Om mångfald, mod & mörkning
Mångfald och journalistisk integritet är honnörsord i vår bransch. De är dessutom intimt förenade.
Mångfald och journalistisk integritet är honnörsord i vår bransch. De är dessutom intimt förenade.
Läs till exempel artiklarna om hur lätt vi lämnar den oberoende granskarens roll när det börjar lukta i vår egen byk. Inte nog med att tidningsledningar kräver största möjliga tystnad, många av oss tycks dessutom ha tämligen lätt för att anpassa oss till det rådande klimatet. Detta kallas självcensur och är naturligtvis något vi alla ägnar oss åt. I det värderingsarbete vi ständigt utför, är anpassningen tydlig till vad som är gångbart, eller varför inte säga tillåtet, i det egna mediet.
Det gäller givetvis också Journalisten och undertecknad. Den som läst tidningen under hösten har kunnat följa åtminstone ett par debatter om påstådd “munkavle” och “censur”:
En av dessa rör det så kallade Journalisten-fallet; öppenhetsmålet mot EUs ministerråd. Där påstås min företrädare ha försatts med munkavle, i och med att han accepterade EG-domstolens spelregler om en konfidentiell process. Det innebär att samtliga dokument och handlingar som rör målet, omfattas av sekretess och därmed alltså inte får publiceras i någon form.
Varje journalist värjer sig reflexmässigt mot den typen av publiceringsembargo och flera har också höjt sina röster mot Journalistens “undfallenhet” inför maktens fasoner. En del menar att vi medvetet mörkat, alltså förtigit sådant som haft ett nyhetsvärde för Journalistens läsare.
Jag hävdar att det inte är så. Inte under min tid i alla fall. Det avtal som reglerar offentligheten under processen talar klart och tydligt om att “normal journalistisk rapportering” är fullt möjlig. Journalisten kan alltså citera och på andra sätt referera innehållet i de handlingar som rör målet. Detta har också gjorts. Sen kan man diskutera om det gjorts i tillräcklig omfattning, något som varje redaktion kan kritiseras för i olika situationer.
Men här finns en viktig skillnad; jag/vi är inte bara arbetande journalister med ett granskande uppdrag. Vi är också parter i en process som syftar till att klarlägga om ministerrådet gjorde rätt eller fel, när 16 Europoldokument hölls inne. Det gör saken mer komplicerad.
För kan man med bevarad integritet och trovärdighet verkligen bevaka ett mål där man själv har uppenbara intressen? Finns det inte en risk att man som part vinklar till sin egen fördel och därmed kanske undanhåller uppgifter som talar mot detta?
Jag tror det. I alla fall att risken finns. Journalister har naturligtvis också egenintressen, enskilt men kanske också emellanåt i grupp. Till exempel när ens egen redaktion eller företag hotas på något sätt.
Det gäller att bli medveten om detta — försöka se sig själv och den roll man spelar. I bästa fall gör man därefter ett bättre jobb, i annat fall kanske man kommer fram till att andra bör sköta den journalistiska bevakningen.
Kort sagt: när den journalistiska integriteten av olika skäl inte längre är given, är mångfalden räddningen. Kan du inte skriva själv — öppna dörrarna för kollegerna.
Precis som vännerna i Laholm gjort. När Hallandspostens tigande och mörkande ledning omöjliggör publicering i det egna organet, går dessa utsatta kolleger till andra som kan berätta. För att saken är större än en själv.
Detta journalistiska mod skulle man vilja se mer av!
