Skrota Jantelagen!

Big bang är en svåröverträffad skapelseakt. Att ur ett intet skapa ett världsallt.

Journalister bör nog inte mäta sina alster med den produkten om de vill behålla självförtroendet.

Likväl ska de stundtals göra något liknande, om än i kraftigt förminskad skala. De förväntas förvandla ett något till ett annat, se med fräscha ögon och upptäcka det okända, kombinera om en befintlig verklighets beståndsdelar till nya mönster.

Kraven och ambitionerna, även journalisternas egna, kan upplevas som knäckande.

Lyssnar man dessutom till retoriskt begåvade och inspirerade publicister och jämför med det konkreta resultatet hemmavid är det lätt att bli nedslagen.

Hur kommer det sig att de verk som presenteras i medierna ser ut som de gör?

Det är givetvis svårt att hitta utrymme för skapandet när man skriver telegram om reporäntans uppgång och fall eller rapporterar om den senaste opinionsmätningen.

Det blir gärna ett glapp mellan ord och verklighet när ämnet förs på tal.

Åter i vardagen knastrar det under skosulorna när retorikens goda men torra maränger krossas mot redaktionsgolvet.

Skulle en Vincent van Gogh platsa på din redaktion? Hur skulle han smälta in i gänget?

De flesta skulle nog dra på svaret.

Nyskapare är ofta excentriska och svårhanterliga individualister. Även om “Reporter skar örat av sig” vore ett hyfsat löp skulle det nog i längden bli plågsamt för vilken redaktion som helst att själv lämna sånt stoff till nyheter.

Men lugn. Det lär dröja med så djärva rekryteringar, trots allt dagens tal om att främja kreativiteten på medieföretag.

Någon måtta får det vara på det goda.

Allvarligt talat, det tål att diskutera vad de välklingande ord betyder som låter sig höras på seminarier och konferenser och som garnerar boksidor i litteratur om så kallade kunskapsföretag.

Journalistik till vardags förutsätter att medarbetarna nyskapar med måtta. I en medieproduktion under tidspress behövs rutiner, raka rör och klara papper för att tidningar eller program ska kunna publiceras någorlunda regelbundet.

De flesta av oss är väl så där lagom kreativa, en del mer, andra mindre. Och så måste det säkert vara. Alla behövs, nyskapare, förvaltare som har hand om förnuftet, logiken och verklighetsförankringen. En fungerande blandning består av egenskaper som kompletterar varandra och där ingen i sig har högre rang än de andra.

Men de vackra orden om kreativitet är inte meningslösa. Något betyder de.

När Journalisten ägnar detta nummer åt kickar och kreativitet är det för att vi vill slå ett slag för de möjligheter till skapande som faktiskt finns i yrket.

Flera av de personer som här kommer till tals pekar på gliporna där en kreativitet kan bryta fram. Den behöver inte vara av det storslagnaste slag, utan kan visa sig i vardagsknäcket när flytet infinner sig.

Vi har närmat oss ämnet från olika håll. Det visar sig då att vissa synpunkter på hur man kan främja kreativitet återkommer.

Klimatet i en arbetsgrupp måste vara tillåtande eller varför inte rent av förlåtande. Det är A och O. Den som bemöts hånfullt när han testar en vild men kanske inte färdigtänkt tanke riskerar att tystna för gott. Ansvaret vilar inte enbart på ledning utan även på arbetskamrater som måste visa tolerans och låta till synes aparta idéer och människor få utrymme. Jantelagen gäller ännu —också på redaktioner.

Slutligen landar det hela hos den enskilde journalisten. Det krävs mod och personligt ansvar för att våga trotsa vaneseende och vedertagna sanningar. Det krävs djärvhet för att vara trogen sig själv och sin vision, om den än inte klarnat i sina konturer. Det krävs en sorts tapperhet att stå ut med det ovissa.

Antijante, kan man kalla den hållningen.