Om Diana och GP
Två månader efter prinsessan Dianas död ser vi nya, skärpta pressetiska regler växa fram i Storbritannien. De syftar till att förhindra en alltför hänsynslös kändisjakt, framför allt från fotografers sida.
Två månader efter prinsessan Dianas död ser vi nya, skärpta pressetiska regler växa fram i Storbritannien. De syftar till att förhindra en alltför hänsynslös kändisjakt, framför allt från fotografers sida. Kändisarna ska lämnas i fred när de är hemma och barn och ungdomar ska få ett särskilt skydd i de nya reglerna.
Det är bra. Också extremt kända personer — som sägs “leva på” sitt kändisskap — måste tillåtas ha fredade zoner. En alltför hetsig jakt på allt mer intima bilder gynnar på sikt bara dem som ivrar för en hårdare tryckfrihetslagstiftning.
Dianas död och omständigheterna kring denna, spelade också dessa krafter i händerna. Såväl politiker som andra, bland dem Dianas egen bror, Earl Spencer, har krävt en “privacy law” som starkare skyddar enskilda människors privatliv.
Samma krafter finns här hemma i Sverige. Med viss regelbundenhet återkommer kraven på skärpt lagstiftning till skydd för den personliga integriteten, till exempel i riksdagsmotioner.
En granskning visar också att det svenska integritetsskyddet är bland det sämsta i hela världen. Faktum är att bara Storbritannien (!) har ett sämre personligt skydd än Sverige…
I många rättssystem finns en allmänt erkänd personlighetsrätt, som ofta är särskilt stark när det gäller bilder. Det innebär att fotografier i princip inte får publiceras utan samtycke från den avbildade. Undantag finns naturligtvis, men principen är tydlig.
En sådan lagstiftning förändrar givetvis i grunden villkoren för massmediebranschen samtidigt som det är ytterst tveksamt om det personliga skyddet stärks. Just omständigheterna kring prinsessan Dianas död speglar detta mer än väl; Frankrikes förhållandevis hårda lagstiftning hindrade som bekant inte kändisfotografernas jakt på sitt offer…
Britternas väg att, åtminstone i detta läge, avstå från hårdare lagar är välkommet. Frivillighet och en utvecklad pressetisk debatt når sannolikt betydligt längre än lagar som krymper det demokratiska utrymmet.
För övrigt…
…är det intressant att följa den ledarskapsdebatt som uppstått efter sportkrönikören Jan Hanssons omplacering på GP (se artikel på sidan 4).
Det vill säga försöka följa. Och då bara den externa debatten. För inom väggarna vill ingen på Göteborgs-Posten säga något. Trots att fem namnkunniga medarbetare ifrågasatt tystnaden i klubbens eget nyhetsblad. Och trots att Jan Hanssons penna i många år glatt åtskilliga sportintresserade västsvenskar — och att förlusten därmed i högsta grad är allmänintressant.
Men ändå — inga insändare publiceras i ärendet. Och folket på GP tiger, från golv till tak. Som en enda man — precis som det brukar vara inom det privata näringslivets mest konservativa fästen.
Och trycket kommer uppifrån — tig eller stick! Som en anonym källa säger till oss:
“Om en journalist här på GP tar strid med någon av cheferna är det alltid journalisten som får gå.”
Så “högt” i tak är det på Göteborgs eget helt dominerande massmedium. Den obesvarade frågan är bara varför detta, ur journalistisk synpunkt oacceptabla synsätt, blivit en mall för det fria ordets fanbärare i Sveriges andra stad?
Vem vinner på tystnaden, GP?
