När prislappen blir enda evangeliet

At last privacy has a true market value! Haven’t we always tried to get into peoples’ heads?

Den framtida mediemagnaten David Siltz skiner av lycka. I ett akvarium framför honom finns ett nedfryst huvud från det fjärran 1900-talet. Vetenskapen har återuppväckt hjärncellerna, nu har nöjes- och medieindustrin tagit över. Den plågade individens mest intima minnen och känslocentra aktiveras för att skapa multimedial underhållning i global skala.

“Vad är Virtual Reality när man kan koppla in sig direkt mot verkligheten, äga varenda liten vrå av människans huvud?” triumferar Siltz.

TV-serien Cold Lazarus är den brittiske dramatikern Dennis Potters andliga testamente; en dystopi om den yttersta mediala exploateringen av människan. Sista avsnittet sändes i svensk TV i fredags. Några veckor tidigare visades en intervju med författaren som inte liknade någon annan.

Potter hade långt framskriden cancer och bara veckor kvar att leva då intervjun gjordes 1994. Egentligen levde han redan på övertid, men ständiga morfindrinkar och en järnhård vilja att formulera sig färdigt höll honom uppe.

För det Potter hade att säga var en varning för en värre form av cancer än hans egen.

Med karakteristisk galghumor kallade han sin största cysta i bukspottkörteln för Rupert. Potter, som började sin skribentbana som journalist, såg Rupert Murdoch som den tydligaste symbolen för kommersialiseringen och ägarkoncentrationen inom medierna. En process han ansåg hotade inte bara demokratin, utan i förlängningen även det mest grundläggande mänskliga.

Det medieklimat han såg växa fram förvandlar människor från medborgare till konsumenter. När även politiken blir en tjänst som kan säljas blir ideologi och övertygelse löjeväckande företeelser; cynismen tar över det offentliga samtalet. Allt mänskligt tillmäts ett pris, och prislappen blir till slut det enda evangeliet.

Potter talade om sitt eget brittiska samhälle för tre år sedan, men analysen skulle lika väl kunna handla om Sverige av i dag. Ett fåtal stora ägare lägger under sig allt fler medier. Gamla publicistiska ideal ersätts av vinstmaximering och rationalisering. Allt mindre nogräknade kommersiella TV-program rotar allt lystnare i enskildas privatliv.

Förfallet har gått långt, men det är inte försent att vända utvecklingen, hävdar Potter i intervjun.

Men det gäller att säga ifrån, att våga gå emot cynismen trots risken att bli förlöjligad.

Något att tänka på för oss journalister, som trots allt besitter unika möjligheter att påverka mediernas innehåll.

Tidningsdöden har slagit till igen. Det är bara några veckor sedan den ambitiösa satsningen Dagens Politik gick i graven. Nu är det Nordens och Sveriges största filmtidskrift som brådstörtat läggs ned efter 40 års utgivning. Till påsk kommer sista numret av Chaplin.

Intäkterna har sjunkit det senaste året och nu är Filminstutet och dess VD Lars Engqvist inte längre redo att täcka förlusterna. För chefredaktören Mikaela Kindblom kom beslutet som en kalldusch. Hennes idéer om att ge ut tidningen i billigare kostym eller i annan form har inte mött något gensvar.

Chaplin har haft sina brister och kanske varit väl glassig emellanåt. Men som huvudforum för svensk filmdebatt kommer den ett lämna ett svårfyllt tomrum efter sig. Den breda filmkulturella verksamhet som är ett av Filminstitutets mål tillfredsställs knappast genom den aviserade satsningen på den smala branschtidningen Teknik & Människa.