Skrivråden på GP ger reportrar lust och mod

För ett år sen blåste en hjärnstorm om journalistikens innehåll och mening upp på Göteborgs-Posten. När den hade mojnat beslöt GP att erbjuda medarbetarna mentorer.

Reportern Lena Ekstrands mentor visade henne hur ofta hon använde psykologiserande termer i sina artiklar. Ord som “frustrerad”.

Det hela började med Garciaprojektet, den stora omgörningen av GPs utseende.

Vad ska vi skriva i denna tjusiga tidning? frågade journalisterna sig.

Så förra hösten startade GP ett projekt för att förbättra tidningens innehåll.

Det var en rejäl satsning, en genomlysning av hela redaktionen. Mer än 200 journalister fick avdelningsvis komma med synpunkter. Journalisterna sprudlade när de uppmuntrades att fundera över hur tidningens innehåll och språk kunde bli bättre. Redaktionen sjöd av idéer. Hoppet om förändring väcktes.

En särskild grupp fick för hela redaktionens räkning fundera över språket i GP. Gruppen föreslog bland annat att GP skulle få en språkredaktör och att skrivcoacher skulle utbildas. Ledningen var med på noterna och en ny tjänst inrättades.

I maj tillträdde språkredaktören Anita Johansson, som jobbat på tidningens nattredaktion i nio år.

— Jag vill skapa öar, säger hon, förutsättningar för språkdiskussioner.

Hon har nu hjälp av tolv skrivråd. Titeln motsvarar vad som på andra håll kallas mentorer eller skrivcoacher. Anita Johansson suckar över att det ska vara så svårt att komma på en bra svensk titel åt just de här personerna.

Välja handledare

Reportrarna på GP har länge kompisläst varandras texter. Men det här är första gången som GP har kontinuerliga textdiskussioner.

Varje reporter får möjlighet att välja handledare och varje skrivråd kan ta hand om två personer.

Reportrarnas behov styr vad som tas upp på träffarna. Det handlar inte bara om renodlade språkfrågor utan också om idéutveckling och upplägg av knäck.

— Det krävs tid för reflektion, tid för att fundera över vad man gör, säger Anita Johansson. Skrivråden kan hjälpa reportrarna att känna mod, tillfredsställelse och lust i skrivandet.

I början av september drog hon i gång en kampanj för bättre ingresser.

Det var tillräckligt konkret för att locka fram medarbetarnas intresse. Det gav inte bara tillfälle att tala om språk och stilistik, utan också om hur artiklar kunde vinklas.

Flera kampanjer och temaveckor planeras, bland annat en temavecka om pratminus.

Psykologiserande termer

Lena Ekstrand, reporter på Göteborgsredaktionen, är en av dem som nappat på erbjudandet att få gå i handledning hos ett skrivråd.

— Det känns lyxigt att ha en läsare som intresserar sig så mycket för det jag skriver, säger hon.

Hon ser det som en fördel att hennes skrivråd, den grävande reportern Per Nygren, inte tillhör hennes redaktion. Han kan ha distans till hennes texter.

Per Nygren gjorde Lena Ekstrand uppmärksam på hennes återkommande bruk av psykologiserande termer, något som hon inte hade tänkt på.

En annan insikt hon fått är att hon ibland gömmer intressanta citat, eller annat som kan fånga läsarna, långt in i texten.

Skrivråden och deras adepter bestämmer själva hur de ska jobba.

Lena Ekstrand träffar Per Nygren en och en halv timme var tredje vecka. Lagom glest, tycker hon, för att hon ska slippa känna tidspress, och samtidigt tillräckligt ofta för att hon inte ska hinna glömma bort vad de talat om.

Rationaliseringar

Innehållsprojektet väckte en lust hos journalisterna att diskutera journalistikens mening och innehåll. Den diskussionen har hunnit komma av sig.

— När projektet tog slut i vintras kom många snygga formuleringar om mål och visioner på pränt, säger Lena Ekstrand. Efter det har det mera handlat om sånt som ny teknik och om vi ska sitta i kontorslandskap.

Nya projekt har startats. Nu gäller rationaliseringar och effektivast möjliga utnyttjande av personalen. Reportrar och redigerare ska växla mellan varandras arbetsuppgifter. Hela redaktionen ska organiseras om och Göteborgsavdelningen är pilotavdelning.

— Vi talar inte längre om hur vi ska fördjupa och förnya journalistiken eller hur vi ska hitta egna nyheter, säger Lena Ekstrand. Alla är ambitiösa, men det är svårt att hinna med det vi vill göra.

Kanske måste man hitta andra former för att diskutera innehåll än i projekt, funderar hon. Man kan ha hur många fina projekt som helst, vad hjälper det om de inte mynnar ut i något som kan förankras i det vardagliga arbetet.

— Kom igen, vad vill vi med journalistiken? Det finns ett uppdämt behov av att prata om det, säger Lena och skyndar i väg för att slutföra ett knäck.

Ständig tidsbrist

Tidsbristen är det kanske största hindret för språkdiskussioner och textkritik.

Det gäller även för skrivråden, som har den arbetsuppgiften utöver sina vanliga jobb.

Ett annat hinder för textkritik är ovanan vid att prata om skrivandet.

— Ändå gjorde vi det under ingressveckorna, säger Anita Johansson. Då kom vissa avdelningar långt i sina diskussioner. Samtalen gav mycket i sig, folk tvingades formulera sig.

Anita Johansson är övertygad om att det går att öva upp en förmåga att ge och ta textkritik. Genom att vara konkret och diskutera en aspekt av skrivandet i taget kan man så småningom gå mera på djupet.

Undvika stora grupper

Hon tror att redaktionen som helhet har nytta av reportrarnas samtal med skrivråden. Processer sätts i gång och folk på redaktionen börjar reflektera över skrivandet.

Språkfrågorna ventileras i och för sig i det vardagliga arbetet, till exempel på morgonmötena.

Men Peter Lenken, senior reporter och skrivråd, tror att man ska undvika att gå igenom texter i alltför stora grupper. Samtidigt tycker han inte att man ska överdriva svårigheterna med att ge och ta textkritik. Särskilt för de yngre är det ganska odramatiskt att ta upp frågorna.

Skaffar man sig verktyg för att ge kritik behöver det inte bli så laddat, anser han.

Han betonar att det är viktigt att man motiverar även positiv kritik, vilket ofta glöms bort. Varför är en text bra? Vad kan man lära sig av den?

— Man måste tänka på att det oftast inte handlar om att det ena är rätt och det andra fel.

Håkan Lindqvist