Skogsreportern som motarbetades av industrin: ”Skogen granskas på tok för lite”

Efter att Pierre Kjelin, idag chefredaktör på branschtidningen Motormagasinet, läst Journalistens intervju med Dagens Nyheters Lisa Röstlund – som berättade att hon aldrig blivit så utsatt som när hon granskat skogen – bestämde han sig för att höra av sig till oss för att berätta sin historia.

– Jag kan relatera till 100 procent till det Lisa berättar. I skogsägarföreningarnas ögon är en journalist som Lisa en ”miljö-mupp”, det är ofta så de beskrivs, en person som man förutsätter har något slags vänsterbakgrund eller miljöengagemang, säger Pierre Kjelin.

Pierre Kjelin började sin bana för femton år sedan på tidningen Skogsaktuellt som går ut till 69 000 skogsägare runt om i Sverige. Under åren har han också jobbat för flera av LRF Medias skogstidningar.

Han är uppvuxen på skogsgård i Jämtland, med en pappa som ägde skog, och har själv en kortare skogsbruksutbildning i bagaget. Det som förenar Lisa Röstlund och Pierre Kjelins historier är bland annat den gemensamma erfarenheten av hur man som journalist blir motarbetad från delar av skogsindustrin när man lyfter andra perspektiv.

– De drar sig inte för att komma med direkta felaktigheter och det behöver inte grunda sig i att det är en medveten lögn, utan att de själva har dåliga källor. Det här är väldigt karakteristiskt för den här branschen, hur stora aktörer sprider ren desinformation, säger Pierre Kjelin.

Han berättar exempelvis om ett tillfälle 2019 när han efter en tid borta från skogstidningarna åter arbetade som ensamredaktör på Skogsaktuellt.

Det som hände var att Pierre Kjelin precis hade publicerat en intervju med Leif Öster, en veteran som har jobbat hela sitt yrkesliv åt skogsindustrin, som nu kritiserade LRF för missvisade siffor gällande skyddad skog.

Efter publiceringen kom det mängder av telefonsamtal och mejl. Kort efter blev han attackerad på Twitter av skogskoncernen Södras dåvarande kommunikationschef som bland annat anklagade tidningen för att vara ”ett språkrör för en alarmistisk miljörörelse”, detta på grund av att att Pierre Kjelin lyfte kritiken mot siffrorna.

Efter händelsen lämnade Pierre Kjelin självmant sitt jobb eftersom han upplevde att han skadade tidningens varumärke, uppger han.

– Kommunikationschefen ville ta heder och ära av tidningen och eftersom den var annonsfinansierad kände jag att det inte gick att vara kvar. Det var mitt eget beslut att lämna, säger Pierre Kjelin.

I Sverige finns tre stora skogsägareföreningar där Södra är den största. De driver även Sveriges näst största skogsindustrikoncern. Pierre Kjelin beskriver skogsföreningarna som en ”slags sluten herrklubb” där personer i ledande positioner känner varandra sedan många år. Ofta har de här personerna också valsat runt mellan de olika föreningarna, eller in och ut i politiken.

Skogsägarföreningarna har i sin tur täta band med LRF, bland annat genom speciella samverkansorgan. Många av personerna i ledande ställning har också sin bakgrund hos SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) som också de lär ut industrins syn på skogsbruket.

– Det är de här personerna som ofta hörs i debatten, säger Pierre Kjelin.

Skogsbranschen har också haft en väldigt stark ställning i samhället och i politiken under en lång tid, vilket gör dem mäktiga, menar han.

– Man har ofta en grandios självbild. Om du som journalist inte har så stor kunskap i det här ämnet är det också väldigt lätt att bli vilseledd av industrin, eller av de forskare som sitter i deras knä, menar Pierre Kjelin.

Casper Danielsson är pr-och pressansvarig på Södra. Han skriver i ett mejl till Journalisten att de välkomnar konstruktiv debatt om verksamheten, och att han inte känner till den här kritiken sedan tidigare vilket gör det svårt att bedöma bakgrunden, anser han.

Casper Danielsson. Foto: Södra

När det gäller Twitter-inlägget från Södras dåvarande kommunikationschef menar Casper Danielsson att det handlar om en en enskild medarbetare, och att det inte speglar deras kommunikation med medier.

– Vi och våra medarbetare kan och ska delta i diskussioner i sociala medier, men sedan kan enskilda ordval alltid diskuteras, skriver Danielsson.

Under sina tidiga år som journalist på LRFs skogstidningar var Pierre Kjelin också med om liknande stormar som den efter Leif Öster-intervjun.

Att skriva oberoende om skog, menar Pierre Kjelin, är inte alltid så enkelt på de här medlemstidningarna.

– Jag minns ett annat tillfälle när jag som vikarie hade skrivit om viltskador, alltså när älgarna äter på tallar. Jag intervjuade en norsk skogsägare som kunde visa att skogen ändå mår bra tio år efter skadorna. Till det skrev jag en ledare där andemeningen var att hur många älgar vi än skjuter så kommer inte problemet försvinna. Men skogsägar-rörelsen ser inte så på viltskador. Problemet är älgen och viltet, inte hur skogen ser ut, fortsätter han.

På den aktuella tidningen var Pierre Kjelin ensamredaktör och uppdraget var – på papperet – att skriva oberoende om skogen. Efter det numret fick han inte längre skriva ledare.

– Det fanns ett slags redaktionsråd som träffades inför varje nummer, med representanter från skogsägaren och från LRF, som tyckte till inför varje utgivning, och jag fick veta att det här inte var bra. 

Pierre Kjelin är noga med att poängtera att han inte är arg på någon av tidningsägarna han jobbat åt. Han är inte ute efter att peka ut någon enskild – som exempelvis LRF – som dåliga.

Inte heller anser han att man kan ställa så höga krav på oberoende från de här typerna av medlemsägda tidningar.

Anledningen till att han vill berätta sin historia är för att lyfta det verkliga problemet, att skogsindustrin granskas på tok för lite.

– De som skriver för de här skogstidningarna har ofta samma bakgrund. Man är själv skogsägare, många är jägmästare, då har man ofta ett och samma synsätt på skogsbruk som också är industrins syn på detsamma. Det här är ett stort problem.

Att det är så få journalister som vill göra journalistik om skogen menar Pierre Kjelin inte är så konstigt. De flesta av oss bor inte i skogen. Många kan inte mycket mer än att känna igen gran, tall och björk.

– Då efterfrågas inte granskning på samma sätt, det vanligt folk upprörs över handlar mer om någon avverkat någonting nära dem i stugan, då kan man engagera sig.