Släpp inte barnporren
Det är lika bra att säga det direkt: den här ledaren handlar om barnporr. Men jag skulle ändå vilja att du läste den. För, som journalisten och författaren Anders R Olsson, säger: “Även om frågan står en upp i halsen, vore det dumt att sluta innan vi är i mål”.
Det är lika bra att säga det direkt: den här ledaren handlar om
barnporr. Men jag skulle ändå vilja att du läste den. För, som journalisten och författaren Anders R Olsson, säger: “Även om frågan står en upp i halsen, vore det dumt att sluta innan vi är i mål”.Och även om det allra mesta tyder på att riksdagen i vår kommer att klubba det Freivaldska förslaget om innehavsförbud, finns det fortfarande åtminstone en teoretisk möjlighet att påverka utgången.Och så länge den chansen existerar är det snarare vår förbannade plikt som journalister att engagera oss.
Frågan är alltså: Väger kampen mot barnporren tyngre än tryckfrihetsförordningen? Ökar verkligen möjligheterna att stävja spridandet av barnpornografiska bilder — och i slutändan att begränsa själva övergreppen — i sådan utsträckning att de negativa konsekvenserna kan anses acceptabla?Dessa frågor bör justitieminister Laila Freivalds och regeringen ha penetrerat oerhört ingående, innan man sent i höstas la sin proposition om kriminalisering av innehav. En inskränkning av TF måste väl av varje regering betraktas som den allra sista utvägen för att lösa stora samhällsproblem. Innan man ens kommer på tanken att förbjuda innehav av information, alltså införa censur, bör man i princip VETA att åtgärden får den önskade effekten.Vet regeringen verkligen detta? Eller kan det kanske vara så att Freivalds inte betraktar förslaget som särskilt anmärkningsvärt; att det mest kommit till för att blidka den kraftiga opinionen mot barnporren, och att det nu — inför valåret — är dags att visa musklerna? Jag måste tillstå, att denna sistnämnda och tämligen obehagliga misstanke stärkts den senaste tiden. Ju mer man sätter sig in i Freivalds proposition, desto mindre förstår man. Och desto större blir tveksamheterna kring det eventuellt positiva i förslaget. Efter att ha bevistat Publicistklubbens debatt på Berns i måndags, känner jag mig numera övertygad om att regeringens barnporrförslag är en ogenomtänkt snabbhistoria som riskerar demokratiska värden av sällan skådat mått.
När till och med anhängare av innehavsförbud, som professorn i straffrätt Madeleine Lejonhuvud, och frilansjournalisten Christina Hagner, har svårt att förstå varför det så kallade försvarlighetsrekvisitet, alltså undantagen, begränsats så hårt, bör också en justitieminister få sig en tankeställare. Och egentligen hela riksdagen.När förbudsanhängaren Hagner dessutom håller med om att opinionsbildningen, det vill säga journalisternas möjligheter att jobba med frågan, sannolikt försvåras, borde hela denna kår reagera.För detta handlar inte bara om barnporren, hade det gjort det hade man möjligen kunnat acceptera ingreppet. Detta är ett principgenombrott med uppenbara spridningsrisker — till våldsporren och till andra, av överheten betraktade, obehagligheter. De politiska och religiösa inräknade.Och i det perspektivet är det inte bara värt att tjata om barnporren, utan rent av en skyldighet, för oss journalister.Inte för vår egen skull och absolut inte för pedofilernas. Men för yttrandefrihetens — och barnens skull.
