Präntare sätter punkt

1992 köpte han Hälsinge Kuriren i Söderhamn, som blev till salu efter A-pressens fall. Nu i oktober sålde han Kuriren, som drogs med när hela Söderhamns kommun kom på obestånd.

Han, som varit VD på A-pressen och chef på Presstödsnämnden, och som i många år rört sig i mediebranschens och politikens centrum, säger efter att nyss ha tvingats sälja Kuriren:

— Jag tror på lokaltidningar. Politik engagerar mig inte mycket.

Bo Präntare bär för dagen svart.

Skjorta, kavaj, byxor. Allt i svart.

Det röda pennskaftet som sticker upp ur bröstfickan lyser upp och bryter av. Det ser lite kokett ut.

Mitt på arbetsrummets golv har han placerat en brun papperssäck.

Han sitter längst in vid PCn som han inte använder så ofta.

— Jag sitter hemma och skriver. På eftermiddagen går jag hit och sätter in en diskett. Eller så sänder jag hemifrån via min Power Book.

Det är en välsignelse med den nya datortekniken, anser han, och han gör en snabb tillbakablick.

— 1986 medlade jag mellan TA och grafikerna. Jag skrev avtalet om direktinskrivning för journalister. Då bröts en vall, fast jag förstod inte då vilken betydelse det skulle få. Det var en stor grej som fick enorma konsekvenser. Och det gick fort.

Bo Präntare har levt ett helt liv i arbetarrörelsens närhet och tidvis i dess centrum. Ändå påstår han sig inte direkt ha varit politiskt engagerad.

— En gång på 1950-talet, när jag var chefredaktör för Lantarbetaren, erbjöds jag att bli det socialdemokratiska partiets sakkunnige i jordbruksfrågor. Men jag tackade nej eftersom jag inte tyckte att jag var tillräckligt lojal som person för att sköta ett sånt jobb. Jag har mer jobbat med det fackliga än med det politiska.

Hans företrädare som chefredaktör på Hälsinge Kuriren, Sören Thunell, var mer av fullblodspolitiker.

— Han hade varit pressekreterare åt Olof Palme. Efter det blev Kuriren och Söderhamn till slut för litet för honom. Nu är han ambassadsekreterare i Oslo och stortrivs.

“Ta inte upp frågan”

Även Bo Präntare har vandrat i maktens korridorer.

Våren 1985 kallades han till ett möte på Rosenbad för att diskutera A-pressens situation med LO och partiet. LO representerades av Stig Malm och Rune Molin och partiet av Olof Palme och Ingvar Carlsson.

— Vi talade bland annat om Smålands Folkblad som året innan hade fått ett ägartillskott på tio-tolv miljoner kronor. Jag berättade nu för ägarna att tidningen inte heller skulle klara 1985, utan att A-pressen måste få ytterligare åtta miljoner till tidningen.

Frågan var känslig. Arbetarrörelsen ville inte skjuta till mer pengar. Men den ville inte heller lägga ner en tidning under ett valår.

— Jag fick direktiv om att inte ta upp frågan på A-pressens styrelsemöte nästa dag.

Och det blev alltså inga åtta miljoner till A-pressen. Smålands Folkblad fick krisa vidare. Vid årsskiftet 1990-91 såldes Folkbladet till Lars Rendahl, en tidigare annonschef på A-pressen. Ett halvår senare var det dags för konkurs och nerläggning.

Kritisk mot A-pressägarna

När han var nytillträdd VD i A-pressen 1985 förutsåg Bo Präntare vilken utveckling koncernen riskerade att gå till mötes om inget gjordes.

Han var kritisk mot ägarnas policy att satsa på de tidningar som klarade sig sämst.

— Jag tyckte att de skulle börja med de tidningar som gick hyfsat och se till att de klarade sig. Sen kunde de göra något åt de andra.

Han föreslog att några tidningar, däribland Västgöta-Demokraten skulle bli endagstidningar.

Förslaget var inte populärt någonstans. Inte hos A-pressens ägare och inte bland de tidningar som skulle drabbas.

Tidigare hade LO beslutat att satsa 25 miljoner kronor i A-pressen 1985 och 1986.

I mars 1985 kallades Präntare till ett möte på PK-banken. Bernt Holgersson från LO meddelade att det skulle bli slut på de årliga tillskotten. I stället skulle man anslå 120 miljoner kronor i ett engångsbelopp. Sen fick det vara bra.

— Dessa 120 miljoner motsvarade inte vad som krävdes för att driva tidningarna vidare, säger Präntare nu och sa redan då.

Arbetarrörelsen hade bytt position och ändrat förutsättningarna för 1985 och 1986 års budgetar; de förutsättningar som gällde då Bo Präntare tog VD-jobbet.

Efter 13 månader som VD fann han det för gott att lämna skutan.

— Det kändes tungt. Jag hade ju lämnat ett jobb som kanslichef på Presstödsnämnden, som jag trivdes bra med. Tre månader efter det att jag hade börjat på mitt nya jobb hade premisserna för att jag skulle ta det ändrats. Jag var besviken och kände mig lurad.

Rodret övertogs av Torbjörn Båth och det var nu det började gunga i A-pressen på allvar. Men det är en annan historia.

Förverkligade en dröm

Partiet räddade sig så småningom från fortsatta, dyra mediala äventyr genom att sälja A-presstidningarna till den lokala arbetarrörelsen.

Bo Präntare är i dag styrelseordförande i en av dessa nödsålda tidningar, Arbetarbladet.

1992 köpte han själv, av ren lust, en före detta A-presstidning, Hälsinge Kuriren i Söderhamn.

— Jag och mina kompisar från folkhögskoletiden, Örjan Wallqvist och Bertil Anders Ströhm, hade ofta talat om det som en dröm att få äga en egen dagstidning. När jag köpte Kuriren såg jag till att få dem med i styrelsen.

Nu fick han också chansen att i praktiskt handlande omsätta den insikt han förgäves hade försökt inpränta hos A-pressens ägare: All business is local.

— Man ska ha klart för sig att det är annonsörerna i Söderhamn som finansierar tidningen. Då måste man göra en lokal tidning.

Kurirens anseende i stan har också blivit bättre sen den blivit en tidning om och för stans invånare, hävdar han. Även om det tidigare fanns mycket om Söderhamn i bladet så såg folk det inte. De blev störda av att det också fanns material om övriga Hälsingland.

Det var inte meningen att han skulle ha någon annan roll än ägarens på tidningen. Men 1996 valde han trots allt att gå in som politisk chefredaktör. Han tar ut en lön som motsvarar 25 procent av vad hans företrädare Sören Thunell hade.

88 procent av hushållen

Ovanför huvudingången hänger en skylt med Hälsinge Kurirens logotyp där en hälsingebock klättrar upp mot K:et i Kuriren.

Sju leende luciakandidater möter på ena väggen i den lilla tamburen strax innan entréhallen. På motsatta väggen pågår en vernissage av barnteckningar med Pippi Långstrump-motiv.

Varje fredag har tidningen en sida med barnteckningar.

— Sidan skapar kontakt med barn och föräldrar och, inte minst, mor- och farföräldrar. Det är mest de som skickar in barnbilder.

Kuriren bemödar sig om att ha mycket kontakt med läsarna, framhåller Bo Präntare. Det är viktigt.

— Varje tisdag skriver jag själv en krönika, “På min kant”, där jag berättar småfräcka historier som läsarna gett mig.

Kuriren är Tidningen här, berättar han stolt. Den når 88 procent av befolkningen i Söderhamn.

— Mycket längre kan man inte komma.

Utblickar mot övriga världen finns på in- och utrikessidorna.

— Men Kuriren ska man ha för att veta vad som händer i närsamhället.

En luggsliten man står vid annonsmottagarnas disk och beklagar sig över att ett spelsystem på travet inte gett vad han hade hoppats på.

Annonsmottagarna lyssnar tålmodigt och svarar honom att inget system är bergsäkert. Mycket handlar om tur.

Fler och fler flyttlass

Arbetsmarknaden i Söderhamn är mycket kärv. Söderhamns sjukhus har till större delen flyttats över till Bollnäs och i fjol las flygflottiljen F15 ner.

Allt har lett till att kommunen fått problem med arbetslöshet, utflyttning och minskade skatteinkomster. 700 lägenheter i kommunala bostadsbolag står tomma.

För tidningens del har gett återverkningar i form av minskad upplaga och uteblivna annonsintäkter.

— Kuriren gjorde bra resultat fram till dess att nedläggningarna började. Sen klarade vi oss ett tag genom att sälja tryckeriet och gå ner till femdagarsutgivning. Men vi tappade ytterligare och var snart tillbaka på ruta ett. Kapitalet sjönk från sex till två miljoner kronor. Vi hade kunnat låna två miljoner, men det hade inte varit någon lösning på sikt.

Samtidigt körde tidningen Ljusnan, med huvudredaktion i Bollnäs, en aggressiv kampanj för att få fotfäste i Söderhamn.

I somras tog Bo Präntare kontakt med Ljusdals Postens VD Lasse Svender och hörde efter om de var intresserade av en affär. Själv åkte han till Kreta och funderade.

— Jag bestämde mig för att sälja. Vi genomförde affären på fyra dagar i oktober. Det kanske var överraskande att det blev just den här lösningen, men inte att det skulle bli en försäljning.

Han är nöjd med arrangemanget. Tidningarnas bevakningsområden gränsar inte till varandra. De måste även i fortsättningen koncentrera sig på var sin ort. Därför är detta bättre för Kuriren än om mera näraliggande Ljusnan eller Hudiksvalls Tidning hade tagit över, vilket det hade ryktats om.

Kuriren ska även i fortsättningen vara s-märkt. Kanske kommer de båda tidningarna att ha gemensamt riks- och utrikesmaterial och gemensam radio- och TV-sida, men i övrigt ska de ha var sitt lokalt material.

Bo Präntare har bestämt sig för att sluta den sista mars 1998. Han har hunnit fylla den bruna papperssäcken i arbetsrummet så pass med gamla papper och böcker att den nu står för sig själv.

— Jag funderar mycket på vad jag ska behålla och vad jag ska slänga. Det här kommer att ta tid, säger han.

Men han säger sig inte vara sentimentalt lagd. Det kan vara dags att trappa ner. Han är ändå snart 70 år.

— Visst hade det varit roligt att få lotsa tidningen in i 2000-talet. Men jag kan inte äventyra tidningen och personalen för en dröm.

Manschettknapp avgjorde

Namnet, förresten? Präntare?

Jo, det är taget. Unge Bo Pettersson i Varberg, som hade börjat fuska i journalistik, hade en namne i grannskapet som han ofta blev förväxlad med. Han funderade på att byta namn.

Ett krux var manschettknapparna i guld som hans mor hade gett honom i present. De hade initialerna BP ingraverade.

Men så kom han att tänka på att Varbergs fästning en gång för länge sen hade en administrativ chef som hette Peder Skrivare. Han har en gata i stan uppkallad efter sig, Peder Skrivares väg.

— Bo Präntare passade bra.

Håkan Lindqvist