Otrygghetens offer

Carl-Magnus Helgegren, 35, minns när han tröttnade. Det var en ljummen septemberdag 2010 i Luleå, vid den gamla militärförläggningen på området Kronan, där produktionsbolaget Massa Media har sina hangarliknande lokaler. Efter tiotalet år som producent, frilans och reporter hade han ännu aldrig haft ett jobb som varade mer än några månader. Han hade vunnit Stora radiopriset med P3 Dokumentär och varit i final två gånger i Prix Nordica med två av sina UR-program. Han hade rapporterat från krigen i Mellanöstern och under en period legat topp fem på SRs mest nedladdade program med två egna dokumentärer. Ändå tvingades han i perioder köra taxi efter arbetstid för att handla mat åt sina två barn.

– Jag blev sittande kvar i bilen på parkeringen den morgonen. Snart skulle jag gå in i min lilla holk och fortsätta klippa min radio, men jag ville inte längre. Jag stängde av tändningen till bilen och satt där och bara tittade mig omkring. Vafan gör jag här? Jag är inte på väg någonstans, så fort jag skickat den här fakturan är jag på ruta noll igen. Då är jag den där sketna radioproducenten i Luleå som kör taxi igen, säger Carl-Magnus.

För Carl-Magnus började drömmen att bli en radioberättare hemma på landet utanför Göteborg. Han fastnade en kväll framför Frispel i P3, ett kulturprogram som för honom tog ljud och berättande till en helt ny plats.

– Det var en helt ny värld som öppnade sig. Jag var 16 år och bestämde mig för att bli radioproducent och när jag var 19 så var jag det, berättar han.

1999 började han som korrespondent och reporter på Transit i P3 och via Frankerat i samma kanal gick resan vidare med grävande journalistik för programmet Front. Carl-Magnus har även jobbat åt Boktornet i P1 och som producent för Mitt P3 för att nämna några. 2009 gjorde han sin första P3 Dokumentär, om massmördaren Mattias Flink. Sedan dess har det blivit ytterligare sju plus en dokumentär för P1. En vanlig månad som heltidsarbetande frilans tjänade han cirka 16 000 kronor via faktura före skatt. Som projektanställd via produktionsbolag kunde det bli något mer, men under långa perioder tvingades han jobba extra som taxichaufför eller bartender för att få ihop det.

– Är du anställd i en stor organisation som SR kan du klättra, få högre lön och är du bra på det du gör får du kanske bli producent för något program. Jobbar du åt privata små bolag får man som bäst ett nytt uppdrag på några månader, arvodena stiger aldrig och man är alltid ute på gatan igen efter att projekten är slut, säger Carl-Magnus.

När SRs nya strategi att lägga ut fler program på produktionsbolag kom i mitten av 2000-talet uppmanades Carl-Magnus och många andra att starta eget. Nu skulle man få mer jobb trodde han. Men med enskild firma har man inte längre rätt till A-kassa och inte heller skulle han kunna fortsätta vikariera på SR Norrbotten.

– Jag hade springvik på nyheterna på SR Norrbotten men eftersom jag blivit bolag satte facket stopp för det. Jag frågade den fackliga representanten om jag kunde få gå med i facket som frilans och om de skulle driva det här ärendet mot sig själva i så fall? Jag fick inget svar. De skulle ha rätt att försörja sina familjer, men jag kunde gott köra taxi, så tolkade jag det.

När vi ses är det oktober 2014 och hösten har kommit till Luleå. Carl-Magnus famlar efter fickorna på jackan för att värma sina fingrar medan vi går över Storgatan. De senaste fyra åren har han pluggat till programmerare medan han fortsatt frilansa. Bland annat har han gjort ett uppmärksammat Filter-reportage, där han tog med sig sina två barn till en krigszon i Mellanöstern, då de ville spela krigsspelet Call Of Duty. Ett reportage som blev uppmärksammat i Huffington Post, Daily Mail, The Guardian och av en rad stora TV-stationer världen över för att nämna några.

På dataföretaget Tromb har han sedan några månader en anställning som programmerare, de har gett honom chansen trots att han är nyutexaminerad och ovan att sälja.

Jag frågar om han ångrar något av sin långa journalistresa.

– Nej, jag är absolut inte bitter, skriv det. Det var inte dåligt att jobba med Massa Media, de var som vilket annat bolag som helst, men jag var inte på väg någonstans. Hela bolagiseringen är ett sätt för SR att flytta dåliga anställningsavtal ett steg bort från sig själva, så någon annan får erbjuda journalister dåliga avtal och låta oss konkurrera med praktikanter, säger Carl-Magnus.

Lisa
Lisa, 33, som egentligen heter något annat, kom till produktionsbolaget Titan Television efter en flera år lång period som vikarie och projektanställd på Sveriges Radio och ett av de största produktionsbolagen som jobbar med SR. Det första TV-jobbet som efterbearbetningsredaktör på Titan blev snabbt en mardröm.

– Min son hade fyllt ett år och jag hamnade på en fruktansvärd TV-produktion som jag då trodde var exceptionell. Men det fattade man sen att så här är många produktioner. Jag lyckades ta mig igenom det efter en sommar av allvarliga sömnproblem, det började med att redaktören blev kickad redan efter en månad. Produktionsteamet hade klagat över att han var virrig och inte gjorde det han skulle. Problemet var snarare att han hade alldeles för hög arbetsbörda, säger Lisa.

När hon kom till jobbet en dag hade redaktören samma kläder som dagen innan, han hade helt enkelt jobbat kvar hela natten och skulle fortsätta dagen efter.

– Det är så det funkar. I en så strulig produktion måste några huvuden rulla, några får kicken för att bolaget ska känna att de har gjort någonting åt det. I stället för att se att allting var fel från början. Det var för korta uppstartstider och för liten budget. Då blir det kaos, fortsätter hon.

Redan i sitt första TV-kontrakt med Titan förhandlade Lisa bort sin rätt till övertid. Så trots att hon periodvis jobbade från tidig morgon till elvatiden på kvällen var det aldrig tal om någon extra betalning eller ledighet. Hon gick in på en lön strax över 30 000 i månaden och blev kvar ett tag på Titan.

– Folk var nöjda bara de fått årskontrakt, på nåt sätt så accepterar man det direkt bara. Det sitter i väggarna på de här bolagen.

En arbetsdag på TV-bolagen ser väldigt olika ut beroende på om man sitter på redaktionen eller är ute på fältet. Oftast är det längre arbetstider när man jobbar ute i produktionen. På redaktionen kunde Lisa ofta komma hem i hyfsad tid. Däremot kunde de tala om på torsdag att i helgen måste alla jobba. I princip vågade ingen av hennes kollegor säga nej, för då riskerade man att bli utpekad som den som inte ställer upp. När det var som tyngst försökte Lisa ändå minnas hur det hade varit att jobba åt produktionsbolaget för Sveriges Radio. Vid ett tillfälle hade hon varit reporter, producent och programledare samtidigt för en lön på 20 000 kronor i månaden. Detta för ett av det årets största P3-program.

– Jag var som en one-women show nästan. Jag gjorde allt och det var ju ändå bättre nu tänkte jag, säger Lisa.

Samtidigt som hon var ny på jobbet fanns det en familj hemma. Lisas pojkvän jobbar också inom medier och deras son var knappt ett år. Till slut blev det för mycket och förhållandet sprack.

– Han har eget företag och jobbade ganska mycket hemifrån, så han kunde hämta mycket från dagis. Annars vet jag inte hur det hade gått. Däremot funkade inte förhållandet efter ett tag, vi flyttade isär efter att jag jobbat ett år. Titan var ändå hyfsat okej, jag kände mig uppskattad bland kollegorna och att de tyckte jag gjorde ett bra jobb, säger hon.

När Lisa senare blev projektanställd på nästa produktionsbolag kom en ny chock. Hon hade fått jobb som redaktör för ett stort program och var oerfaren på den positionen. Dessutom skulle produktionen spela in dubbelt så många avsnitt som de gjort säsongen innan, men på samma tid och för samma budget. Inför den nya säsongen hade också produktionsbolaget rationaliserat bort tjänsten som inspelningsledare.

– Som inspelningsledare styr man över tävlingarna vi skulle spela in, man sätter upp kameror och bestämmer i vilken ordning allt ska ske. En av oss redaktörer fick gå in även i den rollen. Jag hade aldrig ställt upp en kamera förut och visste knappt hur man gjorde. Under långa perioder började jag sex på morgonen och kom hem vid elva på kvällen. Sen skulle man upp nästa dag och göra samma sak igen, berättar hon.

Kaoset i produktionen spred sig snabbt. Teamet tappade förtroende för producenten och redaktörerna, och alla bråkade med alla runt Lisa.

– Jag grinade varenda dag på väg hem från jobbet och mitt självförtroende åkte verkligen i botten. I efterhand kan jag ju se att det inte var mitt fel, egentligen var ju allting fel från början då inte resurserna fanns.

Inom TV-världen ser många produktioner likadana ut. En producent, en projektledare, redaktörer, en koordinator samt ett gäng loggare och produktionsassistenter. De sistnämnda kan variera mellan en till fem tjänster. Eller ska vi kalla dem gratisarbetare? För i realiteten bygger den tjänsten ofta på unga killar och tjejer som vill in i TV-världen och jobbar mer eller mindre gratis.

Ett par år in i sin nya karriär på produktionsbolag var Lisa slutkörd. Då hon inte har fast inkomst får hon inte heller några lån till lägenhet, trots att hon nu kunde vara uppe i 37 000 kronor i månaden i lön. Lisa är alltså högutbildad med lång erfarenhet och de flesta verkade tycka att hon gör ett bra jobb.

Ändå är hon inte anställningsbar.

Vad gör det här med självförtroendet?
– Har man ett sådant här jobb kan man aldrig bli riktigt vuxen. Man kan inte planera sitt liv ens ett par månader framåt. Exempelvis förra sommaren när de frågade på dagis hur vi skulle ha semester. Vad ska jag säga? Jag har ingen aning om vad jag gör om några månader, jag kan få ett nytt jobb i morgon och vet inte ens om jag ens kan hämta på dagis då.

Lisa har funderat i flera omgångar på hur hon ska kunna lämna produktionsbolagskarusellen. Flera av hennes gamla kollegor skolar nu också om sig till annat. Hon tänker ett tag och fortsätter.

– När jag jobbade på SR hade jag nog inte trott att jag fem år senare fortfarande skulle hoppa mellan programanställningar. Att jag, direkt efter en produktion tagit slut, var tvungen att gå till arbetsförmedlingen och anmäla mig med resten av teamet som också slutat. Så ser det ut år efter år. Jag pendlar mellan att tänka att det kommer att lösa sig och vilja göra något helt annat. Efter att varje produktion slutat känns det som att jag är tillbaka på ruta ett igen.