— Men då gäller återigen kravet att uppgifterna måste vara absolut korrekta. Det ska även finnas ett starkt allmänintresse, till exempel att de namngivna sysslar med bedrägerier som riktar sig mot allmänheten.

Här är några förtalsmål från de senaste åren:

§ LO-tidningen skrev 1989 om en namngiven advokat som kallades “en av fiffelredarnas mest idoga företrädare i Sverige … en av redarmaffians sjaskigaste springpojkar” Advokaten anklagades för att tänja lagen till det yttersta och för att förhindra facklig verksamhet. Juryn friade.

§ En plastikkirurg kallades i ett inslag i ABC-Nytt 1993 för kvackare. Han påstods dra in miljoner trots flera varningar för felbehandlingar och det sades att operationer utfördes utan att han hade tillräckliga kunskaper. Tingsrätten friade. I hovrätten vittnade experter om att läkaren var kompetent. Inslaget fälldes och skadeståndet blev 100 000 kr.

§ 1992 publicerade Upsala Nya Tidning en intervju med en musiker som påstod att artister inte fått ut sina gager och namngav den som skulle varit skyldig. Den utpekade anklagades för att stoppa pengar i egen ficka.

Juryn friade.

§1992 skrev Helsingborgs Dagblad om en namngiven riksdagsman från Ny Demokrati som varit inblandad i ett hotellköp. Enligt HD ledde det till att riksdagsmannen försattes i personlig konkurs.

“Han har haft det stökigt i Ny Demokrati men det är inget mot röran i den privata ekonomin” skrev HD och påtalade att mannen haft problem med olika myndigheter. Påståendet om personlig konkurs var felaktigt.

Riksdagsmannen menade att anklagelserna om rörig ekonomi var förtal. Juryn friade.

§ 1990 skrev tidningen Fokus Öst om en konsult som sysslade med “båg och lurendrejeri”. Tidningen avslöjade att konsulten var i personlig konkurs och därför inte hade rätt att bedriva näring.

Tidskriften Handelskammartidningen skrev om samma konsult under rubriken “Se upp för oseriösa konsulter!”:

“Ett av de senaste tillskotten på skojarmarknaden är Stiftelsen Rysslandsfonden” som sades ha kopplingar till den namngivne konsulten. Konsulten påstods även ha skickat falska fakturor för tjänster.

Juryn ansåg att publiceringen inte utgjorde förtal.

§ 1993 hade polisen utfärdat rikslarm efter en styckmördare som var på rymmen från ett mentalsjukhus. I ett TT-telegram sa en läkare om mördaren: “Han är som satan själv som utövar sexuell sadism och begår lustmord”, samt: “Han kommer att mörda igen”. Artikeln tog in i bla Västerbottens Folkblad och Västebottens-Kuriren som stämdes av mördaren. Tidningarna framhöll att publiceringen var försvarlig bl a med tanke på att mannen då varit på rymmen. Juryn friade.

§ 1989 skrev Helsingborgs Dagblad om en namngiven restaurangägare under rubrikerna: “Barägaren tog deras pengar”, “Bluffade de anställda och flydde utomlands”, samt “Chefen smet med deras pengar”. Tidningen uppgav att allt tydde på att restaurangägaren försvunnit från en massa skulder.

Tidningen försvarade sig i rätten med att fördes en intensiv debatt om ekonomisk brottslighet inom restaurangbranschen.

Juryn friade tidningen.

§ 1992 skrev Nerikes Allehanda om en kommunal tjänsteman som rest till Köpenhamn med en kamrat. Kamraten smugglade med sig stora mängder hasch till Sverige och häktades. Tjänstemannen anhölls misstänkt för medhjälp men friades.

Senare kom dock tjänstemannen att åtalas för ringa narkotikabrott men det hade inget med smugglingen från Köpenhamn att göra.

I samband med åtalet skrev NA att tjänstemannen misstänktes vara inblandad i smugglingen.

I artikeln angavs att det rörde sig om en 39-årig man som arbetade under kommundirektören. Tidningen publicerade även en bild på det hus där han arbetade.

Tingsrätten ansåg att misstankarna mot tjänstemannen återgivits på ett felaktigt sätt och att han var identifierbar i tidningen. Skadeståndet sattes till 20 000 kronor.