Okunnigt om yttrandefrihet
Att träffa politiskt förtroendevalda och diskutera öppenhet är en tveeggad upplevelse. Å ena sidan hör man ytterst sällan svenska politiker säga sig vara emot vår unika offentlighetstradition. Å andra sidan är ropen på anpassning till vår omvärld – och därmed inskränkningar i just denna tradition – numera legio i såväl ord som handling.
Att träffa politiskt förtroendevalda och diskutera öppenhet är en tveeggad upplevelse. Å ena sidan hör man ytterst sällan svenska politiker säga sig vara emot vår unika offentlighetstradition. Å andra sidan är ropen på anpassning till vår omvärld – och därmed inskränkningar i just denna tradition – numera legio i såväl ord som handling.
Denna kluvna inställning blev påtaglig när SJF häromveckan genomförde sitt yttrandefrihetsseminarium.
Både det närvarande statsrådet, Britta Lejon, och hennes politiske motspelare, KU-ordföranden Per Unckel, talade högtidligt om öppenheten som den svenska demokratins grund. Samtidigt var det påtagligt att de båda – måhända på lite olika sätt – önskade lagändringar som ofelbart skulle betyda mindre offentlighet.
Unckel argumenterade exempelvis för stärkt integritetsskydd för enskilda, medan minstern i debatten försvarade lagen som förbjuder innehav av barnpornografiska bilder.
”Nedvärderingen av yttrandefrihet och offentlig insyn
banar väg för förödande inskränkningar i grundlagarna”
Lejon antydde också att hon kan tänkas stödja införandet av en buggningslag, trots att den troligen skulle kunna hota den grundlagsskyddade meddelarfriheten. Hennes argument var ungefär att demokrati inte bara har yttrandefrihet som grundläggande värdering.
Förvisso sant, men samtidigt mycket oroande. För just denna tydliga nedvärdering från lagstiftarnas sida, av rättigheter som yttrandefrihet och offentlig insyn, banar väg för mindre genomtänkta och på sikt förödande inskränkningar i grundlagarna.
De senaste årens utredningar och beslut – barnporren, personuppgiftslagen, buggningsutredningen etc – visar på politikernas allt svagare känsla för den tradition som svensk demokrati vilat på i mer än 200 år.
Brist på intresse bland de förtroendevalda, kan vara en orsak. Brist på kunskap en annan. Båda skälen är givetvis alarmerande och SJF, liksom TU och andra med tryckfriheten som bas, har här ett stort ansvar.
SJF-ordföranden Håkan Carlsons idé att införa tryckfriheten, inklusive offentlighetslagstiftningen, som ett permanent ämne i skolan, är ingen dum tanke.
Men man kanske borde börja med de 349 som sitter i Sveriges lagstiftande församling. Helst genast.
