RECENSIONER
Granskaren om katastrofetik
Granskaren om katastrofetik
Brandkatastrofen på Hisingen i Göteborg blev ett pressetiskt test för många redaktioner. De flesta är överens om att medierna, med några få undantag, klarade detta bra. Mycket bra, menar en del.
Och även om också jag sällar mig till den skaran – och därmed inte tycker det finns så värst mycket pressetik att diskutera utifrån exemplet branden – glädjer det mig att JMG Granskaren ägnar katastrofjournalistiken sitt första nummer för året. Med fokus på just etiken.
För snart händer det igen; en svår olycka som ska bevakas, en tragedi av det lilla eller stora formatet. Med krav på information och granskning och samtidigt hänsyn till de drabbade.
JMG Granskaren nr 1/99 utgår givetvis från Göteborgsbranden och har bland annat låtit studera bevakningen i två av ortens tidningar – morgontidningen GP och kvällstidningen GT. Inte helt överraskande kommer man fram till att den senare har bedrivit en mer personifierad och närgången journalistik, med fler bildpubliceringar från själva brandnatten, fler hembesök hos närstående osv. Slutsatsen blir att morgontidningen jobbat efter andra, stramare etiska principer än kvällstidningen, men att båda tycks ha satt den personliga integriteten högt i den aktuella bevakningen.
Mer intressant är Liselotte Englunds genomgång av ”det omöjliga uppdraget”, dvs vad som kan hända med oss som yrkesmänniskor när vi plötsligt står inför en stor olycka. Englund är journalist och skriver just nu på en avhandling om just kris- och katastrofjournalistik.
I en alldeles utmärkt artikel går hon igenom de studieresultat som finns och vilka dilemman man som bevakande journalist kan hamna i. Frågor som: Får man sörja som journalist, går det att vara konsekvensneutral i katastrofsituationer och hur fungerar en människa i chock? känns nödvändiga att diskutera.
Englunds egen kompetens och därmed trovärdighet känns övertygande. Hennes slutsatser att båda parter – alltså både medierna och kommunernas kris- och katastroforganisationer – har ett ansvar att förändra och förbättra beredskapen, likaså.
Slutligen ger man också en sida åt de etiska regler som växt fram i Norge efter den svåra bussolyckan i Måbö-dalen på 80-talet. Regler som alltså både utgivare och journalister accepterat att rätta sig efter. Huvudregeln är att ”man inte på ett närgånget sätt exponerar de enskildas sorg”. Man uppmanas också vara försiktig med namn på sörjande och bilder på människor i starka känslotillstånd.
Det borde också fungera här.
