Polismördarna och bildpubliceringen
Tre personer rånar en bank. Under flykten skjuter de ihjäl ett par poliser och sätter därefter skräck i en hel bygd. Med rätta betraktas de tungt beväpnade rånarna och polismördarna som mycket otillräkneliga och farliga för allmänheten.
Tre personer rånar en bank. Under flykten skjuter de ihjäl ett par poliser och sätter därefter skräck i en hel bygd. Med rätta betraktas de tungt beväpnade rånarna och polismördarna som mycket otillräkneliga och farliga för allmänheten.
I det läget är det väl givet – och helt okej ur pressetisk synpunkt – att medierna ”varnar” allmänheten genom att publicera namn och bild på de misstänkta? Ja, svarar sannolikt de flesta av oss. Men så enkelt är det nog inte.
Publiciteten kring ett liknande fall, Åmselemorden sommaren 1988 då tre personer kallblodigt slaktades på en kyrkogård, bedömdes annorlunda av Pressens Opinionsnämnd. Under jakten genom Sverige gick flera tidningar ut med bild och namn på det unga finska par som misstänktes. Publiceringen ledde senare till att de kunde gripas på ett tåg i Danmark; konduktören kände helt enkelt igen de efterlysta från tidningar och löp. Mannen dömdes senare för morden.
”Under nittiotalet har synen på publicering av namn och bild i pressen väsentligt liberaliserats”
Trots detta fällde opinionsnämnden den tidning man valt att granska (Aftonbladet). Visserligen höll nämnden med om att det funnits skäl att varna allmänheten och främja polisens jakt, men ansåg att detta borde ha skett utan namn- och bildpublicering. Dock avstod PON från att tala om hur Aftonbladet skulle ha gjort i stället.
Ett obegripligt och mycket kritiserat beslut redan då. Och förmodligen rena självmordet för den självsanerande institutionen om det skulle upprepas den här gången. Dock är sannolikheten förmodligen obefintlig.
Under nittiotalet har synen på publicering av namn och bild i pressen väsentligt liberaliserats. Efter fallet med Åmselemördarna, finns också flera liknande exempel på publiceringar som friats av opinionsnämnden.
Dessutom är kritiken från utgivarhåll, mot såväl PO som PON, hårdare i dag än på många år. Flera chefredaktörer har offentligt ifrågasatt institutionerna, och få vill nog ytterligare vidga klyftan mellan dem som dagligen fattar publiceringsbesluten och branschens frivilliga ”självsanerare”.
Så tidningarna går nog fria den här gången. Om det nu inte visar sig att polisen jagat och medierna hetsat helt fel personer. Då kan efterspelet bli intressant…
