Nya profiler berättar om sin syn på mediebranschenUnga och kaxiga med nya ideal
Under 90-talet har storstadsbaserade medier som skildrar nöjen och livsstil fått stor uppmärksamhet. Bakom dessa program och tidningar återfinns en relativt liten grupp unga människor. De håller ofta en hög profil, rör sig i gemensamma kretsar och har en okonventionell syn på sitt yrke.
Under 90-talet har storstadsbaserade medier som skildrar nöjen och livsstil fått stor uppmärksamhet. Bakom dessa program och tidningar återfinns en relativt liten grupp unga människor. De håller ofta en hög profil, rör sig i gemensamma kretsar och har en okonventionell syn på sitt yrke.
Journalisterna Eva Johansson och Annina Rabe har i en rapport för kulturdepartementet — “Ingen längtar efter mer media” — gjort 15 längre intervjuer med journalister och mediefolk som förknippas med denna del av branschen.
I princip alla är verksamma i Stockholm — där merparten av medierna finns — men många är inflyttade från landet.
De flesta är välbekanta namn som Andres Lokko, Po Tidholm, Clara Mannheimer, Jan Gradvall, Per Sinding-Larsen och Amanda Rydman. Men de har även pratat med rena entreprenörer som Per Bystedt på Spray och Internetbaserade mediepionjären Mattias Hansson.
— Vi valde ut folk som fått stort utrymme och uppmärksamhet och haft stor påverkan. I dag ser man ute i lokalpressen hur det överallt finns unga som imiterar Andres Lokkos eller Linda Norrman Skugges sätt att skriva. Det har blivit en explosion av nöjesbilagor och krönikor, säger Annina Rabe.
En startpunkt för framväxten av den unga storstadscentrerade journalistiken är tidningen Nöjesguidens tillkomst i början på 80-talet. Enligt Rabe och Johansson var tidningen den första i Sverige som tog ett samlat och ambitiöst grepp om populärkultur och storstadens nöjesliv.
Tidningen var en liten enhet som byggde mycket på okonventionella grepp och en kaxig attityd. En annan nyckelarbetsplats har varit Z TV, där flertalet unga förmågor fått stor frihet att pröva nya idéer. Ofta har de gått vidare till mer etablerade medieföretag.
Men den här gruppens sätt att uttrycka sig har också färgat mer etablerade delar av medierna, såsom kulturjournalistiken, menar Rabe. Dess glidning mot ett mer subjektivt uttrycksätt och större vilja att seriöst bevaka populärkultuen kan spåras till en del av de personer som intervjuas i rapporten.
Rabe menar dock att det trots likheterna i ålder och arbetsplatser finns stora skillnader mellan de intervjuade. De som har någon formell journalistutbildning har ofta hamnat inom public service, och uppskattar de grundprinciper som råder där. De är också hårdare i sitt motstånd att jobba med eller ställa upp i reklamsammanhang.
De som saknar utbildning har inte sällan ett musikintresse i botten och de har börjat med att skriva i fanzines och lokalpress.
Sedan har de via kontakter fått chansen att komma med i ett större sammanhang, och lyckats hålla sig kvar där på egen hand.
En del av dessa varvar journalistiska uppdrag med rena reklamjobb, men menar att de själva kan avgöra om ett icke-journalistiskt uppdrag eller kommersiell inblandning som sponsring kan skada deras integritet.
— De är väldigt individcentrerade i sin syn på etiken. Samtidigt diskuterar man sällan vad som är rätt eller fel för mediekonsumenten. Många har en stor tilltro till att mottagaren själv kan avgöra detta. Vad den tilltron kommer ifrån vet jag inte riktigt, säger Rabe, men tillägger att många nog tror att deras läsare och tittare delar deras ideal och åsikter.
