Paparazzis till trots: Läsarna gör tidningen
Precis som för många andra blev inte heller min frukost vad jag väntat mig den här söndagen. Nyheten om ex-prinsessans tragiska dödskrasch gav en fadd eftersmak och bittra kommentarer om skandalpressen.
Precis som för många andra blev inte heller min frukost vad jag väntat mig den här söndagen. Nyheten om ex-prinsessans tragiska dödskrasch gav en fadd eftersmak och bittra kommentarer om skandalpressen.
Med rätta; den pressetiska debatt som följt i den omkomna Dianas spår, är efterlängtad och man kan bara hoppas att respekten och hänsynen också för superkändisarnas privatliv får en renässans.
Hoppas, alltså. Om det blir så är ju en helt annan sak…
Redan i skrivande stund vet vi att den tyska skvallertidningen BILD Zeitung publicerat bilder från olyckan. Bilder med döda eller döende fastklämda offer — tagna av just dem som uppenbart direkt eller indirekt förorsakade kraschen.
Man tar sig för pannan! Vad driver en fotograf att göra så? Och vad är det för människa som sedan väljer att publicera bilderna?
Att den cyniska skandalblaskan BILD gör det är kanske inget att förvånas över. En intressantare fråga är vad svenska medier gör?
Håller man tyst och avvaktar? Eller gör man som danska Se&Hör — säger uttryckligen nej till olycksbilderna? Eller kan man kanske till och med tänka sig att publicera?
Och i så fall — kommer svenskarna att köpa?
Jag är inte säker på att svaret på denna sista fråga självklart blir nej. Men frågan är i högsta grad relevant.
För nu när paparazzis hänsynslösa jakt på prinsessbilder har övergått i allas jakt på paparazzis — och journalister — är det dags att peka på marknadens sista, eller snarare första led: läsarna. Och därmed läsarnas ansvar för medieutvecklingen.
Inte för att frånta någon enda fotograf eller redaktör det tunga publicistiska ansvaret. Det är oundvikligen vårt — vi ska inte okritiskt servera allt det folk kan tänka sig köpa, verkligen inte.
Men finns efterfrågan kommer också utbudet på en konkurrensutsatt marknad.
Så i längden blir nog tidningarna aldrig bättre än sina läsare.
Veckans lästips: Farlig, fejkad journalistik
Lömsk och smygande och ett riktigt hot för den journalistiska trovärdigheten, är den företeelse vi berättar om på sidorna 13-15:
Fejkad journalistik eller textliknande annonser.
Dessa beställda och kommersiella produkter dyker upp med tidningen som ibladade bilagor — eller som egna publikationer. Med redaktionsruta och hela köret — men med ett tydligt mål — att sälja en produkt.
Och det är väl okej — med reklam, alltså — om man också står för det. Men dessa “redaktionella” annonsbilagor, denna fejkade journalistik, är ingenting annat än ännu ett av dessa försäljningstricks. Som utnyttjar vår mödosamt uppbyggda och ständigt hotade trovärdighet.
Länge har Journalistförbundet kämpat för stramare hållning. Länge har Tidningsutgivarna kämpat emot. Nu tycks även de inse att journalistisk trovärdighet också är tidningsekonomi.
Bättre sent än aldrig.
