Oscarsnominerade AP-journalisten: ”Ibland känns jobbet meningslöst”

Mstyslav Tjernov är på uruselt humör. Han kom med ett tidigt flyg i morse för en specialvisning av filmen ”20 dagar i Mariupol” och har inte sovit bra.

Han har precis blivit utfrågad under ett föredrag på TT Nyhetsbyråns redaktion på Södermalm i Stockholm och fick frågor om sina personliga upplevelser från Mariupol, vilket han absolut inte ville prata om, därefter motsträvigt intervjuad och plåtad av ett TT-team ute på gatan.

Det är lite bråttom. Mstyslav Tjernov ska vara på UD för nästa möte om en halvtimme och vi börjar gå i snögloppet vid Slussen. Min första fråga landar riktigt illa.

Vad gjorde du när du lämnat Mariupol?
– Innan jag svarar på den frågan, får jag ställa en fråga till dig?

Visst.
– Vad är viktigt, två år senare? Varför är du intresserad, två år senare?

För att påminnas om sådant som har skett …
– Så du tycker att vårt jobb är att se till att folk inte glömmer?

Tycker du inte att din dokumentär kan bidra till det?
– Jag pratar inte om dokumentärer, utan om nyhetsjournalistik. Varför är det en nyhet vad jag gjorde för två år sedan?

Mstyslav Tjernov blänger, käkarna är spända.

Jag försöker igen. Mstyslav Tjernov är här för en visning av sin dokumentär om att vara en av de sista journalisterna kvar i Mariupol efter invasionen. Han måste väl kunna besvara personliga frågor?

Vad kommer du aldrig att glömma från Mariupol?
– Med den frågan tvingar du mig att återuppleva några av de värsta ögonblicken i mitt liv.

Jag bestämmer mig för att sluta prata. Det passar Mstyslav Tjernov. Vi går under tystnad över Guldbron.

Den 24 februari 2022 inleddes Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Ett av Rysslands viktigaste mål var hamnstaden Mariupol med en halv miljon invånare. Videofotografen och krigskorrespondenten Mstyslav Tjernov och kollegorna Jevhen Maloletka och Vasilisa Stepanenko valde att stanna i den belägrade staden för APs räkning när andra internationella medier lämnade. Deras rapporter, filmer och bilder blev världsnyheter och teamet vann 2023 års Pulitzer i den tyngsta kategorin, ”i allmänhetens tjänst”.

I den Oscarsnominerade dokumentärfilmen ”20 dagar i Mariupol” berättar Mstyslav Tjernov hela den brutala historien och nyhetsbilderna får ett sammanhang som chockerat tittare över hela jorden, till och med i Ukraina.

När vi har kommit över bron till Gamla stan sänker Mstyslav Tjernov axlarna och suckar.

– Ibland känns det här jobbet meningslöst.

Meningslöst?
– Det är fruktlöst arbete. Folk går vidare. Samhället producerar och konsumerar så mycket information men ingen människa klarar att hantera mer än en tragedi om dagen. Ibland står det i vägen för bra rapportering.

Hur menar du?
– Nyhetsmedierna vill inte utsätta publiken för den ena fruktansvärda händelsen efter den andra, och sker det två hemska saker samma dag väljer man bort en.

Det du pratar om nu är att uppmärksamheten skiftat från Ukraina till Gaza?
– Det är vad de påstår, att ”uppmärksamheten skiftat”. Varför? Jag vet att folk har en begränsad kapacitet att ta in elände men jag är övertygad om att vi kan utbilda dem om vikten av att hålla sig ajour och att vara engagerad i … ja, processen att skapa historia.

Men är det inte så nyhetsjournalistik alltid har fungerat? Ny dag, nya nyheter?
– Det finns ingen naturlag som säger att summan av nyheter är konstant. För tio år sedan kunde jag välja bort att engagera mig i stora nyhetshändelser eftersom de inte var på väg att förändra mänskligheten, hela planeten, historien. Men just nu gör de det. Klimatet, krigen – du kan inte välja bort något bara för att du tror att människor inte klarar av att hantera det.

Han stannar till utanför Storkyrkan. Är det här en kyrka? Hinner vi? Nej. Han suckar igen.

– Förlåt. Jag vet att jag låter frustrerad och pessimistisk. Egentligen är jag hoppfull. Kriget har enat det ukrainska samhället, fört oss närmare varandra. Hur illa det än går finns det plötsligt alltid någon bredvid dig, en brandman, en läkare, en granne, en journalist, som kan ge dig en kram, hålla dig i handen och hjälpa dig. Det är så Ukraina har klarat av att göra motstånd mot en övermäktig fiende. Så jag är hoppfull. Men arbetet har varit tungt.

På vilket sätt?
– Efter Mariupol bevakade jag slaget om Kiev, sedan Butja och min hemstad Charkiv. Första året arbetade jag på dagarna och klippte dokumentären på nätterna och återupplevde allt jag varit med om. Nu reser jag runt och pratar om dokumentären, och får återuppleva allt igen och igen och igen.

Hur hanterar du det?
– Inte bra.

Han skrattar torrt.

– Jag är deprimerad. Samtidigt är det detta jag vill göra. Det här är inte mitt första krig, jag har rapporterat från bland annat Syrien och Irak och jag blev krigsjournalist för att få möta verkligheten och inte bara betrakta den på skärmar och i rubriker. Jag vill se verkligheten med mina egna ögon, beröra den, interagera med den.

Vi är framme vid Arvfurstens palats.

Vad hoppas du på med dokumentären?
– Att den blir ett historiskt dokument. Om 50 år när Mariupol är återuppbyggt, när namnen och datumen på träkorsen spolats bort av regnet, när benen krossats av lastbilar och massgravarna asfalterats, kanske någon kommer att säga: ”Titta. Ingenting hände här.” Då finns det bevis.

Fotnot: Du kan se Oscarsnominerade 20 dagar i Mariupol på SVT Play fram till den 25 november 2026.