Öppenhet kräver respekt
Var går egentligen gränsen? Denna svåra fråga för en journalist och redaktion, blir sällan så aktuell som när blodiga brott ska omtalas. Hur mycket kan man berätta? Vad och vilka kan lämnas ut? Eller som Nya Wermlands-Tidningen skriver i sin föredömliga genomgång av mediernas bevakning av mordet på fyraårige Kevin: Hur mycket behöver vi veta?
Var går egentligen gränsen? Denna svåra fråga för en journalist och redaktion, blir sällan så aktuell som när blodiga brott ska omtalas. Hur mycket kan man berätta? Vad och vilka kan lämnas ut? Eller som Nya Wermlands-Tidningen skriver i sin föredömliga genomgång av mediernas bevakning av mordet på fyraårige Kevin: Hur mycket behöver vi veta?
Frågan är givetvis ställd ur läsarens, medborgarens, synvinkel och egentligen en variant av den första frågan i denna ledare. Och på sätt och vis fångar den på ett utmärkt sätt journalistikens grunddilemma; hur uppnå största möjliga öppenhet med minsta möjliga skadeverkningar för enskilda?
Som utgångspunkt för diskussionen är just mordet i Arvika ett bra exempel:
Dels innehåller händelsen flera ingredienser som lätt hetsar våra sämre sidor som journalister; brottets ovanliga karaktär, de obegripliga motiven, de till synes mycket unga gärningsmännen och allt detta på den lilla, lugna orten där alla känner alla. Dels borde just dessa ingredienser – barn, liten ort och mycken tragik – bli just det memento som får oss att stanna upp och reflektera.
”NWTs goda initiativ öppnar för den nödvändiga dialogen
mellan aktörerna i Arvika, allmänheten, de drabbade och medierna”
NWTs genomgång på två helsidor i lördags är ett utmärkt exempel på denna reflekterande journalistik. Här får familjen berätta om ”journalister som inte visat respekt, som inte accepterat ett nej utan trängt sig på, förföljt oss utomhus, stått och väntat på Kevins storasyster”, men också om varför man vände sig till Expressen av alla när man ville säga något.
Här får polisen ge sin tveeggade syn på medierna, dels som irriterande privatspanare som stör och i värsta fall förstör utredningen, dels som de mest effektiva kanalerna för att nå allmänheten, till exempel när man behöver information och vittneskontakter.
Berörda reportrar och andra journalister släpps förstås också fram och berättar om sin etik.
NWTs goda initiativ öppnar för den nödvändiga dialogen mellan aktörerna i Arvika, allmänheten, de drabbade och medierna. Det kommer med all sannolikhet också att leda fram till insikten att öppenhet alltid är bäst. Men att den måste kombineras med respekt för berörda.
Slutligen: Läs också Börge Nilssons personliga betraktelse över händelserna i Arvika.(endast i papperseditionen.)
