På jakt efter balans mellan fest och protest

I Per T-rummet på Sydsvenskans redaktion ligger väskor fullpackade med säkerhetsutrustning.  Hjälmar, pressvästar och skyddsglasögon är redo att grabbas tag i när någon ska ut i Malmös försommarvärme.

Bakgrunden till att Sydsvenskan inventerat sitt förråd av säkerhetsutrustning är att årets Eurovision i Malmö nog är den sårigaste upplagan av tävlingen någonsin.

Längs med Eurovisionstreet, som till vardags heter Friisgatan, strosar glada gäng från hela världen bland hjärtformade stålbågar, blomklädda fotoramar och tvåmannagungor. Från snart sagt varannan balkong hänger Palestinas vattenmelonfärgade flagga. Inne i det solgassande Folkets Park, under veckan kallat Eurovision village, pumpar basen mellan paljettklädda eurovisionheads. Utanför står ständigt något med en banderoll mot kriget.

Varje morgon och eftermiddag sedan i lördags har Sydsvenskan extrainsatta säkerhetsmöten. Vad som görs under dagen gås igenom, och eventuella risker tas upp. När Journalisten under tisdagsmorgonen är med på mötet är stämningen lugn.

– Skyddsutrustningen finns på plats, jag var precis inne och kollade och allt var där det skulle om det nu har varit ute och snurrat igår, informerar redaktionschefen Malena Henriksson personalen.

En anledning till att mötena hålls är för att möta en oro som funnits på redaktionen inför Eurovisionveckan.

– Nästan alla tidningens reportrar är på något sätt involverade i bevakningen av Eurovision under den här veckan. Även reportrar som inte är vana vid att vara i hetluften och den här typen av situationer, säger Malena Henriksson.

Tidningen har vidtagit rigorösa försiktighetsåtgärder. Redan i dörren möts man av en lapp om att redaktionen är stängd under veckan. Totalt besöksförbud råder. Vi har fått ett undantag för att kunna komma in och följa arbetet.

Tidningens andra redaktionschef Camilla Sylvan har lett arbetet inför Eurovision. När beskedet kom i juli i fjol att tävlingen skulle hållas i staden spreds glädje på redaktionen och planer för hur bevakningen skulle genomföras började smidas tidigt under hösten, säger hon.

– Vi har gått all in på det här. Som journalist går man ju igång på att det händer stora saker här i stan. Vi visste redan då att vi skulle behöva satsa på bevakningen, och tog höjd för det när vi satte budgeten för 2024 under hösten innan, säger hon.

Men den attack som Hamas genomförde mot Israel den 7 oktober och det efterföljande kriget i Gaza har ställt allt på ända. Att Israel ska uppträda under tävlingen, på torsdag kliver artisten Eden Golan upp på scen i den andra semifinalen, har lett till kraftig kritik i flera månader. Krav på att Israel ska stoppas från att delta har kommit från många håll, artister har hoppat av arrangemang i staden i protest och till helgen väntas stora demonstrationer och oron för terrordåd är hög.

– Det har förändrat bilden av det vi skulle göra väldigt, väldigt mycket. På redaktionen tror jag att det är lite blandat, vi har haft personer som varit oroliga och tycker att det är skitjobbigt. Folk trodde att vi äntligen skulle få rapportera om något som är en fest – och så blev det något helt annat. Det är alltid tungt, även för oss som journalister, när Malmö hamnar i ett negativt fokus och blir baktalat. Vi har pratat mycket om det här, hur man håller balansen i det, säger Camilla Sylvan och fortsätter:

– Men såklart går vi in i det här som journalister och befinner oss i ett journalistmode när det väl gäller.

Tisdagens stora grej handlar om en av Malmös lagliga graffitiväggar, där budskap till stöd för Palestina målats. Någon på kommunen har beställt en sanering av väggen, och under sen kväll på måndagen ska ett visst tumult uppstått när saneringsfirman satte igång. Malmö stad går under morgonen ut och säger att det var ett misstag, som är både beklagligt och pinsamt.

Nu pratas det om en manifestation i den så kallade knarkrondellen bredvid graffitiväggen och att motiven ska målas på nytt. Sydsvenskans team med fotografen Lars Brundin och reportern Sandra Stendahl får i uppdrag att bevaka.

– Jag har hört att det ska vara barn som ska måla budskap, så jag tror inte vi behöver ta med någon säkerhetsutrustning idag, säger Sandra Stendahl när hon presenterar jobbet på säkerhetsmötet.

Hon och Lars Brundin går de fem minuterna bort till väggen. Väl där upptäcker de att det inte alls pågår någon målning. Det medel som saneringsfirman sprutat ut har gjort väggen porös och det går inte att måla något mer på den. Plötsligt rullar två skåpbilar från saneringsfirman in och ut hoppar två maskerade män som med högtryckstvätt börjar ta bort det som är kvar av graffitin.

Även om det den här gången görs för att det ska vara möjligt att måla där igen sprids uppgifter i sociala medier om att kommunen, trots sin avbön, tar bort propalestinska budskap.

– Folk hör av sig och säger att nu är de där och sanerar, jävla malmöstad, fast de egentligen rättar till sitt misstag. Det behöver vi förtydliga i vår artikel, säger Sandra Stendahl.

Under förberedelsen inför veckan har stora delar av redaktionen gått en distansutbildning i säkerhet.

– Att man ska ha bra skor för att man kan bli tvungen att springa, det hade jag faktiskt inte tänkt på tidigare. Men nu tog jag sneakers idag, säger Sandra Stendahl.

Bland de regler som satts upp för säkerhetsarbetet finns också ett krav på att reportrarna ska höra av sig till cheferna en gång i timmen när de är ute på fältet.

— Det är väl bra att vi har koll på varandra, även om det känns lite som att man är barnvaktad, säger Sandra Stendahl.

Det är inte bara Sydsvenskan som lockats till graffitiväggen under förmiddagen. Utöver minst 13 poliser står flera fotografer och reportrar, även från Danmark, och dokumenterar saneringen. En av dem är DNs Malmöfotograf Anders Hansson. Han är bekymrad över vilken bild av hans hemstad som nu målas upp.

– Man måste såklart visa på hotbilden och den enorma polisiära närvaro som är. Men samtidigt är de stora demonstrationsarrangörerna väldigt rutinerade och organiserade och har ett bra samarbete med polisen. Så det gäller att inte måla fan på väggen och överdriva riskerna, det gäller att hålla balansen. Vi måste också visa att det finns de som kommer hit för festen, det är lätt att vi bara fokuserar på rädslan och det negativa, säger han medan han fotar graffitiväggen.

Sydsvenskans chefredaktör Jonas Kanje poängterar att hans tidning inte är någon hejarklack till staden.

– Men det är klart att det här påverkar bilden av staden. Nu pratar man igen om Malmö och säkerheten – och bilden av Malmö har länge varit att det finns säkerhetsproblem och oroligheter. Men för oss som bor här är situationen lite annorlunda, vi vet ju hur det är här.

Vad har Sydsvenskan för roll i skapandet av den här bilden då?

– Vi kan inte hålla på och fundera på vad andra medier eventuellt ger för bild, utan vi verkar här för att beskriva situationen här och göra vårt jobb för våra läsare, säger Jonas Kanje.

I Malmö finns det ju en stor palestinsk befolkning som har drabbats av det här, och samtidigt sprids en bild av att det kan bli kravaller. Hur jobbar ni för att balansera de två bilderna?

– Det viktigaste är att vi fortsätter att vara journalister och att vi är professionella i vår bevakning av konflikten. Men det är jättesvårt, för vi är också människor och vi påverkas av läsare som hör av sig och har synpunkter, och i den här frågan finns det oerhört starka synpunkter. Det finns många aspekter av kriget som vi måste bevaka. Det har varit den svåraste delen, sen har Eurovision blivit en del av det.

Jonas Kanje säger att tidningen får mycket kritik, men att den kommer från olika håll och att den inte pekar mot att tidningen skulle ha en slagsida i sin rapportering.

– Samma artikel kan få kritik både från de som stöder Palestina och de som stöder Israel. För oss gäller det att ha is i magen och att göra jobbet, men samtidigt ska vi ha stor respekt för att vi är människor och att vi kan känna stor press och göra fel, säger han.

Din linje verkar vara att ni gör ert jobb och så får folk tycka vad de vill?

– Ja, vi lyssnar såklart och vi kan göra misstag och försöker hela tiden bli bättre. Men om vi är för självmedvetna och tänker för mycket på vad andra ska tänka om oss tror jag att vi gör ett sämre jobb, säger Jonas Kanje.

Trots den bittra inramningen så har det, egentligen ända sedan januari, märkts på Sydsvenskans sajt att Eurovision närmar sig. Det har gjorts poddar, granskningar av hur det påverkar stadens ekonomi och en opinionsundersökning om hur Malmöborna ser på Eurovision har tagits fram.

Något som redaktionschefen Camilla Sylvan särskilt framhåller är en liverapporteringen, under ledning av reportern Albin Arrling, som pågått sedan januari. Den har fått över en miljon sidvisningar sedan starten.

– I början var det en “slow live”, alltså det är inga breaking nyheter utan det är mer händelser av typen vilka länder som är klara med sina bidrag eller att en lottning gjorts. Sådant som vi kanske inte skriver enskilda nyheter om. Vi blev överraskade över att det blev väldigt välläst redan från början.

Den budget som Sydsvenskan satt för bevakningen av Eurovision i höstas har nu, när facit nästan är i hand, visat sig vara optimistisk.

– Jag orkar inte ens tänka på det. Vi har haft en tuff period överhuvudtaget för vi har samtidigt haft flera omorganisationer och rekryteringsprocesser. I och med att Eurovision har vuxit har vi behövt ta in så mycket extrakrafter att jag inte vet vad vi landar på, säger Camilla Sylvan.

Samtidigt har bevakningen av Eurovision redan innan festivalveckan drog igång lockat många nya prenumeranter.

– Det viktigaste är att folk känner sig säkra och att vi är ordentligt bemannade om det skulle smälla till, säger Camilla Sylvan.

Under resten av veckan fortsätter Sydsvenskan att försöka balansera mellan att rapportera om festen och protesterna. På torsdag väntas en enorm demonstration mot Israels deltagande och en demonstration mot demonstrationen. På lördag är det sedan dags för finalen.

– Många reportrar har sagt att de tycker det är svårt att göra något festligt av det här, med allt som händer runt omkring. Men kanske att det vänder lite nu när hela staden står i blom, det är rosa grejer överallt och folk reser hit från hela världen. Om inget händer alltså, säger redaktionschefen Malena Henriksson.