Nya medieroller i tsunamins svall
Som en försiktig svallvåg i dyningarna efter tsunamikatastrofen i Asien kommer nu kritiken mot mediernas bevakning. En kritik som innehåller såväl anklagelser om imperalism och etiska övertramp som åsikten att mediekritiken mot regering och myndigheter har varit olämplig. Men vad som är bra och dåligt i mediernas agerande går inte att bedöma utifrån de vanliga kriterierna.
Som en försiktig svallvåg i dyningarna efter tsunamikatastrofen i Asien kommer nu kritiken mot mediernas bevakning. En kritik som innehåller såväl anklagelser om imperalism och etiska övertramp som åsikten att mediekritiken mot regering och myndigheter har varit olämplig. Men vad som är bra och dåligt i mediernas agerande går inte att bedöma utifrån de vanliga kriterierna.
Intrycken av mediernas rapportering från katastrofen är så starka – och så svåra att skilja från tragedins våldsamma kraft – att det kommer att ta tid att kunna ge några entydiga svar på den fråga som alltfler nu ställer: hur har medierna klarat sin uppgift?
Men i takt med att kritiken börjar torna upp sig är det viktigt att en grundlig mediediskussion också kommer i gång i olika sammanhang. Om relevans, etik och roller – men också om mediernas samhällsfunktion, för sällan har mediernas betydelse varit så tydlig som vid den här katastrofen. Inte bara för att skildra, granska och förklara – journalistikens traditionella hörnstenar – utan också för mer grundläggande samhällsfunktioner som att förmedla hjälp och oerhört specifik nödinformation.
I flera fall har medierna åtagit sig helt nya roller. En del snudd på myndighetsmässiga eller polisiära, som i upprättandet av “anhörigjourer” i och med publiceringen av efterlysningsnotiser med telefonnummer till anhöriga. Andra som en ny sorts frivilligorganisationer, i informationen om olika kanaler för att hjälpa katastrofens offer. Dagens Industris förstasida den 30 december hade som enda rubrik ”Din hjälp behövs nu!”, plus en rad postgironummer till hjälporganisationer. De flesta andra publicerar hjälpannonser och hjälp- och nödinformation dag efter dag, på platser som normalt reserveras för betalande annonsörer.
På så sätt kan man säga att medierna har tagit ett samhällsansvar, långt bortom den traditionella rollen av oberoende och distanserade rapportörer. Många Asien-resenärer vittnar om hur sajter som aftonbladet.se på många sätt varit viktigare informationskällor i sökandet efter hjälp än de officiella myndighetskanalerna.
Till detta bidrog säkert det faktum att medierna, till skillnad från stora delar av det officiella Sverige, var snabbt på plats. Redan tidigt på annandagen dirigerades journalister från halva Asien om till katastrofområdena – och ett stort antal medieföretag satte reporterteam på första bästa plan. Flexibiliteten och handlingskraften var, i de allra flesta fall, föredömlig. Och på lokal nivå har varenda lokaltidning och lokalradio berättat sina historier om tragedi och lättnad.
Det finns, med andra ord, en hel del på pluskontot. Under vidriga förhållanden har utsända reportrar och fotografer arbetat snudd på dygnet runt och presterat journalistik som berört och betytt.
Men det finns också en hel del kritik. Mot TV-bilder på reportrar framför högar av lik, mot stort uppslagna bilder på och intervjuer med barn som förlorat anhöriga, mot vad som uppfattats som frossande i filmer, bilder eller rubrikmässiga dramatiseringar av hur vågen svalde och krossde människor.
Helt klart har det förekommit publiceringar som skulle klandras såsom oetiska, utifrån de normala etiska värderingarna – och som på olika sätt orsakat obehag och ytterligare lidande. Det lär också kunna bli tal om fällningar, i opinions- och granskningsnämnder, för enstaka inslag.
Men omständigheterna har inte varit normala och därför går det inte att enbart stirra sig blind på regelverket. Intervjuerna med chockade människor, den omfattande namnpubliceringen och berättelserna om barn och andra offer har på många sätt varit helt nödvändiga, i ljuset av det enorma informationssuget. Man kan snudd på tala om ett pressetiskt undantagstillstånd, där det akuta informationsbehovet vägt tyngre än sedvanliga etiska överväganden.
Självklart är inte detta detsamma som att allt är okej, men om man ska kritisera publiceringarna måste man också ha förståelse för det enorma tryck som inte bara fanns från det vi kallar för “allmänintresse” utan också från oerhört specifika intressen i form av förtvivlade anhöriga i försök att nå kontakt.
Vad detta innebär för pressetiken kan på många sätt vara positivt, eftersom det för bort diskussionerna från ett strikt regelverkstänkande till en mer levande diskussion inför varje unik situation.
En betydligt märkligare form av kritik har gällt mediernas granskning och kritik mot regeringen och utriksdepartementets agerande. På insändarsidor och i andra sammanhang har det gång på gång hävdats att det är fel av medierna att söka syndbockar och att det nu måste vara viktigare med en nationell samling där allt arbete inriktas på att hjälpa och stötta, snarare än att avkräva ansvar.
Det är en synpunkt som är svår för mig att förstå. Nationell samling kan inte innebära att det ska krävas total enighet i alla frågor, i synnerhet inte om vad fria medier ska göra. För mig står det istället för två saker: att visa solidaritet och medmänsklighet, samt att i ett pressat läge göra bästa möjliga jobb, oavsett om man är UD-tjänsteman, resebyranställd, sjukvårdare eller journalist. Och en central del journalisternas jobb är att granska hur det officiella Sverige fungerar i en krissituation. Det handlar varken om syndabockar eller häxjakt, utan om en relevant och angelägen journalistik, vid sidan om den akuta katastrofrapporteringen.
En annan utbredd kritik mot mediernas bevakning av katastrofen är att proportionerna gått förlorade, när skildringen av nära 150 000 lokala dödsoffer hamnat i skuggan av de gästande turisternas öden. Få ifrågasätter den oerhört intensiva bevakningen av de enorma svenska förlusterna och konsekvenserna för hela det svenska samhället, men många har efterlyst mer information om katastrofens gigantiska effekter för livet bortom turisthotellen. På den här sajtens debattsidor skriver frilansjournalisten Petra Quiding i sin debattartikel: ”Efter en vecka har jag vant mig vid att det svårast drabbade landet Indonesien nämns i slutet av rapporteringen och i förbigående. Och det land med minst antal döda och sårade, Thailand, nämns först.”
Detta är dock inte bara ett svenskt fenomen. På nyårsaftonen skrev den brittiske författaren Jeremy Seabrook en krönika i The Guardian (finns att läsa på http://media.guardian.co.uk/broadcast/story/0,7493,1382608,00.html) med rubriken ”In death, imperialism lives on”, där han gick till skarp kritik mot hur västerländska medier skilt på liv och liv, med ett språkbruk som påminner om gammalimperalistiska attityder.
Helt klart är att det finns oändligt mycket mer kvar att skildra och bevaka. Om miljöeffekter, fattigdom, hjälparbete, globala frågor, uppbyggnad, frivilligorganisationer, krisvård, myndigheters agerande – och mediernas. Just nu är det lätt att förstå åsikten att inget större än den individuella sorgen, men för journalistiken finns många stora uppgifter att hugga tag i. Och det kan inte vänta.
mj@journalisten.se
