”…och upptäckte att jag grät”

Namn Caj Müller Ålder 36 Bor Stockholm Familj Sambo och dotter på sju månader Yrke Frilansande filmare Yrkesbakgrund Nyhets- och dokumentärreportage åt bland annat Rapport, Aktuellt, TV4 Nyheterna och Kalla Fakta Drivkraft Att göra filmer som förändrar.

Mogadishu, Somalias huvudstad, sommaren 1992: TV-bilden visar en handlare vars affär är fylld med rissäckar från amerikanska hjälpsändningar. Han intervjuas om detta, och urskuldar sig med att han har en familj att försörja – om någon vill sälja stulet ris till honom så är det inte hans problem. Sedan klipps bilden och visar en pojke i tioårsåldern som ligger på marken utmattad av hunger – tio meter utanför affären.

Han är en av hundratusentals svältande som lämnat landsbygdens inbördeskrig för stan i hopp om mat. Kameran dröjer kvar ett tag, och vi ser folk som utan att reagera gå förbi den utmärglade kroppen. Sedan klipps vi tillbaka in i affären. Handlaren får frågan om han ändå inte kan skänka lite mat till pojken som ligger och dör utanför hans butik. Åter igen kommer samma svar: ”det är inte mitt problem.”

Stockholm, vårvintern 2000:

– Sanna! Det är lite jobbiga frågor nu, hur gjorde vi egentligen med den där killen som låg utanför affären?

Några repliker byts, ohörbara i andra änden av lägenheten, varpå han återkommer – lättad.

– Jodå, jag mindes rätt, vi tog honom till ett relief shelter efteråt.

Filmaren Caj Müller slår sig ned i stolen igen, men det blir strax fler vandringar i samma riktning under samtalet, mest för att kolla årtal. Under drygt tio års tid har det hänt så mycket framför hans kameralins att minnet har svårt att sortera alla händelser, eller exakt vad som utspelade sig före och efter att kameran slogs på. Sambon och journalistkollegan Susanna Edling – som är den andra halvan av frilansteamet – får hjälpa till att strukturera upp det förflutna. Nagorno- Karabach, Libanon, Irak, Turkiet, Israel, Jordanien – under 90-talet har konflikter i framförallt Mellanöstern varit utgångspunkten för ett antal dokumentärreportage han gjort tillsammans med henne.

Det är en blandning av vardag, nöd, död och krig som träder fram i filmerna. Bilder av kurdiska män som reparerar en lerig väg, somaliska jordbrukare som hackar upp jorden och skolbarn i Karabach som tjutande rusar uppför skoltrappan blandas med begravningar, skottlossning och döende soldater på operationsbordet. Ur det plågade kollektivet stiger sedan enskilda individer fram, och berättar om sina personliga öden.

Under intervjuerna går Caj Müllers kamera ofta mycket nära ansiktet, och låter tagningen rulla på obrutet tills personen tystnar. Sekvenserna bär prägel av vittnesmål, där livsöden komprimeras i ett par fraser, interpunkterade av eftertänksamhetens tystnad.

En kvinna i väntan på sin försvunne make – gripen av Saddams soldater för flera år sedan. En gerillakrigare som beklagar sig över att soldatyrket är så fattigt att han inte har råd att gifta sig. En äldre herde hoppas det ska bli fred och att hans kameler ska föda många kalvar, för då kan ingen vara lyckligare på jorden än han.

Eller en ung svältande pojke som gråtande får ur sig att han inte har någon framtid. Han fanns för övrigt redan i ett hjälpläger i Somalia när Caj Müller och Susanna Edling träffade honom.

– Men hjälparbetarna som pekade ut killen sa att han skulle dö. Då de fick se att vi brydde oss om honom, kom de plötsligt fram och började ge honom mat, säger han.

– Många skulle nog bara filma, låta hans utmärglade kropp bli en symbol för svälten. Vi gick ett steg längre och talade med honom. För oss är det viktigt att lyfta fram personer, låta dem berätta om sig själva.

Samtalet kretsar kring upplevelserna i Somalia, då vi börjat diskutera gränsen mellan det personliga och professionella: när blir det oundvikligt att hjälpa till på fler sätt än att kabla ut TV-bilder av elände för att väcka opinion?

– Visst kunde jag sålt min kamera och köpt mat för pengarna, men sen då? När det var slut och uppätet – folk skulle ändå dö. Min uppgift är att berätta om det som sker så att det leder till att de som far illa får det bättre. Ska du gå över gränsen måste du ha en plan och veta vad du gör. Annars kan det gå snett.

I Nagorno -Karabach stötte han på en fransk journalist med armenisk bakgrund som följde den armeniska sidan i kriget mot azerbadjenerna. Under en dag vid frontens skyttevärn utsattes posteringen där Caj Müller och Sanna satt för hård granatbeskjutning. Under striderna som följde dödades och sårades ett par man. De båda journalisterna valde att följa med de sårades helikoptertransport till sjukhuset.

”Visst kunde jag sålt min kamera och köpt mat för pengarna, men sen då? ”

– Då dök den här fransmannen upp. Han hade blivit skjuten i benet och ropade mot mig: ”Hallå! Jag är träffad! Kom hit vetja, filma mig! Filma mig!”. Jag hade bestämt mig för att följa soldaten, och ignorerade honom. Det var som om killen blivit glad över att ha fått en kula i sig, att han var med ”på riktigt”. Hela situationen var absurd.’

Själv framstår han dock som väldigt oförstörd; snarare glad och skämtsam än märkt i själen. Caj Müller har heller aldrig gått på debreifing eller haft nervösa sammanbrott på grund av det han upplevt i jobbet.

– En sorts tomhet kan infinna sig efter ett hårt pass, och mycket känslomässigt dyker upp först när man är hemma och redigerar, men annars har det räckt för mig att tala med Sanna om det jag varit med om, säger han urskuldande, nästan som om han begått ett tjänstefel.

Kameran är också ett skydd, ett journalistiskt filter mellan honom och verkligheten. Men ibland kan inte ens den rationalisera bort det obehagliga och påträngande. En episod nere i ett flyktingläger i Somalia fick honom att inse detta.

– Där vi befann oss svalt tusentals människor. Hjälparbetare talade om att det dog i snitt 5000 människor om dagen i lägren runt staden.

Då de gick runt såg de mödrar sitta på marken med sina döende barn i famnen. När de passerade på vägen tillbaka någon timma senare hade flera redan avlidit. Vissa hade till och med begravts – med modern ensam kvar vid den lilla jordhögen.

– Jag var som vanligt koncentrerad på att jobba, få med saker på bild. Men efter ett tag upptäckte jag att det blev alldeles immigt i sökaren. Så jag tittade upp och såg att den var helt blöt. Då kände jag med handen kring ögat, och upptäckte att jag grät för fullt. Det hade blivit för mycket med alla barn som dog – men samtidigt hade jag på något sätt alltså lyckats tränga undan det tills det blev omöjligt att ignorera.

Just barns lidande är något han har svårt att värja sig för, och minnet från lägret i Somalia med de döende barnen känns extra plågsamt som nybliven förälder, säger han och tar ett djupt andetag.

”Han hade blivit skjuten i benet och ropade mot mig: ’Hallå! Jag är träffad! Kom hit vetja, filma mig! Filma mig!’ Hela situationen var absurd.”

Att bli förälder är annars en enorm kick, tycker han – även för jobbet. Samtidigt blir det inte lika enkelt att ta risker då man har en familjeansvar.

– Jag kan tänka mig att åka ner till Mellanöstern igen, för jag trivs i och känner till regionen, kan dess sociala koder. Men att ta sig ner till säg Kongo är mer tveksamt. Där skulle jag vara mer utsatt, eftersom jag inte vet hur saker och ting fungerar.

Bilder och berättande har funnits med Caj Müller sedan han själv var barn. Lek med super-8-kamera och en fascination för utrikesdokumentärer fick honom att så småningom söka sig till TV-mediet. Fast i mitten på 80-talet kryllade det inte direkt av medieutbildningar.

– Jag läste filmvetenskap, men kom fram till att det mest var till för dem som ville bli filmrecensenter. Till slut hittade jag en AMS-kurs i Skåne som lärde ut videofilmning.

Caj Müller gick in med en total frenesi för att lära sig hantverket, och efter utbildningen lyckades han sälja en egenproducerad dokumentär om ett par drakflygare till SVT – ett faktum han utnyttjade då han sökte ett vikariat som fotograf på Rapport 87.

– De undrade om jag hade erfarenhet, och visst, jag sa ju att jag hade gjort grejer förut som visats på TV.

Hur det nu än var med meritlistan, så lyckades han rätt bra under sin tid som färsking på TV-nyheterna. När ett år hade passerat satt han på 600 timmars övertid. Fanns det jobb tog han det; allt för att lära sig och blir bättre.

– TV-nyheter är perfekt träning för att lära sig hantverket. Att snabbt hitta lösningar och kunna improvisera är ett måste – annars blir det inga vettiga bilder.

Men till slut kändes det som begränsningarna var fler än möjligheterna, och han hoppade av och stack till Israel i hopp om att kunna sälja sina tjänster som frilans. Efter sju månader hade han gjort sju jobb. När pengarna nästan var slut kom ett samtal från Sverige.

– Det var ett gäng journalister som lämnat SVT för att dra igång en ny kanal – TV4. Många av dem som jag upplevde som engagerade och ambitiösa fanns bland dem. Nu ville de ha med mig, så jag åkte hem och började på fyran.

Här blev det mer nyheter, men också en del reportage åt Kalla Fakta. Nu fick han också vara med om sina första mer handfasta utrikesreportage.

– Jag och Roffe Porseryd åkte ner till Israel och Jordanien under Gulfkriget. Tyvärr kom vi inte in i Irak, och i Saudiarabien hade de aldrig hört talas om TV4 – det blev nej där också. Men vi var närvarande när Scudmissilerna slog ner i Tel Aviv och oroligheterna utbröt i Jordanien.

När Saddam Husseins armé i slutet av Gulfkriget jagade upp de irakiska kurderna i de snöiga bergen inne i Turkiet var Caj Müller tillsammans med en handfull andra journalister först på plats.

– Vi jobbade dygnet runt i tre dagar, och kablade ut material. Då vi kom dit kom hjälpen bara från de omkringliggande byarna. Efter ett par dagar dök plötsligt internationella hjälporganisationer upp. Där kände jag att det arbete vi journalister uträttade snabbade på hjälpen utifrån – att våra nyhetsinslag var en del i att inte fler frös och svalt ihjäl i bergen. Det är sånt man lever för vid sådana tillfällen.

1991 valde han dock att bli sin egen. Dels fanns en önskan att bygga upp sin egen studio, dels var Caj Müller trött på att inte själv kunna bestämma förutsättningarna för jobben.

– Det är dyrt att skicka TV-team runt världen. Då måste du skaka fram grejer på kort tid, och har heller inte något berättarutrymme i inslaget. Sedan vill jag heller inte släppa ifrån mig material som andra kastar ihop vid redigeringsbordet.

Ungefär samtidigt träffade han Susanna Edling, som då nyligen börjat jobba på kanalen som reporter. Att de lyckats kombinera privatliv och arbete under ibland rätt extrema förhållanden förklarar han med att de delar samma syn på hur ett dokumentärreportage ska göras.

– Vi vill båda att det ska finnas tid att gå på djupet, att du följer en person under en längre tid, och kanske återkommer ett par år senare. En kvinna vi intervjuade i det av kurder kontrollerade området i Irak 1992 sökte vi upp igen när vi återkom fem år senare.

Båda är också dragna till att skildra hur den vanliga människan upplever och påverkas av krig och nöd. Politiker och befälhavare förekommer mer sällan. För att lyckas måste de vara noggranna i sin bedömning av folks trovärdighet.

– Tolken har en nyckelroll. Jobbar vi med en ny tolk måste vi först få reda på var han eller hon står i konflikter, och hur de ser sina medmänniskor. Målet är att hitta någon som håller sig neutral. Men bland måste man ta en partisk tolk – och då gäller det att veta var de står, förklarar han.

Att få med vardag och familjeförhållanden är ett annat centralt mål.

– Skottlossning och våld sker ofta under ganska korta stunder. Annars består kriget för de flesta till stor del av vardagsbekymmer som att få mat och och någonstans att bo.

– Familjen är också betydelsefull. I en del fall delas ju den då medlemmar har valt olika sidor i en konflikt – eller kanske har skilda åsikter om kriget. Verkligheten är sällan så enkel som den kan framstå i ett kort nyhetsreportage.

Men just nu är det ganska lugnt. Efter ett och ett halvt års arbete blev de 1998 klara med en dokumentär om sex judiska systrar som alla överlevt Auschwitz. Filmen visades på SVT hösten samma år, och fick svårflirtade Leif Furhammar att i DN kalla filmen för ”en av årets stora TV-händelser”. Sedan dess har han funderat över vad nästa större dokumentärprojekt ska bli. Studion drar in pengar då den hyrs ut till andra, och han har precis tillsammans med en manusförfattare fått pengar av Filminstitutet för att skriva manus till en musikal, samtidigt som en informationsfilm om EMU är klar för TBVs räkning.

Fast ännu finns en längtan att återigen ta sig ut med kameran till de delar av världen där fina recensioner i dagstidningar inte är lika viktigt som att nedgöra fienden eller be för att ens bror får komma hem levande.

– En idé jag har är att två team samtidigt filmar varsin sida av en front. Det vore en oerhörd stark upplevelse att fånga på film. Någon gång ska jag göra det.

MIKAEL FUNKE

mf@sjf.se