Sekretessen kvarstår

När regeringen 2007 tillsatte den så kallade Insynsutredningen för att se över möjligheterna till större offentlighet inom rättsväsendet kunde direktiven tolkas som att insynen faktiskt skulle förbättras. De förhoppningarna bör nu tonas ned.

Utredningens första betänkande (SOU 2009:72) ger besked på tre punkter:

1. Den hårda sekretessen (med så kallat omvänt skaderekvisit) för förundersökningar som inte leder till åtal ska behållas. Det blir alltså även i fortsättningen omöjligt att granska hur en sådan förundersökning har skötts, och att avgöra om beslutet att avstå från åtal var rimligt.

Annons

2. Skärpt sekretess för särskilt obehagliga bilder i förundersökningar behövs inte eftersom de redan med existerande regler kan sekretessbeläggas. Att lämna ut bilder på de mördade barnen i Arboga, bilder som sedan spreds i fildelningsnätverk, var enligt utredningen inte nödvändigt.
Den tolkningen av offentlighets- och sekretesslagen är nu långtifrån given. Paragrafen som utredarna ansåg borde ha tillämpats på bilderna i Arbogafallet – 21 kap 1 § – syftar till att skydda uppgifter om enskildas hälsa och sexualliv.
  Genom att hävda att den kan åberopas för bilder på döda människor påstår man alltså att sådana har ett hälsotillstånd eller ett sexualliv. Det kan diskuteras, och justitieminister Beatrice Ask antydde i sin kommentar till utredningen att hon ändå kommer att föreslå skärpt sekretess för bilder av detta slag.

3. Det ska bli möjligt för enskilda – i första hand åsyftas journalister – att följa brottsbekämpande yrkesmän som poliser, kustbevakare eller tulltjänstemän i arbetet.
Tidigare har det i princip varit omöjligt för reportrar att hänga med till exempelvis polisen på utryckningar eftersom de då nästan alltid får kunskap om förhållanden som hos polisen är skyddade med sekretess. När man inte i förväg kan veta vilka uppgifter det blir fråga om går det heller inte att komma runt sekretessen med så kallade förbehåll där journalisterna frivilligt underkastar sig tystnadsplikt.

Utredningen föreslår nu att reglerna om förbehåll ska ändras så att journalister kan hänga med på utryckningar och annan ”action”, försedda med en mer generell tystnadsplikt. Mot en sådan reform finns ingen anledning att protestera, men man ska heller inte tro att den öppnar för kritisk granskning.
För det första blir tystnadsplikten långtgående. För det andra ska det enligt utredningens förslag vara helt frivilligt för brottsbekämpande myndigheter att släppa in journalister, och för det tredje det blir naturligtvis bara de mest sympatiska, omdömesgilla och medietränade poliserna som reportrar får följa. För övrigt pekar utredningens allmänna resonemang konsekvent i den riktning som regering och riksdag har vandrat sedan länge: offentlighetsprincipen behöver inskränkas som en följd av datoranvändningen.