Om segling — och ledarskap
Jag seglar bäst i medvind. Och allra helst när spinnakern, spänd och välfylld, med stor kraft drar båt och besättning mot nya spännande mål.
Jag seglar bäst i medvind. Och allra helst när spinnakern, spänd och välfylld, med stor kraft drar båt och besättning mot nya spännande mål.
Så tror jag också att det är med de flesta av oss. Allt snack om adrenalinkickar när motståndet hårdnar och “nu jävlar ska jag visa-mentalitet” är mest ord. De flesta går nästan alltid bäst — och utan tvekan längst — med vinden i ryggen.
Det är det som är coaching; att ge, eller snarare söka upp den bästa vinden för snabb, rolig och uthållig färd på vår yrkesregatta. Och naturligtvis att hålla koll på såväl sjökort som kompass. En besättning som känner målet och kan båten, som noterar farten och ser framstegen — inte minst sina egna — är också ett vinnande lag.
Vilket är coachingens själva idé; att leda individen eller gruppen till seger.
Synd bara att verkligheten mest handlar om motvind. Och om en otrimmad båt, ett borttappat sjökort och en oengagerad eller alldeles för trött kapten…
Men det finns undantag. Och det finns folk med idéer. Sådana som kan — och vill — inspirera andra. Som ser all undertryckt och bortglömd skaparkraft hos kolleger och som vet att den går att plocka fram.
Det är därför vi gjort detta nummer till ett “Coaching-Journalisten”. För att ge oss själva, men också alla er andra, inspiration och idéer att omforma och praktisera hemmavid.
Läs till exempel om Peter Harms Larsens två gyllene regler: “Den som får kritik ska kunna använda den” och “Hela verksamheten ska utvecklas av kritiken” . Denne medie- och kommunikationsforskare som värvades av ett framsynt Danmarks Radio och som nu är VD för danska TV2 Öst, har mycket att säga om bristen på coaching inom branschen. Och om vad som händer när återkopplingen, den feedback vi alla behöver, uteblir — och som vi alla känt av: kreativiteten avtar.
Eller läs Marcella Simms tänkvärda Tankeställare. Om hur rädda och kontrollfixerade, manliga chefer, bidrar till det journalistiska snubblande som gör att de flesta Hallandsåsarna aldrig upptäcks. Men också om hennes eget arbete på Radio Västmanland med tydliga mål och just återkoppling som verktyg för ökad kreativitet. Om svårigheterna och de små framstegen.
För även om coaching och ledarskap under lång tid varit trendiga begrepp inom många branscher, är både synsätt och strukturer hopplöst föråldrade inom stora delar av massmediesektorn. Här har krav på lyssnande ledare, behovet av feedback och utrymme för konstruktiv kritik mest avfärdats som flummeri och fjanteri.
Man kan utan vidare undra — precis som Marcella Simms gör — vad SJF gjort för att ändra på detta? Och gör?
Möjligen kan det handlingsprogram för arbetsledare som just nu håller på att tas fram leda till en förändrad syn på medieföretagen i framtiden. Men då måste det bli mer än ett papper.
Då måste också rädda och kontrollfixerade, inte sällan manliga, medlemmar utbildas och förlösas. Och inse att en dunk i ryggen gör bättre än ett slag i magen.
Helt enkelt inse att medvind är bättre än motvind. Och att en ensam kapten aldrig någonsin vinner regattan.
