Om journalistik i det mångkulturella Sverige: Schablonbilder av invandrare i medierna
-Nyhetsrapporteringen osynliggjorde rasismens komplexitet och verkningar, säger mass-medieforskaren Birgitta Löwander.Hennes forskningsresultat blev en kritisk utgångspunkt för SJFs seminarium vid bokmässan i Göteborg.
— Nyhetsrapporteringen osynliggjorde rasismens komplexitet och verkningar, säger mass-medieforskaren Birgitta Löwander.
Hennes forskningsresultat blev en kritisk utgångspunkt för SJFs seminarium vid bokmässan i Göteborg.
Under rubriken “Törs vi skriva som det är?” debatterade en sju personer stark panel massmediernas behandling av invandrarfrågor.
Birgitta Löwander vid Umeå universitet redovisade resultat av sin forskning om bilden av rasism och icke-rasism i medierna under tidigt 90-tal.
— Rasismen reducerades till verkningarna, till ett polisärende. Invandrarna skildrades framförallt som offer. De fick stor sympati, men tilläts inte själva tolka det rasistiska våld de utsattes för. Samtidigt var det fullständigt tyst om invandrares kriminalitet.
30 november-demonstrationer fick stort utrymme i medierna. En bild tonade fram där antirasister alltmer buntades samman med sina antagonister som bråkiga. Ett hot mot demokratin snarare än en motvikt mot den antidemokratiska rörelsen.
Negativa reaktioner
Motiv som solidaritet med invandrare och protester mot en hårdare asylpolitik hamnade i bakgrunden.
— Studier har visat att det här ledde till starkt negativa reaktioner hos TV-tittare som tidigare haft en rätt tolerant hållning. Nyhetsrapporteringen förstärkte omedvetet maktrelationerna och befäste invandrarnas underordnade position, sade Birgitta Löwander.
Skribenten och samhällsdebat-tören Asrin Mohamadi menade att de positiva bilder av invandrare medierna lyfter fram ofta är schablonbilder:
— Det skrivs mycket om en moské byggs, men unga kvinnor som vill förändra och modernisera får lite stöd i medierna. Man lyfter fram de bilder som stöder traditionalisterna.
“En form av rasbiologi”
En debattör som problematiserade själva begreppet invandrare var Ozan Sunar, nyutnämnd teaterdirektör för Södra Teatern och f d sakkunnig hos integrationsminister Leif Blomberg.
Att klassificera människor som fötts i Sverige, är svenska medborgare och talar svenska som invandrare är en form av rasbiologi, ett sätt att definiera “den andre” i samhället menade han och ifrågasatte hela den svenska invandrar- och integrationspolitiken. Det är fel att hänvisa “invandrare” till ett eget pseudoministerium som varken har sakkunskap eller pengar.
— Den offentliga debatt som pågår jobbar med polarisering och medierna hjälper till med attrapper, människor som ställer sig som företrädare för denna fiktiva del av befolkningen, sa Ozan Sunar.
Skribenten och juristen Jesús Alcalá höll delvis med om Sunars utgångspunkter, men ansåg att slutsatserna ledde för långt: många som behöver stöd i samhället skulle drabbas om integrationspolitiken övergavs helt.
En fråga som debatterades är den låga andelen invandrare i journalistkåren och vilken betydelse språket har för detta förhållande.
Språkets betydelse
— Många invandrare har språkliga begränsningar, jag skulle till exempel inte kunna vara programledare i TV. Annat beror på vanans makt. Ofta reduceras invandrares funktion i medierna till att beskriva invandrarförhållanden. Det vore intressant att se en blond svensk tjej presentera Mosaik och Alexandra Pascalidou rapportera om svenska förhållanden på Aktuellt, sade Jesús Alcalá.
Alexandra Pascalidou, som satt i publiken, kommenterade att hon nog skulle behöva vara Aktuelltchef för att kunna påverka. Hon ansåg att språkproblemet ofta är en bortförklaring:
— Det gäller inte för majoriteten av dem vi kallar invandrare.
Reproducerar makten
Birgitta Löwander ansåg att problematiken ligger på ett djupare plan än andelen invandrare i journalistkåren:
— Nyhetsjournalistiken reproducerar makten. Även om fler invandrare blir journalister skolas de snabbt in i de konventioner som gäller.
En återkommande fråga under debatten var om medier ska avslöja nationaliteter, särskilt när det gäller kriminalitet. Göteborgs-Postens redaktionschef Jonathan Falck redogjorde för sin och tidningens inställning:
— Är det relevant ska vi berätta, men bedömningen är ofta svår. Om vi skriver om bråk mellan gäng i Angered och inte talar om från vilka länder de kommer får vi problem med vår trovärdighet, eftersom alla där vet det ändå. Jag tycker också vi ska ange nationalitet om brottsligheten har länkar till hemlandet, exempelvis i fallet rysk maffia.
Birgitta Löwander menade att det är få situationer där “allmänintresset” kräver nationalitetsangivelse. Hänsyn måste gå före sanning:
— Det är snarare den ökade konkurrenssituationen mellan medier som medfört att det blir allt vanligare att avslöja nationalitet. Medierna måste bjuda över varann, servera mer information hela tiden.
