”En lista med 400 som köpt knark, det berör hela stan.”

En lista med 422 namn på personer som misstänktes ha köpt knark i Sundsvall och swishat betalningen till ett och samma nummer. Det var vad Petra Berggren hittade när hon skrollade igenom en förundersökning på 10 000 sidor inför åtalet mot flera personer som misstänktes vara involverade i sprängningar och skjutningar. På listan fanns många lokalkändisar, idrottsprofiler och bekanta.

Det blev sprängstoff i Sundsvall och riksnyheter i månader efter publiceringen i P4 Västernorrland.

– När vi gick igenom listan och kollade namnen fattade vi att vi kände igen jättemånga på listan. Det var idrottsprofiler, restaurangfolk … Sundsvall är en så pass liten stad, alla känner inte alla, men man känner de flesta. När det dyker upp en lista med runt 400 personer som köpt knark, då berör det hela stan. Det började skrivas om det på Flashback. Men ingen hade publicerat något än, säger Petra Berggren när hon berättar om publiceringen som hon och kollegorna på P4 Västernorrland var först med.

Åtalet hade sin upprinnelse i en skjutning och flera sprängningar i Sundsvall 2022. I januari 2023 gjorde polisen ett stort tillslag på olika adresser där flera personer togs in. Petra Berggren hade följt händelseutvecklingen i över ett halvår när åtalet kom i början av augusti 2023.

– Vi funderade på hur vi skulle hitta en vinkel som gjorde det till en nyhet och inte bara skvaller, och utan att hänga ut folk. Jag ringde en kommunpolis som brukar vara ute och föreläsa och bad om kommentarer. Men vi publicerade aldrig några namn. Det var ”Nöjesprofiler och idrottsstjärnor på lista över knarkköp” som var rubriken. Då var vi först med att publicera den, och vi tänkte att det skulle bli en snackis i Sundsvall, men att det skulle bli så stort i riks också hade vi nog inte trott.

Rättegången höll på hela hösten. Det blev uppföljningar och debattartiklarna haglade. En före detta kommunpolitiker skrev en debattartikel med rubriken ”Partyknarkarna har blod på sina händer”. Men ingen av de personer som Petra Berggren eller hennes kollegor hörde av sig till ville erkänna något, inte ens anonymt. I meddelandefältet på swishbetalningarna stod det saker som ”Tack för cykeln, bror” eller ”begagnad tv”, skickat klockan 02.47 på natten.

Petra Berggren har jobbat i fyra år på P4 Väst­er­­norrland, mest med inriktning på krimjournalistik.

– Det har blivit så, kanske för att jag varit snabb på den bollen, och allt som hänt under den senaste tiden. Jag har alltid varit intresserad av rättsväsendet. Men framför allt är jag intresserad av människorna bakom rubrikerna. Hur blev det som det blev, vad tänker de?

Från början skulle hon bli fotograf. Pappa var fotograf på Aftonbladet, och hon är uppvuxen under skrivbord på olika redaktioner. Hon blev ”skitsur när hon inte fick följa med när det hände något”.

Som 14-15-åring började hon som fotograf på Dagbladet i Sundsvall – en tidning som numera är nedlagd.

– Jag gjorde prao genom skolan och tjatade mig till att få plåta, så då fick jag sommarjobb där.

Efter det blev det Sundsvalls Tidning där hon både skrev och fotograferade.

– Jag har alltid skrivit lite, och hållit på med berättande.

Ett tag jobbade hon med stillbildsfoto inom reklamfilm, kortfilmer och tv. Där blev hon mer involverad i produktionsdelen. Hon var en sådan som lade sig i, säger hon.

– Jag tror att det främst var för att jag tyckte att de där reklamkillarna med sina smala slipsar som stod där och skulle komma på idéer inte kom på något. Jag minns att jag kände ”nej, jag vill bestämma hur vi ska göra”. Då föll det sig naturligt att jag fick några sådana uppdrag och började jobba mer som produktionsledare och koordinator, men jag har alltid plåtat under tiden.

Utöver gymnasiet, där hon gick en hantverkslinje i fotografi, och flera internutbildningar och workshops, har det inte blivit några journalistutbildningar.

– Jag har alltid bara jobbat. När jag var yngre hade jag väldigt mycket ångest över att inte vara utbildad. Men jag har blivit äldre och stött på många andra som inte heller är utbildade. Jag har haft mentorer på mina jobb. Min akademiska ångest har lagt sig. Jag kan sakna att inte ha levt det livet, men jag fick barn jätteung och hade inte tid med det. Jag fyllde 21 två dagar innan min son föddes.

När hon var tonåring och stod i mörkrummet och lyssnade på P3 tänkte hon alltid ”Jag kan inte bli radiopratare för jag har så dålig röst”.

– Men när jag höll på med foto och film så var jag återkommande gäst i olika radioprogram för att prata om film och spana om populärkultur.

Så kom pandemin. Mycket ställdes in, det var bara de stora produktionerna som hade många anställda och kunde covidtesta alla varje dag som kunde fortsätta. Petra Berggren stod utan jobb och började bli nervös. Då ringde en chef från Sveriges Radio P4 och sa att de hade personalkris och frågade om hon ville hoppa in som programledare. Efter en tid blev hon erbjuden att börja jobba heltid.

– Jag hade tänkt på att jag skulle vilja göra mer radio. Jag knarkade dokumentärer och har alltid älskat nyheter.

Med tanke på det uttalandet känns det helt självklart att hon nu tagit tjänstledigt från P4 och hoppat på ett vikariat på P3 Krim som produceras av Tredje Statsmakten. Gissningsvis har den åtta meter långa ”swishlistan” och publiceringarna kring den haft betydelse.

När vi träffas vid Mariatorget i Stockholm har hon nyligen varit och skrivit på kontraktet. Efter sommaren börjar hon pendla någon dag i veckan till Stockholm. Hon har fått en bra deal, tycker hon.

– Jag trivs skitbra på P4 med det jag får göra där. Jag får jobba både lokalt och riks, det är guld. Men nu kom den här möjligheten som jag inte riktigt kunde säga nej till.

Hon hade funderingar kring om hon var beredd att resa i arbetet igen, men nu har familjen kommit överens och sambon och sonen hejar på.

I P3 Krim ska hon ha blicken fortsatt riktad mot de norra delarna av Sverige, säger hon.

– Det kan bli väldigt Stockholmsfixerat ibland. Det händer mycket i Norrland, vid gränsen mot Norge till exempel. Radio är ett perfekt medium. Jag tycker det är kul att berätta så att folk fattar, men också så att de vill fortsätta lyssna. Det är en konst man kan öva på forever.