Rapports ögon i Kosovo

När situationen i Kosovo blev för farlig återvände Rapports korrespondent Saam Kapadia till Sverige. Det som tärde mest på honom var inte faran för eget liv, utan att tvingas åse ondskan.

Saam Kapadia har jobbat på Rapports utrikesredaktion sen januari 1996. Han har under de sex senaste månaderna gjort tre resor till Kosovo, som han senast lämnade två dagar innan Nato började bomba.

– I Kosovo bemötte serberna oss med enorm misstänksamhet. Bakgrunden var naturligtvis mediernas tidigare bevakning från Bosnien och från inbördeskriget i Kosovo.

Det är oerhört svårt att få tala med serberna, som betraktar västjournalister som lögnaktiga utländska Nato-lakejer. Polis och militär lät sig bara intervjuas av serbiska journalister.

– Det är sorgligt, för det gör det inte lättare att få igenom deras story. Och vi har ambitionen att ge båda sidors versioner.

När de skulle sända från TV-huset i Pristina, som kontrolleras av serber, var stämningen otäck.

– Personalen där ansåg att vi ljög och förtalade Serbien. Det gick att sända men det var obehagligt.

Saam Kapadia har trots allt inte drabbats av direkt censur. Däremot har TV-teamet förbjudits att träffa och intervjua folk.

Vanliga kosovoalbaner välkomnade västerländska journalister som representanter friheten.

– UCK-gerillan var försiktigare. Folk är så rädda för TV-bilden. Skrivande journalister bryr de sig inte om, men för att filma och göra intervjuer med UCK krävdes särskilda tillstånd. De var oroliga över hur vi skulle använda materialet.

Hörsägner och rykten florerar. Även om han är vaksam kan Saam Kapadia aldrig utesluta att han blir lurad ibland. Det behöver inte ens bero på medvetna försök att föra honom bakom ljuset.

– Kosovoalbanerna har uttömt sitt språk. När någon blivit slagen talar de om tortyr och när två har blivit skjutna kallar de det för en massaker. En fördrivning av människor blir ett folkmord.

En grundregel för honom är att tala med folk som själva upplevt saker. Rätt person ska uttala sig om rätt sak. Flyktingar får berätta om vad de sett och upplevt, hjälparbetare tala om försörjningsförhållanden, om tillgång till mat och vatten.

Men trots källkritisk vaksamhet vore det svårt att värdera uppgifter och läge utan hjälp av lokala kontakter som tänker journalistiskt och som man kan lita på och stämma av uppgifter med. Det är även viktigt för ens egen säkerhet.

Saam Kapadia är inte en krigsreporter av Nate Thayers sort, en som tar onödiga risker (se Profil i Journalisten nr 2/99).

– Vi är ganska försiktiga. Det var lite hotfullt när serbisk militär upptäckte att jag är brittisk medborgare. ”Aha, United Kingdom”, sa de beväpnade soldaterna och flinade. ”We´re waiting for your boys”. Det var obehagligt, men jag var inte rädd.

Han är inte opåverkad av det lidande han ser, men hävdar att den nytta han kan göra för människorna i Kosovo huvudsakligen är den som han kan göra som yrkesman, som journalist.

– Det hände att vi tog upp flyktingar som bad att få skjuts till närmaste stad eller by där de hade anhöriga. Men jag var där för att göra mitt jobb. Om vi journalister inte gör det skulle inte de som behöver hjälp få det.

I januari var han i Racak och rapporterade om att 45 personer hade skjutits ihjäl. Då var det viktigt för honom att få hem bilder och reportage. Rapporteringen om händelsen fick senare betydelse för Natos beslut att ingripa.

28 år gammal har Saam Kapadia redan bevakat flera krigshärdar. Är han inte rädd att sluta som desillusionerad cyniker?

– Så länge jag är medveten om risken hoppas jag kunna undvika att bli det. Det händer att jag gråter ibland. Det ser jag som ett hälsotecken hos mig själv.

Efter att ha jobbat i Mellanöstern, Afrika och i Kosovo påstår han att Sveriges Televisions utrikesbevakning står sig mycket väl internationellt.

– Journalister från andra länder sitter ofta på hotell och gör nyhetsmaterial av vad andra sett och hört. De använder bilder från Reuters och AP. Vi åker ut och är på plats och gör eget material till 95 procent. Andra har kanske hälften eget material. Men hemmaredaktionen får ju byråernas bilder ändå. Varför ska då vi där nere använda dem? Vi kan stå för vad vi själva sett och det blir bättre närvaro i reportagen.

När situationen i Kosovo började likna den i Bosnien för ett par år sen gav sig observatörerna från OSSE av.

– Serber skrev med fingrarna UCK i dammet på vår bil. Tolkar mordhotades av polis. Det blev för farligt att vara kvar. Vi valde att lämna Kosovo.

Helgen innan de åkte slogs ett TV-bolags bil sönder och den serbiske informationsministern hetsade i TV mot utländska medier. Två dygn efter att SVTs team lämnade Kosovo bombade Nato Jugoslavien. I samband med det misshandlades CNNs och BBCs journalister. Därefter kastades alla utländska journalister ut.

I söndags mördades den serbiske tidningsägaren Slavko Curovija, ett par dagar efter att han i statliga medier utpekats som förrädare.

– Det som tröttade mest var inte hot mot våra liv, utan att konstant se all denna ondska. Människors liv är inte värda ett skit där.

HÅKAN LINDQVIST

hl@sjf.se