Ny bok skriver svensk kvinnlig fotohistoria
En ny fotobok ger den första stora kartläggningen av kvinnliga yrkesfotografer i Sverige. ”Kvinnorna har funnits där men osynliggjorts“, säger fotohistorikern Eva Dahlman.
Fram till nyligen bestod prisstatyetten vid Årets bild-tävlingen av en man i trenchcoat med en kamera. Symboliskt, menar författarna bakom den nya boken Kvinnor bakom kameran 1848-1968. De skriver i inledningen att fotohistorien har varit dominerad av män trots att kvinnorna i yrket varit många; vid sekelskiftet 1900 var över en tredjedel av de yrkesverksamma fotograferna kvinnor.
Nu vill de lyfta fram de osynliggjorda kvinnliga fotograferna – och visa upp deras bilder. Kvinnor bakom kameran (Bokförlaget Arena) är en omfångsrik bildbiografi om de kvinnliga yrkesfotografernas historia i Sverige. Här berättas om hur fotograf tidigt blev ett kvinnoyrke och hur många kvinnliga fotografer hade egna ateljéer. Boken rymmer porträtt och bilder av allt från 1800-talets porträttfotografer som Malmöbördiga Hilda Sjölin (1835-1915), till konstnärsfotografer som Monica Englund (född 1935), via pressfotografer som Alma Haag (1882-1979).
Fotohistorikern Eva Dahlman har skrivit boken tillsammans med Magnus Bremmer och Björn Axel Johansson. Eva Dahlman började intressera sig för kvinnlig fotohistoria på 1990-talet och hade skrivit en bok om den tidiga fotografen Lotten von Düben och artiklar om enskilda fotografer när litteraturvetaren Magnus Bremmer 2016 frågade om de skulle göra en bok tillsammans. Sedan dess har hon rest runt och letat på museer och i arkiv, för att få med kvinnliga fotografer från hela Sverige.
Många av de fotografer som presenteras i boken var okända även för henne, som jobbat med fotohistoria i 50 år. Nästan alla var yrkesfotografer och levde på fotografi.
Är det här en uttömmande biografi?
– Absolut inte, det är bara ett urval av fotografer som varit viktiga. Det har funnits så otroligt många. Vi skrapar bara på ytan, säger Eva Dahlman.
Varför har så många av dessa kvinnor varit okända, som ni skriver i inledningen?
– Tittar man på litteraturen, musiken eller konsten är det samma sak. Kvinnorna har funnits där, men osynliggjorts.
Samtidigt känner åtminstone inte jag till så många manliga fotografer verksamma vid förra sekelskiftet, heller…
– Det finns ett exempel, Selma Jacobsson, som var framträdande fotograf i 1870-talets Stockholm. Jag hade aldrig hört namnet när jag sprang på det. I standardverket över svenska fotografer från 1983 finns bara fyra kvinnor nämnda.
De tidiga kvinnliga fotograferna var ofta ateljéfotografer, som drev egna företag och kunde försörja familjen på uppdragen. Men en rad pressfotografer lyfts också fram i boken. Som Alma Haag (1882-1979) den första anställda fotografen på Dagens Nyheter där hon senare blev biträdande bildchef och jobbade i fyra decennier. Alma Haag (självporträtt med spegel till höger) fotograferade bland annat August Strindbergs begravningståg 1912 och Theodore Roosevelt under hans Stockholmsbesök 1910 för DNs räkning.
– Pressfotografi har varit det svåraste området för kvinnor att slå sig fram inom, säger Eva Dahlman.
Vad beror det på?
– Ja… På 1980-talet tyckte DNs bildchef att det behövdes kvinnliga pressfotografer. Då kom det in två kvinnor – men de blev så trakasserade att de slutade efter ett tag. ”Kan du verkligen bära de där tunga kamerorna”, sånt fick de höra.
På 1980-talet?
– Det är helt otroligt. Tittar man på Astrid Bergman Sucksdorff, hon fick höra av yrkesvägledaren i skolan att flickor borde undvika att bli pressfotografer. När SvDs fotograf Ragnild Haarstad (till höger) som första kvinna fick Årets bild 1971 kunde hon inte ta emot priset, för ingen av de manliga kollegorna kunde ta hennes arbetspass.
Vad ser du när du tittar på dagens pressfotografer?
– Det har ändrats väldigt mycket. Yrket har förändrats. Tittar man på till exempel DN har de många framstående kvinnliga fotografer.
Vad hoppas du att biografin ska bidra med?
– Jag hoppas att det blir en slags byggsten, att andra kan forska vidare. Och att man inser att vara fotograf som kvinna är något som gått i vågor; nu är vi tillbaka på att ungefär en tredjedel av fotograferna är kvinnor. Jag hoppas att någon gör del två, från 1969 och framåt!