Nya RSF-chefen: ”Pressfriheten kommer att dö om den är journalisternas ensak”

Thibaut Bruttin, 37, är utbildad inom public affairs på prestigeuniversitetet Sciences Po i Paris. Sedan 2014 har han haft flera poster inom RSF, bland annat som utvecklingsansvarig, men han lämnade också under flera år organisationen för att jobba inom filmvärlden – bland annat på produktionsbolaget Echo Studio som med sina filmer vill uppmuntra till samhälls- och miljöengagemang.

2021 började Thibaut Bruttin jobba som RSFs generalsekreterare Christophe Deloires högra hand. När Deloire i våras insjuknade i en aggressiv cancer klev Bruttin tillfälligt in i hans ställe, och efter att Christophe Deloire dog i juni fick han frågan om han ville över ledningen av RSF.

Att tacka ja till förtroendet var givet, säger han till Journalisten.

– Kampen för den oberoende, fria och kvalitativa journalistiken ritades om av Christophe Deloire. Jag arbetade nära honom och följde hans sjukdom med fasa. Även om jag skulle haft andra mål var det självklart för mig att träda in och fortsätta hans arbete.

Hur ritade han om den kampen?

– Genom att betona att pressfrihet inte är samma sak som den amerikanska synen på yttrandefrihet, att alla ska få säga vad de vill. Journalistik är också rättigheter och skyldigheter, som rätten att samla in information, att granska påståenden, att klarlägga – det är mer än bara rätten till yttrandefrihet.  Journalistiken måste först och främst vara fri, javisst, men den måste också vara oberoende, pluralistisk, och ha en professionalism. Journalistiken är något mycket viktigt för våra samhällen.

Du har själv inte en bakgrund som journalist, kan det vara ett problem i den här rollen?

– Vi är många journalister på RSF, men alla är inte det. Jag har arbetat journalistiskt, men definierar mig inte som journalist. Och vi är en organisation som inte främst försvarar de enskilda journalisternas intressen, utan medborgarnas tillgång till pålitlig information. Utifrån den synvinkeln var Christophes övertygelse att det behöver skapas en koalition mellan medborgarna, politikerna och journalisterna om vikten av den här kampen, säger han och fortsätter:

– Om pressfriheten bara är journalisternas ensak, kommer den att dö.

Vad vill du göra som generalsekreterare?

– Vi ska fortsätta att driva enskilda fall. Vi har haft framgång med vissa, som journalisten Floriane Irangabiye som släpptes från Burundi förra veckan, eller Julian Assange som RSF länge engagerat sig för. Men det finns många kvar att kämpa för, som [Nobelpristagaren] Narges Mohammadi i Iran, som vi dessutom har anledning att tro behandlas illa.

– Vi ska också göra nya saker. Jag vill att vi ska prata mer direkt till allmänheten, inte längre främst till journalister. Vi behöver utveckla innehåll i sociala medier som mobiliserar den breda allmänheten. Amnesty International är ett bra exempel, hur de arbetar med digital aktivism.

Han lyfter också att RSF har många medarbetare i länder världen över, och att den mångfalden behöver visas upp.

– Att jobba för pressfrihet är inte en uppgift reserverad för vita människor i Paris kulturkvarter, utan något som många människor världen över är beredda att riskera sin frihet – ibland sina liv – för.

Han känner väl till den svenska samvetsfången Dawit Isaak, och hyllar svenska Reporter utan gränsers kampanjer och mångåriga arbete för honom.

– Hans fall är ett av de svåraste vi har. Men att vi behåller hoppet är viktigt, även om vi ska vara realistiska kring vilket land Eritrea är.

Precis som Christophe Deloire tror Thibaut Bruttin på att ha en dialog även med skurkstater och diktatorer som fängslar journalister.

– En dialog tillåter en att förstå vilket manöverutrymme som finns, vilka förhandlingsmöjligheter.

Globalt är hoten mot press- och mediefriheten av flera slag, konstaterar han innan vi lägger på luren.

– Vi har en samling länder där journalister dör, och en annan där den offentliga debatten trängs undan av aktörer som utger sig för att vara journalister men som egentligen bara serverar en massa åsikter. Det är en ny front, där USA är en mycket dålig föregångare, säger Thibaut Bruttin.