Sjuk av ledarskapet på SVT Nyheter

Den 15 december 2015. Sveriges Televisions vd Hanne Stjärne har kommit ned till nyhetsgolvet för att på morgonmötet ge sitt stöd till det nya språkdokumentet ”Tips och språkråd när du jobbar med att spegla Sverige”, med fokus på mångfald.

Dokumentet inleds med orden: ”Att vara svensk i dag inkluderar människor med många olika utseenden, erfarenheter och kulturer” och innehåller bland annat tips om vilka begrepp som kan användas för att beskriva utländsk bakgrund, hudfärg, nationalitet – samt en kort ordlista.

Arash Mokhtari är glad och lite stolt. Han ingår i gruppen om fyra personer som arbetat fram dokumentet, varav en är programchefen Eva Landahl. I sina minnesanteckningar kallar han det för ett ”hedersuppdrag”.

Dokumentet är framtaget på förekommen anledning. Knappt två månader tidigare, den 22 oktober 2015 direktrapporterar SVT från Trollhättan att den 21-åring som gått in i Kronans skola och mördat tre människor ”valt bort helsvenska barn”, samt att skolan varit ”extremt segregerad med få svenska barn”.   

Formuleringarna leder så småningom till fällningar i Granskningsnämnden eftersom nämnden anser att de befäster fördomar om vilka som ses som svenskar. SVT får omgående skarp kritik från bland andra Sydsvenskans kulturredaktör Rakel Chukri som anklagar SVT för att anamma en främlingsfientlig logik. Den 27 oktober bjuds kritiker in till Gomorron Sverige för att diskutera rapporteringen.

Samma morgon sitter Arash Mokhtari som nyhetsuppläsare i SVT. Han har hoppat in för en kollega. I minnesanteckningarna skriver han:

I väntan på att gästerna ska in i studion säger en av SVTs mest kända programledare: ”Tur att du sänder nyheterna nu när vi får kritik för att brista i mångfald.”

Framför kamerorna i studion en stund senare utlovar SVT Nyheters divisionschef Anne Lagercrantz bättring; att SVT måste uttrycka sig inkluderande, att det är ett arbetsgivaransvar att ta fram terminologi som inte hämmar nyhetsbevakningen.

Det är detta löfte som manifesteras i det nya språkdokumentet som Hanna Stjärne lyfter på morgonmötet den 15 december. Men efter den dagen börjar något hända.

Arash Mokhtari försöker bidra med sina tankar i det dagliga arbetet, men det ”skaver ibland”:

Trots att språkdokumentet har spridits inom SVT ser jag hur kollegor använder problematiska uttryck. Det är en utmaning att hitta rätt sätt att påpeka det. Oftast orkar jag inte utan låter det passera.

Vid ett tillfälle använder en kollega begreppet ”illegala flyktingar” i en artikel om USAs inrikespolitik. Arash Mokhtari frågar honom om det är samma grupp som i Sverige kallas för papperslösa, eller om det är ett begrepp som i USA handlar om ytterligare någon grupp.

”Jag visste inte att vi hade en censurenhet på SVT”, svarar han.

Obehaglig reaktion.

Hittills hade det inte funnits några problem för mig att internt förknippas med ”mångfaldsfrågor”, men jag börjar undra om det inte också stöter ut mig ur arbetsgruppen.

Dessutom fortsätter hatmejlen. Det är utmattande att de komma när som helst i mobilen. Värst är tidiga morgnar och sena kvällar. Då är man extra hudlös.

I minnesanteckningarna från åren då han jobbar på SVT Nyheters onlineredaktion återkommer Arash Mokhtari flera gånger till hatet som väller in i mejlkorgen. Han försöker svara alla som mejlar, och med viss framgång. Några ber om ursäkt. Men det eskalerar.

Söndag 1 oktober 2017
De har avlöst varandra nu. Jag ser det från vardagsrumsfönstret. Hela helgen har en vakt suttit i en märkt bil mitt emot min port. Jag har svårt att förlika mig tanken på att en människa sitter och vaktar mig. Borde jag gå ner och säga hej? Erbjuda något att dricka? Fast, det hade nog varit konstigare än att bara låtsas som inget har hänt.

Högerextrema Granskning Sverige har hotat med att göra hembesök hos oss som har rapporterat om hur högerextremister organiserar sig med hjälp av sociala medier. Under hösten har flera klipp lagts ut där människor söker upp journalisters hem med syftet att göra någon perverterad form av ”granskning”.

Innan Arash Mokhtari blev anställd på SVT Nyheter jobbade han på bland annat Sveriges Radio och Quick Response. Foto: Alexander Donka

Det kommer inte bara angrepp utifrån, utan också inifrån SVT. I januari 2016 anklagar en SVT-journalist honom för att inte ta sitt opartiska uppdrag som public service-journalist på allvar. Anklagelsen framförs öppet på Arash Mokhtaris Facebookvägg.

Under våren är Arash Mokhtari utlånad till Kulturnyheterna och den 8 april är han på plats i Göteborg för att rapportera om Grävseminariet där konstnären Lars Vilks deltar i programpunkten Late Night Show. Arash Mokhtaris artikel om Vilks publiceras strax efter midnatt på SVT Kulturnyheternas sajt.

Han länkar till den på sin egen Facebooksida och skriver: ”Just nu på Grävseminariet håller alla andra journalister på att parta (några har nog redan däckat). Själv har jag analyserat varför Lars Vilks inte direkt fick stående ovationer när han gick upp på scen för att prata om yttrandefrihet”.

Vidriga kommentarer strömmar in och han försöker hantera rasistiska attacker på sociala medier. Sent på kvällen följande dag får han ett meddelande på Messenger från samme SVT-journalist som kritiserade honom på Facebook tre månader tidigare:

”Hur däckad är du inte själv Arash? Bara att antyda att dina kollegor på Gräv ägnar sig åt fyllenöje, och att en stor del av dem är däckade känns inte så lite lökigt. Du fortsätter att förvåna. Vems ärenden går du?”

Arash Mokhtari blockar honom direkt.

Efter helgen pratar han med sin chef och med SVTs HR-avdelning. Mottagandet från HR är ifrågasättande.

”Är det verkligen det han menar när han skriver så?”

Flera chefer ger Arash Mokhtari stöd, men ärendet hanteras ändå som en tvåpartskonflikt och ingen vill utforska grunden till angreppen, som Arash Mokhtari misstänker vara främlingsfientliga. Dagen efter kommer en ursäkt från mannen.

SVT-medarbetaren har tagit kontakt med Journalisten efter att han fått kännedom om arbetet med denna artikel.

– Jag blev förbannad på Arash, mitt humör brast vid ett tillfälle och min ton blev för hård. Jag beklagade detta omgående i ett mejl, i vilket jag också föreslog att vi skulle begrava vår konflikt. Arash valde att inte svara på det. Vår minimala kontakt ligger nästan fem år tillbaka. Jag har för längesen lagt detta bakom, och hoppas att även han kan göra det. Jag har aldrig velat honom illa, säger han till Journalisten.

Under sina fem år på SVT hade Arash Mokhtari fem olika chefer. Relationen med en av dem blev infekterad. Foto: Alexander Donka

Fredag 30 mars 2018
En stor träflisa sticker ut ur låskolven. Bara på mitt skåp bland ett 50-tal. Bara på skåpet där det står ”Arash Mokhtari”. Någon har stuckit in en engångssked i trä i låset och vridit om. Låset är förstört.

Först blir jag trött. Lite irriterad. Jag hade inget av värde i det skåpet, bara min arbetsdator. Men irritation växer snabbt till obehag. Vem? Varför? Vad hade jag gjort?

Arash Mokhtari uppfattar vandaliseringen som riktad mot honom som person, men det känns som att ingen utom han själv och den fackliga representanten verkar ta händelsen på riktigt allvar. I minnesanteckningar beskriver han sin upplevelse av ett möte med sin chef och en HR-representant:

Jag försöker, men jag når inte fram. De verkar fullständigt oförstående för hur jag upplever situationen, erbjuder ingen som helst lösning.

När de sitter mitt emot mig blir det så tydligt. De är i samma ålder. Har samma ljusa hår. Samma ljusa hy. Samma ljusa ögon. De heter till och med samma namn.

Jag får reda på att det inte går att utreda vad som har hänt. När jag inte kan släppa tafattheten frågar HR-representanten till slut rakt ut: ”Vad är det du vill?”

Jag påpekade att det inte är jag som ska komma med lösningen. Att en så stor arbetsplats som SVT måste ha processer som sätts igång när en medarbetare får sitt skåp vandaliserat. Att det inte ska behöva vara den utsatte som ska ordna så att skåpet borras upp.

Min chef sitter tyst. HR-representanten säger att SVT saknar sådana arbetsprocesser.

Arash Mokhtari slutar skriva sitt namn på sin matlåda. Han är orolig att någon ska spotta i den.

Sveriges Television anlitade en jobbcoach som skulle hjälpa Arash Mokhtari att hitta ett nytt jobb – utanför SVT. Foto: Alexander Donka

Det är början på den infekterade relationen till chefen, som förvärras därefter. Han upplever sina utvecklingssamtal och lönesamtal som konfrontativa där chefen konsekvent förminskar hans insatser. Han bestämmer sig för att aldrig mer ta utvecklings- eller lönesamtal.

Arash Mokhtari fortsätter att försöka bli utlånad till andra redaktioner, men företaget vägrar. Han begär att få slippa de tidiga morgonpassen då många chefer är på plats, men får nej från ledningen. Det bidrar till att han våren 2019 mår så dåligt av ledarskapet att han blir sjukskriven.

Efter lång kamp går SVT med på att beställa en utredning från Previa – som uppmanar SVT att vidta vissa åtgärder. Han kommer tillbaka till arbetet, men relationen med cheferna på onlineredaktionen har nått vägs ände.

Som en sista utväg föreslår facket att Arash Mokhtari ska få en jobbcoach, något SVT accepterar och Arash Mokhtari tackar ja till.

En av cheferna insisterar på första mötet att jobbcoachens uppdrag är att se till att Arash Mokhtari söker sig utanför SVT, trots att man på samma möte kommit fram till att hans kompetens behövs på företaget. I februari 2020 lämnar Arash Mokhtari SVT efter att ha varit fast anställd i drygt fem år. Idag arbetar han som reporter på fackförbundstidningen Vision.

– Det interna ledarskapet på SVTs onlineredaktion var riktigt illa. Det var flera som pratade öppet på redaktionsgolvet om att de letade andra jobb, säger Arash Mokhtari.

– Det fanns kollegor som såg hur dåligt jag mådde och försökte ge mig stöd, och facket var närvarande. Men det hjälper inte när chefer och HR inte är intresserade av att lösa problemet. Det var som att prata med en vägg.

Varför väljer du att berätta om din upplevelse nu?
– För att jag inte är den ende som drabbades av det dåliga ledarskapet. Vi var tre som lämnade onlineredaktionen ungefär samtidigt. Jag tänker att det är som med Metoo; om ingen säger ifrån kommer inget att hända.

Michael Kucera, chef för SVT Nyheter Online avböjer en intervju och hänvisar i stället till SVTs HR-direktör Sabina Rasiwala Hägglund.

– Jag kan inte uttala mig i personalärenden, men jag blir bekymrad och ledsen när jag hör att han inte tycker att vi gjort tillräckligt. Det har varit flera händelser som har utretts. Vi har lagt mycket tid och kraft på det. Men det är möjligt att vi har brustit i vår återkoppling till honom, säger Sabina Rasiwala Hägglund.

 

Redigerat urval ur Arash Mokhtaris dagbok hösten 2014- april 2018:

//

Hösten 2014

Redaktionen på SVT Nyheter. Känns otroligt att ha fått en fastanställning den här gången. Samtidigt har något hänt sedan jag var här för två år sedan.

Nästan allt jag skriver om kopplas till invandring. Många som mejlar knyter nyheten till mig som person:

”Är du en riktigt bra journalist, eller ett alibi för SVT? Hur fick du jobbet? Fanns det ingen bra svensk?”

Jag försöker svara på så många mejl som möjligt, så att folk fattar att deras hat träffar en riktig människa. Ovanligt ofta är de förvånade över att få svar. Vissa ber till och med om ursäkt.

Cheferna på SVT visar intresse för kopplingen mellan mångfaldsfrågor och journalistik, som jag har föreläst mycket om.

Samtidigt vet jag inte riktigt hur jag ska tänka kring erbjudandet att sända Rapport. Jag bad om att få fundera. Någonstans vore det hycklande att inte tacka ja efter allt jag har föreläst om. Det finns ju inte direkt ett överflöd av män som ser ut eller heter som jag i rutan.

Söndag 25 januari 2015

Min första sändning som programledare. Grämde mig för varje stakning. Trots att jag hade hoppats kunna flyga under radarn i början råkade vänner och bekanta se de första sändningarna. Roligt att både de och chefer tyckte att jag gjorde bra ifrån mig.

Fredag 6 mars 2015

Den ”islamkritiske” läsaren ”Sara” som hörde av sig efter min artikel om Islamiska staten och som jag har haft en lång mejlväxling med har lagt ut hela vår konversation på Flashback. Förhoppningen var väl att jag skulle framstå som korkad, men planen misslyckades. ”Hon” fick majoriteten av användarna emot sig. En skrev:

”Hade trott att man skulle bli irriterad över att läsa SVT-arbetarens svar, men jag är imponerad. Han tog sig trots allt tid att svara på dina långa mail, och gjorde det med en god ton och bra svar. Jag förstår såklart vad du egentligen vill säga, men känns som du spretar åt alla möjliga olika håll och mest vill vinna billiga poänger. Creds till Arash. (Nej, jag är definitivt inte PK och islam-vurmare.)”

Torsdag 22 oktober 2015

En 21-åring gick i dag in i en skola i Trollhättan och dödade tre personer med svärd och kniv. Dådet tros ha rasistiska motiv.

I rapporteringen sa en kollega att skolan var ”extremt segregerad med få svenska barn” och att gärningsmannen valt bort ”helsvenska barn”.

Tisdag 27 oktober 2015

SVT har fått skarp kritik. Sydsvenskans kulturredaktör Rakel Chukri skrev att formuleringarna bygger på en främlingsfientlig logik och Afrosvenskarnas riksförbund ville veta varför SVT utmålar offren ”till något annat än svenskar”. Kritiker menar att SVTs brist på mångfald bland sina medarbetare är skälet till att formuleringarna yttrades och sändes ut.

När några av kritikerna hade bjudits in till Gomorron Sverige råkar jag vara den som skulle hoppa in och täcka för ordinarie som skulle läsa nyheterna. I väntan på att gästerna ska in i studion säger en av SVTs mest kända programledarprofiler: ”Tur att du sänder nyheterna nu när vi får kritik för att brista i mångfald”.

November 2015

Med anledning av Trollhättandådet och reporterns formuleringar har jag fått frågan om jag vill ingå i en grupp på fyra personer som ska ta fram ett dokument som hjälper reportrar hitta neutrala begreppet för att spegla Sverige. Jag ser det som ett hedersuppdrag. Jag är den enda i gruppen som inte jobbat länge på SVT och en högt uppsatt chef leder arbetet.

Tisdag 15 december 2015

Språkdokumentet ”Tips och språkråd när du jobbar med att spegla Sverige” är klart. Vd Hanna Stjärne kom ner till nyhetsgolvet på morgonmötet där alla var samlade och gav det sitt stöd. Mina insatser i gruppen lyftes fram framför alla. Eftersom språk utvecklas har vi alla i gruppen enats om att dokumentet ska ses över en gång om året.

Jag försöker bidra med mina tankar i det dagliga arbetet, men det skaver ibland. Efter att en senior kollega använt ordet ”illegala flyktingar” i en artikel om USAs inrikespolitik gick jag fram och frågade om det är samma grupp som i Sverige kallas för papperslösa, eller om det är ett begrepp som i USA handlar om ytterligare någon grupp.

”Jag visste inte att vi hade en censurenhet på SVT”, svarar han.

Obehaglig reaktion.

Hittills hade det inte funnits några problem för mig att internt förknippas med ”mångfaldsfrågor”, men jag börjar undra om det inte också stöter ut mig ur arbetsgruppen.

Dessutom fortsätter hatmejlen. Det är utmattande att de komma när som helst i mobilen. Värst är tidiga morgnar och sena kvällar. Då är man extra hudlös.

Lördag 23 januari 2016

En notifikation från Facebook 23:15 på en lördag. En senior kollega som jag knappt har talat med har kommenterat på en flyktig observation jag har gjort.

Den fem dagar gamla bilden föreställer ett pennskrin av märket Super Dry, som förkortat sitt namn till SD. Pennskrinet hade tapetserats med bokstäverna och jag hade skrivit: ”Ett varumärke som kan få lite problem i Sverige”.

Alla som såg kollegans kommentar kastas in i vad som verkar vara en hetsig inre monolog.

”… eller så tar du det lite mer på allvar Arash, ditt hedersuppdrag som representant för Sveriges största nyhetsprogram. Jag vill inte läsa dina privata åsikter i offentliga fora… Som nyhetsförmedlare bör du vara återhållsam med din egen politiska agenda. Den kladdar av sig på oss som jobbar med dig.”

Jag blev chockad över den obehagliga tonen. När jag hade samlat mig skrev jag:

”Jag är helt med det du skriver, men jag förstår inte hur du drar slutsatsen utifrån det jag skrev. Jag tar ingen ställning genom att skämtsamt påpeka att ett internationellt varumärke kan få problem hos vissa genom att i Sverige förknippas med ett politiskt parti. Samma hade ju gällt för MP/Lib/FI/KD.”

Han mjuknade något och svarade att det är ett generellt problem bland flera medarbetare på SVT som utrycker personliga åsikter offentligt.

Men jag köpte fortfarande inte hans utgångspunkt. Jag svarade att jag visst hade koll på gränsen. Jag hade ju jobbat inom public service de senaste fem år, tidigare skrivit policydokument om hur man agerar på sociala medier, och suttit i granskningsnämnden för radio och tv.

Vi enades i god ton i slutändan att ta liknande diskussioner muntligt framöver. Men obehaget lämnade mig inte den natten. Det blev ingen sömn. Tankarna snurrade: Varför gick han på just mig om problemet var generellt? Varför så vidrig ton? Varför inför alla?

Sömnbristen placerade mig i ett töcken när jag timmar senare kom till jobbet för att fortsätta helgpasset. Kollegor hade sett kommentarerna och bekräftade att det var ett obehagligt påhopp, men jag landade i att det var en engångsföreteelse.

Måndag 8 februari 2016

Granskningsnämnden fällde SVT för formuleringarna i rapporteringen om Trollhättandådet. Nämnden menar att SVT har befäst fördomar om vilka som anses vara svenskar och därför inte tagit hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft.

Även om språkdokumentet har spridits inom SVT ser jag fortfarande hur kollegor använder problematiska uttryck. Det är en utmaning att hitta rätt sätt att påpeka det. Oftast orkar jag inte, utan låter det passera.

Våren 2016

Jag fick projekttjänsten jag sökte. Kulturnyheterna vill låna in mig som mediereporter. Jag ser verkligen fram emot att både kunna ha en kritisk blick på medier men också stärka förtroendet för journalistiken genom att förklara för allmänheten hur den funkar.

Fredag 8 april 2016

Som ett av mina första uppdrag bevakar jag Mediedagarna i Göteborg. Allt gick som planerat, men precis innan jag ska åka hem får jag ett samtal från chefen på Kulturnyheterna. Lars Vilks ska delta på Grävande journalisters seminarium och jag får välja att stanna kvar och bevaka händelsen om jag vill.

Trots att Vilks dyker upp sent på kvällen satt jag framför scenen långt innan alla festklädda journalister dök upp.

När han intar scenen är stämningen spänd. Det är uppenbart att Vilks inte är den yttrandefrihetssymbol som journalisterna på plats ville se. Han vägrar ta avstånd från att ha framträtt hos antimuslimska organisationer, ger otydliga svar och verkar provocerar publiken genom att gång på gång säga att allt som har skett efter rondellhundarna är del av hans konst.

När samtalet är slut vid 22-tiden kämpar jag med att hitta en vinkel. Sakta utkristalliseras en tanke: Kan det vara så att konstnärers och journalisters syn på yttrandefriheten skiljer sig åt?

Texten godkänns av ansvariga utgivaren och 00.20 på lördagen publicerar jag den på Kulturnyheternas sajt. Strax efter klockan 00.45 gör jag en uppdatering på Facebook och länkar till texten:

”Just nu på Grävseminariet håller alla andra journalister på att parta (några har nog redan däckat). Själv har jag analyserat varför Lars Vilks inte direkt fick stående ovationer när han gick upp på scen för att prata om yttrandefrihet”.

Tågresan några timmar senare går åt att svara på attacker från troll. En person skriver ”Arash på Kulturnyheterna har inte fått demokratin med modersmjölken som jag.” Därför blir jag extra glad när en erfaren kollega skriver till mig att han fick nya infallsvinklar av att läsa min text.

Klockan 23:52 kommer en annan reaktion inifrån SVT:

”Hur däckad är du inte själv Arash? Bara att antyda att dina kollegor på Gräv ägnar sig åt fyllenöje, och att en stor del av dem är däckade känns inte så lite lökigt. Du fortsätter att förvåna. Vems ärenden går du?

Andan hade fastnat i halsen i samma ögonblick som jag hade sett att Messengermeddelandet kom från SVT-medarbetaren som tidigare hade hoppat på mig.

”Agenda”? ”Ärenden”?

Om jag tidigare hade misstänkt att förknippandet med mångfald i bästa fall var tveeggat fick jag det bekräftat nu.

Jag hade alltså anställts av en redaktion som vill ha mina kompetenser, nätverk och tankar, men när jag gjorde det jag skulle blev jag misstänkliggjord både utifrån av okända människor med rasistiska motiv och inifrån av kollegor som använde ett liknande språk. 

Jag tog skärmdumpar och blockade honom direkt.

Ännu en natt utan sömn och alldeles för många tankar följde. Nu måste jag väl ändå ta upp det här? Men med vilka av cheferna? Vad betydde det här för min trovärdighet? Min framtid på SVT?

Söndagen är förstörd.

Måndag 11 april 2016

Jag tog ett tidigt möte med chefen som rekryterat mig till nyheterna. Jag brukar sällan skaka på rösten, men gjorde det när jag berättade om det som skett. Hon gick direkt in i fullt konflikthanteringsläge och ville samla alla för ett samtal.  

Jag bad henne stanna upp och försöka reda ut grunden till attackerna. Hans ordval signalerade något obehagligt och jag hade inte bidragit till någon konflikt.

Men när mötet är slut var hon fortfarande övertygad om att alla måste mötas. Bara tanken på det gav mig panik.

Jag ringde HR-avdelningen. Mottagandet där var ifrågasättande. ”Är det verkligen det han menar när han skriver så?”

Möte med Kulturnyheternas chef följde. Hon gav mig sitt odelade stöd. Chefen som hade hand om språkdokumentet. Hon betonade att jag har hög trovärdighet internt. Ännu fler samtal med HR. De vidhöll sin position. Jag började bli utmattad.

Dagen efter kom en ursäkt från mannen. Sen tog det inte lång tid innan jag söktes upp av min chef, som av någon anledning kände till den. Hon ville med anledning av den åter få till ett möte med alla.

Mitt i allt det här förstår jag att han efter sin ursäkt ändå mejlat chefer och anklagat mig för att inte kunna tåla kritik. Ironiskt med tanke på hur mycket kritik jag bemöter helt offentligt dagligen.

Jag förstår inte hur jag ska kunna möta honom för ett seriöst samtal efter hans beteende. Och det var nu HR tvärvände. Jag förstår inte vad som hände, men jag fick höra att det nu ska hanteras. En enorm lättnad infann sig, även om mina många frågor kvarstår.

Söndag 1 oktober 2017

De har avlöst varandra nu. Jag ser det från vardagsrumsfönstret. Hela helgen har en vakt suttit i en märkt bil mitt emot min port. Jag har svårt att förlika mig tanken på att en människa sitter och vaktar mig. Borde jag gå ner och säga hej? Erbjuda något att dricka? Fast, det hade nog varit konstigare än att bara låtsas som inget har hänt.

Högerextrema Granskning Sverige har hotat med att göra hembesök hos oss som har rapporterat om hur högerextremister organiserar sig med hjälp av sociala medier. Under hösten har flera klipp lagts ut där människor söker upp journalisters hem med syftet att göra någon perverterad form av ”granskning”.

De kommande veckorna försöker jag ställa mig in på att någon står utanför min dörr när jag kommer hem, så att jag vet hur jag ska reagera om det sker.

Tisdag 31 oktober 2017

Påve Franciscus landade i Malmö i dag. Roligt att som mediereporter observera och intervjua journalister för mitt inslag om hur medier bygger upp bilden av Franciscus som förnyare av Vatikanen.

När vi satt i ett redigeringsrum på SVT Malmö såg jag en utskriven lapp som hade satts upp:

”SVT är inte till för dig. Du är till för SVT.”

November 2017

#Metoo har satt igång tankar hos mig. Det är uppenbart att förövare kommer undan för att utsatta inte talar högt. Ovissheten kring sådant som hänt lämnar inte mig. Hur kom det sig att jag utsatts på den arbetsplats i Mediesverige som kanske har flest fina formuleringar om mångfald i sina prydliga policydokument?

SVT har inte heller kunnat motbevisa mina misstankar om varför just jag utsatts. Det är som att man inte riktigt vill lyfta den stenen, för att man är rädd för att hitta det som finns därunder.

Kvar finns jag och ovissheten som dränerar mig på kraft. Att inte kunna avfärda rasism som skäl till varför somliga av oss blir illa behandlade gör att vi aldrig vet vilka vi kan lita på, hos vilka vi kan släppa garden. Hellre då att man vet vilka som hatar en så att man kan undvika dem.

Fredag 30 mars 2018

En stor träflisa sticker ut ur låskolven. Bara på mitt skåp bland ett 50-tal. Bara på skåpet där det står ”Arash Mokhtari”. Någon har stuckit in en engångssked i trä i låset och vridit om. Låset är förstört.

Först blir jag trött. Lite irriterad. Jag hade inget av värde i det skåpet, bara min arbetsdator. Men irritation växer snabbt till obehag. Vem? Varför? Vad hade jag gjort?

Ovissheten åter igen. Den dränerande ovissheten.

Jag märkte hur omskakad jag var när jag stod framför redaktören och sa att något hade hänt. Att jag inte kunde jobba. För att jag inte kom åt min dator. För att någon har förstört låset på mitt skåp.

Jag hörde av mig till min närmaste chef, den tredje jag har haft på fyra år. Chefen hörde av sig till sin chef. Hans mejlreaktion var: ”Vilken märklig grej”.

Min reaktion var: Vilket märkligt neutralt ordval.

Jag hörde också av mig till säkerhetsavdelningen. Två arbetsdagar återstod innan jag skulle gå på semester. Alla chefer garanterade mig att saken skulle utredas. Det sista jag gjorde var att be min närmaste chef att se till att låset på skåpet fixades. 

Jag hörde aldrig något mer, varken från min chef, chefens chef eller säkerhetsavdelningen.

En tanke släpper mig inte: Att jobba för mångfald i medier kostar. Och jag betalar priset just nu.

Måndag 16 april 2018

Att komma tillbaka till tv-huset känns tungt, otryggt. Samtidigt är jag nyfiken på vad mina chefer har fått reda på under tiden jag har varit borta.

Jag frågade min chef, som föreslog att vi kunde prata om det på utvecklingssamtalet senare i veckan. Jag insåg direkt vilket absurt läge jag skulle hamna när jag i ena stunden skulle lyfta fram mina prestationer, för att i nästa diskutera hur en kollega hatade mig till den grad att den hade förstört mitt skåp. Jag ville separera mötena, men chefen försäkrade mig att det gick att hålla isär frågorna.

Att få tag på nyckeln till det nya låset på skåpet visar sig vara en utmaning. Chefen nämnde att nyckeln fanns hos en kollega, som visar sig inte jobba på ett par dagar.

När väl kollegan var tillbaka funkade inte hennes nycklar. Jag hänvisas till vaktmästaren som hade fler. Men efter att ha testat alla sina utan framgång frågade han jag var säker på att låset hade borrats.

Jag svarade bara att det var vad min chef hade sagt till mig. Jag ringde upp chefen för att dubbelkolla och fick svaret: ”Jag utgick från att det löstes”.

Jag var för arg för att fråga vad det egentligen betydde.

Förnedringen var total när en kollega inte bara går förbi, utan stannar upp för att fråga vad som har hänt när jag och vaktmästaren står där med en borrmaskin. Jag lyckades inte ljuga för henne.

”Är det här ett högstadium eller?”, undrade hon. 

Mötet med chefen gick precis så illa som jag befarade.

Chefen tyckte att vi skulle ta bort mitt namn från skåpet. Jag sa att vi måste ta reda på vad som har hänt och varför.

Chefen tyckte att jag kunde ta chefens skåp. Jag sa att vi måste ta reda på vad som har hänt och varför.

Jag kunde inte släppa hur illa skött allt var på en arbetsplats som talar fint om värderingar, med så mycket resurser. Jag vände mig till slut till den fackliga representanten. Tillsammans kallade vi till möte med HR-representanten och min chef. Jag hade fortfarande inte fått klart för mig vad de hade gjort under tiden jag var borta.

Fredag 20 april 2018

Den defensiva och oförstående HR-representanten som jag tidigare haft möte med om trakasserierna är fortfarande defensiv och oförstående.

Min chef är tyst.

Jag försöker, men jag når inte fram. De verkar fullständigt oförstående för hur jag upplever situationen, erbjuder ingen som helst lösning.

När de sitter mitt emot mig blir det så tydligt. De är i samma ålder. Har samma ljusa hår. Samma ljusa hy. Samma ljusa ögon. De heter till och med samma namn.

Mötet lämnar mig med en tydlig känsla av att det är jag som är problemet. Jag får reda på att det inte går att utreda vad som har hänt. När jag inte kan släppa tafattheten frågar HR-representanten till slut rakt ut: ”Vad är det du vill?”

Jag påpekade att det inte är jag som ska komma med lösningen. Att det är HR-avdelningen som är experter på arbetsmiljöfrågor och som ska komma med ett svar. Att en så stor arbetsplats som SVT måste ha processer som sätts igång när en medarbetare får sitt skåp vandaliserat. Att det inte ska behöva vara den utsatte som ska ordna så att skåpet borras upp.

Min chef sitter tyst. HR-representanten säger att SVT saknar sådana arbetsprocesser.

När vi sitter där helt tomhänta lyfter jag och den facklige företrädaren fram att någon chef borde tala högt om vad som har skett. Det viktiga är inte att säga nämna vem som har utsatts utan bara att säga att det har hänt och att det är oacceptabelt.

”Det behövs inte”, säger HR-representanten. ”Alla vet att SVT inte accepterar sådant”.

Efter här dagen slutar jag att skriva mitt namn på mina matlådor.

//