Publicistiskt schackrande

Ska medier publicera negativa nyheter om lokala näringslivspampar? Den publicistiska ryggmärgsreaktionen är: självklart. Så länge uppgifterna är korrekta och av redaktionen bedöms ha tillräckligt nyhetsvärde bör inte hovsamhet eller omsorg om annonsintäkter sätta käppar i hjulet. Det är en viktig del av det journalistiska uppdraget att granska makthavare, både politiskt tillsatta och ekonomiska.

Men hur ser det ut i praktiken? För små medier med bristande resurser kan uppgiften vara övermäktig. I kommuner med krisekonomi — och vilka har inte det? — höjs satsande företag ofta till skyarna oavsett metoderna. Det krävs en rejäl portion mod för att gräva i dyngan, även om den stinker.

Göteborgs-Posten satsar enligt egen utsago ambitiöst på grävande journalistik. Men, som artikeln på sidan 4 visar vågar man inte alltid ta konsekvenserna. När tidningens reporter Nils Svensson fick fram komprometterande uppgifter om det framgångsrika Göteborgsföretaget Prosolvia drog chefredaktören Peter Hjörne i handbromsen.

Reportaget blev liggande, till slut ströks det ned till att bara handla om de affärer som låg längst tillbaks i tiden.

Ledningen ville ha en mer “nyanserad” bild av företaget än den som grävaren Svensson presterat och vände sig därför till ekonomiredaktionen för en kompletterande artikel om dagens Prosolvia. Resultatet blev två artiklar i GPs lördagsbilaga Två Dagar (22 februari) som förmedlar helt olika bilder av företaget: den ena skildrar “affärer under det glada 80-talet”, den andra “den kanske största kometen i göteborgsområdet”. Negativ och positiv publicitet väger jämnt — Prosolvia kunde andas ut.

Som absolut mediedominant i Sveriges andra stad borde GP hålla sig för god för den här typen av publicistiskt schackrande. Annars är risken stor att den dynga som redaktionen gräver fram sprätter tillbaka på tidningen.

Hur fattas egentligen publicistiska beslut? Hur leder man journalister i en medieorganisation? Johan Lindén, reporter på Aktuellt, kommer att doktorera på ämnet “Att styra och leda journalister” (se artikel på sidan 4). Han ska bland annat undersöka förekomsten av informellt ledarskap på redaktioner.

Ämnet behandlades för ett par år sedan av en arbetsgrupp inom SJFs förbundsstyrelse. Resultatet blev en rapport om arbetsorganisation inom medierna som betonade betydelsen av delaktighet i det redaktionella arbetet. Ledarstil och chefsroll är avgörande för att skapa ett kreativt klimat på redaktioner. Ett öppet klimat där beslut diskuteras ger kreativa redaktioner. Medarbetarnas kompetens ska tas till vara och utvecklas.

Bakgrunden till rapporten var den snabba tekniska utvecklingen i mediebranschen, som man menade ofta ledde åt ett annat håll.

“Arbetsgivarnas negativa syn på komptensens betydelse och våra egna medlemmars passiva attityd till vidareutveckling har ofta satt gränserna för utvecklingen. Offret har varit journalistiken. Journalisternas arbetsredskap — oavsett medium — är språket, inte maskinen”, slog man fast.

Några som verkligen tagit fasta på språkets centrala roll inom journalistiken är redaktionen på Klar text (se reportage på mitten). De har lyckats så bra med målsättningen att göra komplicerade nyheter och förlopp lättbegripliga att de tilldelats årets gyllene skrivmaskin av Sundsvalls journaliststudenter.

För Klar text-reportrarna är den digitala tekniken ett hjälpmedel för att kunna ägna mer tid åt att arbeta med språket som verktyg för förklaring och informationsförmedling.

Just som det borde vara.