Självmorden & Aftonbladet
Precis som vanligt när Sverige stänger, har också denna tidningssommar bjudit på nyhetstorka och mer eller mindre krystade dragare på än det ena, än det andra.
Precis som vanligt när Sverige stänger, har också denna tidningssommar bjudit på nyhetstorka och mer eller mindre krystade dragare på än det ena, än det andra.
Precis som vanligt när myggen surrar, har särskilt brotten blåsts upp till förstasidesnyheter. Sommarmorden kommer med värmen…
Men i år har också en annan typ av nyhet trängt sig på — ja, likt västerbottniska “svidare” nästan krupit in under skinnet och irriterat oss kvällspressläsare.
Jag tänker på självmorden.
Först en känd och älskad sångare och musiker. Sedan en helt okänd flykting från krigets Bosnien. Båda utlämnade på etta och löp, med namn och bild. Åtminstone i Aftonbladet.
Och när det gäller Ted Gärdestad är jag beredd att åtminstone diskutera saken. Av följande skäl:
Han var känd! Hans omtyckta sångtexter präglades ofta av hans ändlösa sökande efter mening. Det han gjorde engagerade oss.
Kort sagt: Ted Gärdestads storhet som konstnär tycks ha fått sin näring ur samma krafter som också, tyvärr, blev hans död.
Så när Aftonbladet, efter första dagens trevande med “avled hastigt” och “tågolycka”, tog bladet från munnen och skrek ut det många journalister redan visste — att Ted tog sitt liv — då var det kanske relevant.
Precis som när Kurt Cobain, Karin Boye eller Stig Dagerman gjorde det.
Stora konstnärer blir på sätt och vis allmän egendom. Och därmed också deras död, inklusive orsak.
Detta kan dock inte sägas gälla den fullkomligt okände Bosnienflykting, som några veckor senare hoppade framför ett tåg i Norrköping.
Och ändå: Löp och etta — namn och bild. Åtminstone i Aftonbladet.
Med undertexten: Treutigers TV-program “Expedition Robinson” drev honom att begå självmord.
Och man undrar varför?
Inte varför han tog livet av sig. Det kan ju ändå ingen säga med säkerhet. Och inte varför debatten om TV-programmet satte fart. Tvärtom, diskussionen kring programmet och utslagningsmomenten är berättigad efter det som hänt. Och den debatten fördes också, utan namns nämnande — i andra medier.
Men i Aftonbladet alltså med namn och bild. Och frågorna hopar sig:
Varför ska en person som inte ens hann bli “TV-kändis” lämnas ut på detta sätt? En person som med krigsupplevelser från Bosnien i själen, sannolikt mått dåligt också av andra orsaker än programmets utslagning.
Vilket “uppenbart allmänintresse” motiverar namn och bild?
Våra gemensamma spelregler har tillkommit därför att vi hellre sanerar själva än låter andra, t ex politikerna, göra det. En så vid tryckfrihetsförordning som möjligt är förhoppningsvis varje journalists önskan.
Men ska spelreglerna ha någon verklig betydelse, vill det till att vi också läser dem:
“7.Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.
8.Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga och vad som ovan sagts om privatlivets helgd.”
Ur Spelregler för press, radio & TV: Del I/Publicitetsreglerna.
Läs dem, Aftonbladet! Att strunta i dem kan bli rena självmordet — för tryckfriheten.
Drömjobb i getingbo
“Grattis till drömjobbet”, sa en kollega.
“Rakt in i getingboet” sa en annan.
Tar man på sig att leda arbetet på den av Er kolleger kanske mest luslästa tidningen i landet, då får man vara beredd på sådana kommentarer.
Och kanske står de på sätt och vis inte så långt från varandra. Kanske är de till och med två sidor av samma sak — drömjobbet och getingboet.
För vad kan vara mer utmanande och lockande än att äga möjligheten att initiera debatten kring och granska det som händer inom journalistiken och medierna. För mig är det drömjobbet, även om det blir hett ibland.
Som ny chefredaktör har man dessutom inte bara en massa förväntningar och ansvar på sig. Man besitter förstås också en hel del möjligheter.
För mig innebär det att — tillsammans med en uppenbart sugen redaktion — försöka skapa en modernare och mer aktuell tidning.
En tidning som på en och samma gång är trygg, trofast och trotsig, som är vacker och vass, säker, seriös och — förstås — sann.
Journalisten kommer att förändras under hösten och vintern. Ännu vet varken jag eller någon annan exakt hur. Men att.
Och att vi behöver Dig och Dina synpunkter för att klara det.
Skriv eller ring — till mig eller någon annan på redaktionen — när något inte blev så bra. Eller när Du gillade det vi gjorde.
Och tipsa!
Din egen tidning lever på Dig och Dina kolleger. Särskilt Du som bor ute i landet behövs för att vi ska klara bevakningen.
Som umebo — jo, jag stannar där och långpendlar tills vidare — vet jag att Mediesverige inte slutar vid tullarna.
Men Du måste hjälpa oss att se vad som sker.
Om Du känner att Du lockas — eller kanske trotsigt dras till — något i mitt resonemang, kanske Du ska bläddra vidare med speciella ögon. I det här numret hittar Du nämligen också en platsannons från oss på Journalisten. Vi behöver en reporter till — en till som inte drar sig för att sticka ut hakan.
Eller kasta sten i glashus.
Det skramlar ju så härligt…
