När yrkesfiltret inte räckte till Efter katastrofen

De direkt drabbades sorg och förtvivlan är ojämförlig, även om branden i Göteborg starkt berörde hela Sverige.

Men också de som i yrket hanterade katastrofen är märkta för livet: brandmän, ambulanspersonal, poliser. Och journalisterna fick inse att det ibland inte går att gömma sig i yrkesrollen.

Tommy Wiberg, frilansfotograf för Sveriges Television i Göteborg, fick strax efter tolv larm från Västnytt om en brand i makedoniska föreningens lokal på Hisingen.

– När jag kom farandes här på bron såg jag en svag rök där nerifrån. Jag följde efter en ensam ambulans. Det såg ut som en svag rök efter en liten brand, en grå rök mot den svarta himlen. Kvart över tolv hade jag passerat bron.

En kvart efter att han fått första larmet var han framme.

När vi två veckor senare besöker brandplatsen, säger Tommy:

– Här gick det upp för mig. Ett inferno. Man blev alldeles… Det gick inte att ta in. Ångestskriken. Folk som låg efter väggen. Rökskadade ungdomar. Jag filmade hela vägen fram.

Räddningsarbetet var redan välorganiserat och det var många människor på platsen.

Tommy ser scenen för sig, nästan som om den ännu utspelas.

– Jag tog instinktivt en bild av han som låg där. En kille la något svart över honom.

Han angreps genast av chockade ungdomar.

– Försvinn härifrån jävla svin, skrek de. Hjälp till i stället. De bankade på mig och sa åt mig att inte filma.

– En 16-årig kille i blå utanpåskjorta var på mig hela tiden. Till slut pekade jag med hela handen och sa åt honom att nu måste du lämna mig ifred. Men han var för chockad och hörde ingenting.

– Det som förföljt mig är att jag inte kunde hjälpa ungdomarna. Vi är inte utbildade i sånt, vi är inga terapeuter. Jag kunde bara hålla om dem.

Han började omedelbart sovra bilder.

– Jag har aldrig förut tänkt att den här bilden kan du inte ta. Nu tänkte jag så. Alla fotografer upplevde nog samma sak. Ingen kan ha fått med sig en hel rulle. Jag var här i en timme och trekvart. Under den tiden filmade jag i 18 minuter.

När han bevakat krig, som det i Libanon, har han kunnat ha ett yrkesfilter mellan sig och det han fotograferat. Men här fungerade det inte. Filtret försvann efter två minuter.

Så småningom kom ett team från Västnytt. Tommy gav dem sitt band och åkte hem.

Han satt hemma i tio minuter och tittade in i väggen. Sen åkte han till TV-huset och därefter tillbaka till olycksplatsen, där han stannade till tolv på fredagen.

– Då var det lugnt. Folk kom med blommor. Jag hittade tillbaka till yrkesrollen. Vi gjorde ett 20-tal direktsändningar. Men när jag åkte härifrån brast allt för mig. Vid Liseberg började jag skaka i hela kroppen och gråta.

Trots omständigheterna tycker han att medierna, med ytterst få undantag, har hållit en mycket hög etisk nivå.

– Någon bild eller textrad har gått för långt. En av mina bilder publicerades av misstag. Det var en pappa som stod och skrek över sin döda dotter. Men i det stora har det varit en värdig bevakning. Vi har nästan varit för återhållsamma.

– Många hade ett behov av att få visa sin sorg och förtvivlan. Inom syriansk-ortodoxa kyrkan var folk ledsna över att medierna inte uppmärksammade deras begravningar tillräckligt. De ville visa oss sitt sätt att sörja.

Det största felet var att medierna okritiskt återgav aggressiva utfall mot räddningstjänsten, tycker han i efterhand. Att medierna okritiskt förmedlade vad chockade ungdomar sa.

Tommy går åt sidan och ber att få vara för sig själv. Han vandrar tyst längs den mer än hundra meter långa strängen av blommor, bilder av ungdomar, lyktor och handskrivna avskedshälsningar från anhöriga och vänner.

Han gör en uppgiven gest mot en vägg med bilder på ungdomar. Och han faller åter i gråt.

– Det är inte ofta man tappar sin yrkesroll. Mig har det aldrig hänt förut. Jag hörde mig själv stå här med kameran och säga att där är ju en bild. Men det gick inte att ta den.

Det är värre för fotografer än för reportrar, anser Tommy. Fotograferna med sina kameror syns, och får ta smällarna. De framstår som de påflugna.

– Vi måste ju registrera. Hur skulle svenska folket annars förstå de drabbades stora förtvivlan?

Han försöker se en mening i detta förfärliga.

– Kanske kan det föra flyktingar och invandrare närmare oss, in i vårt svenska samhälle. Samhället kan fungera även för dem.

– Vi journalister måste använda erfarenheten. Förhoppningsvis blir vi lite klokare. Det förs bra diskussioner på redaktioner om hur man ska förhålla sig till stora tragedier och människor i chock och djup förtvivlan.

Efteråt har han fått gå igenom debriefing, krisbearbetning, för att förstå sina egna och de drabbades reaktioner.

– Vi fick prata av oss ganska snabbt, både enskilt och i grupp. Sveriges Television har en bra organisation för sånt. De har övat hur personalen ska bete sig i krissituationer.

Bo Carlsson, reporter på TV4 i Göteborg, kom till Backaplan strax efter ett på natten.

Han märkte genast av den laddade stämningen; att allmänhet och ungdomar var så aggressiva mot räddningsledningen. Bo tolkade beteendet som ett tecken på förvirring.

Det väsentligaste för honom som journalist just då var att berätta vad som hade hänt.

Folk sprang fram och tillbaka. Ambulanser gick i skytteltrafik, även taxi och privatbilister körde skadade till sjukhus.

Fotografen Mats Strömqvist kom fram strax före Bo.

– Jag slogs av att det var så tyst på platsen då, säger Mats. Vi från medierna höll oss till vår anvisade plats där vi stod och observerade. Vi var medvetet återhållsamma, ville inte spä på det kaos som redan rådde.

Redan då tänkte han på den efterdebatt som måste komma. Han tycker att det vore bra om den ledde till en förbättrad journalistik.

Här fanns en konflikt mellan inre krav att som medmänniska möta andra människors starka känslor, och att uppträda yrkesmässigt. Upplever man vanmakt inför det första kravet är det frestande och tryggt att ha yrkesrollen att gå in i.

– När jag jobbar har jag kameran emellan mig och det jag filmar, säger Mats. Det gör det lättare att stå ut. Det är samma sak med operationer. Jag kan inte titta på dem utan att ha kameran emellan.

– TV4 tänkte i ett tidigt skede på vår hälsa och erbjöd pskykologhjälp, säger Bo. Det var viktigt att vi efter direktsändning fick tala ut om vad vi varit med om.

Dan Kellberg är drivande i projektet Bron, som vill bygga broar mellan svenskar, invandrarungdomar och politiker. Han läser till undersköterska och jobbade på Sahlgrenska sjukhusets akut och på bårhuset under olycksnatten.

Dan besöker TV4s redaktion tillsammans med Mohannad Hussein, som var på diskoteket när det brann. Programledaren Lennart Persson har intervjuat dem om ett Ungdomens hus, en samlingslokal i city som de anser behövs mer nu än någonsin.

– Jag var förbannad på polisen och sa det till en journalist, säger Mohannad. Men i tidningen stod mycket mer än det jag sa. Jag tyckte inte om det.

Thomas Tynander på TV4 Göteborg var reporter under brandnatten.

– Jag hade bevakat ishockey och gick hem först klockan tolv. Kvart i två blev jag väckt. Nu har det hänt något otäckt, var min första tanke. Jag blev rädd.

Thomas sändes till en presskonferens på Östra sjukhuset.

Journalisterna fick veta att många hade lagts in på sjukhusets barnavdelning och de frågade varför. Var det av utrymmesskäl man hade placerat de skadade där?

Läkarna förstod först inte frågan. ”Nej”, svarade de sen. ”Alla är ju barn.”

– Då gick det upp för mig att det här var något helt annat än ett vanligt jobb.

När Thomas kom till redaktionen hade man ordnat en länk till Stockholm där de klippte inslagen från TV4 Göteborg. Tre team jobbade. De sände bilder till Stockholm och åkte ut igen.

Vid tretiden på natten samlades anhöriga i Hammarkullens kyrka.

– Vi talade med prästen utanför kyrkan, men gick aldrig in, säger Thomas. Överallt i Hammarkullen lyste det i hyreshusens fönster.

Sen åkte han till brandplatsen och fick se lokalen.

– Här var platsen. Detta gick att ta på. Jag såg skor och kläder som blivit kvar. Av misstag råkade jag trampa på en New York Yankees-keps. En brandman skämtade med mig och en polis började snacka golf. Det var absurt.

Efteråt har han haft mardrömmar flera nätter.

– Jag drömmer att mina två små barn befinner sig i ett slutet rum som brinner, ett rum utan fönster och dörrar.

Dan Granlund, biträdande kanalchef på Sveriges Radio Göteborg, var för tillfället ansvarig utgivare.

Vid tvåtiden var kanalens första reporter på plats. 02.30 började Radio Göteborg sända. Normalt sänder P4 Riks på natten, men Göteborg fick bryta för extrasändningar.

Ganska snart fick de som jobbade klart för sig att invandrarbarn hade drabbats. Stationen sände på sex minoritetsspråk med hjälp av tolkar som också fick åka ut och hjälpa till i krisgrupper.

Prästen Åke Andreasson var med redan första natten för att hjälpa mer eller mindre chockade medarbetare. På måndag hade Radio Göteborg debriefing.

– Cheferna var också tagna, men de hade inte tid att låta sig beröras, säger Dan. Är man mitt i sändning går det i ett. Efteråt kommer känslorna. När jag kom hem på fredagen grät jag.

På fredag kom också kristerapeuten Irene Hedström hit.

Under måndagen började det spekuleras i medierna om förundersökning mot arrangörerna. Men på Radio Göteborg beslöt man att ta det lugnt med att försöka hitta syndabockar.

Flera personer på redaktionen grät efter det som hänt. Banala saker kunde utlösa gråt. En del fick kroppsliga reaktioner av olika slag.

– Jag berättade för hela personalen att jag själv gråtit. Det var viktigt att säga att man får gråta efter ha varit med om sånt.

– Lyssnare reagerade mot alltför detaljerade rapporter. Radioreportrar vill beskriva vad se ser, och jobbar då nästan fotografiskt. Då kan det bli liknande etiska problem som vid bildpublicering.

Roger Blom-qvist, reporter på Radio Göteborg, blev uppringd efter halv två.

–Jag åkte direkt in till radion och ut till brandplatsen med en sändningsbil. Egentligen skulle jag ha en tekniker med mig, men jag åkte ensam ut eftersom teknikern behövdes på stationen. Jag underskattade vad jag skulle möta, tänkte inte på att det skulle vara så annorlunda än vid andra olycksbränder. Men när jag kom fram insåg jag direkt att detta var exceptionellt.

Han insåg att han måste vara varsam.

– Poliser blev tvungna att brotta ner ungdomar som försökte forcera sig in i lokalen. Det var tumult, förskräckligt. Mitt intryck var att här kan man inte få något vettigt ur någon. De flesta på plats befann sig i ett sorts chocktillstånd och alla hade fortfarande fullt upp med sitt. Instinktivt aktade jag mig för att prata med andra än direkt räddningsansvariga.

Kanske ska man bara återberätta vad man ser och hör, inte låta drabbade uttala sig själva, tänker Roger ett par veckor efteråt. Men det är svårt att avgöra när man är där.

– Jag visste inte vilka som var vilka, ibland visste jag inte vart jag kom. Av misstag hamnade jag i ett rum där anhöriga blev informerade. På samma sätt råkade jag komma fram mellan husväggen och räddningsfordonen, där de döda kropparna låg.

Mitt i allt kände han en förväntan från redaktionen att han måste leverera något ”riktigt bra” från brandplatsen. Det var nog till stor del hans egen föreställning, tror han nu.

– Man tycker att man gör ett dåligt journalistiskt jobb när man inte får fram berättelser och beskrivningar medan andra tar för sig.

Pressen gjorde honom lättretlig.

– När tekniken inte fungerade blev jag förbannad, ja rasande, och öste galla över nyhetschefen Thomas Bibin.

I eftermiddag ska Roger Blomqvist gå till en sjukgymnast. Han har fått nackspärr.

– Vi är erbjudna fortsatt debriefing. Jag tycker att det är viktigt att få bearbeta det jag varit med om och få förståelse för hur man tagit det här. Själv orkade jag inte gå på PK-debatten i går kväll. Jag orkade inte gå igenom allt igen inför publik.

– Vi har inte kunnat undvika att bli berörda i rapporteringen, och det har varit svårt att veta hur mycket känslorna ska få dra iväg. Jag kan överrumplas av dem, som nyss, när jag började gråta.

HÅKAN LINDQVIST

hl@sjf.se