”Socialreportaget finns knappt längre”

Det är en lång kram, mellan de två männen innanför fängelsegrindarna: journalisten Christoffer Hjalmarsson och internen David, som just ska mucka efter ett månadslångt straff. Tårar torkas bort, en näsa borras in i en dunjacka.

– Jag ringer. Och du mig, tröstar David och kliver ut i friheten.

Scenen finns i SVT-serien 30 dagar i fängelse, där Christoffer Hjalmarsson bor en månad på säkerhetsklassad anstalt för att skildra vardagen i svenska fängelser.

Ett år senare sitter Christoffer Hjalmarsson i sin grå tjänstebil, rymlig nog för både bilbarnstol, hundbur och kamerautrustning, och styr oss ut ur Göteborg. Han har varit här över dagen för att berätta om fängelseserien för kollegorna på SVT Göteborg.

– Förlåt, men jag har aldrig fattat grejen med Göteborg. Är det inte en ganska ful stad?

Han pekar på en registreringsskylt i innerfil.

– GET! Sånt kollar jag på.

Som fotograf på SVTs Dokument inifrån nöter Hjalmarsson asfalt upp mot 8 000 mil per år – det är två varv runt jorden. Han gillar att köra, att kunna bestämma sina egna tider och kunna ha allt med sig. Under timmarna på vägen brukar han ringa och snacka med personer som han och parhästen, reportern Johannes Hallbom, följer. Projekten kan pågå i år; Dokument inifrån har resurser som få andra redaktioner i mediesverige.

– Det är lyxigt med de långa ledtiderna. Journalistik om människor måste utgå från dem. Inhämtningen av material och kontakten med människor är det viktiga. Sker det en lördag, onsdag eller 24/7, då får det vara så, säger Christoffer Hjalmarsson.

Däremot vantrivdes han under några år som nyhetsfotograf på schema.

– Jag måste ha varit SVT Nyheters sämsta rekrytering någonsin. Jag passar inte med stämpelklocka, det blir syntax error.

Samtalen bakom ratten går också till människor han skildrat i tidigare projekt. Som David, en av internerna på anstalten i Halmstad. David satt av ett månadslångt straff och blev snabbt en nära kontakt. I det sista avsnittet får vi se att han är hemlös igen.

Hur har det gått för David?

– Sakta och långsamt framåt. Det känns synd att man inte fångade upp honom när han var drogfri och motiverad. Nu har avlägsna släktingar gått in, vilket är skönt, det avlastar mig. Jag släpper inte David.

Christoffer Hjalmarssons engagemang i intervjupersoner har ifrågasatts – går han inte utanför journalistrollen? Han påpekar att han har gränser – han skulle till exempel inte dra i gång en insamling till någon, hur ömmande fallet än är.

– Men det skulle vara skumt och konstigt om jag inte hade kontakt med människorna jag skildrat, när de är i en så utsatt situation. Om det är tack och hej så fort vi är klara. Måste man vara empatilös för att vara journalist?

Han arbetar helst ”socialantropologiskt”: kliver in och lever under en period sida vid sida med dem som skildras. I produktionerna 36 dagar på gatan (2018) och 30 dagar i fängelse draget till sin spets, men han tillämpar det också på Dokument inifrån. Som när Christoffer Hjalmarsson för den tredelade dokumentären Stalker (2023), som utspelar sig i Skellefteå, flyttade med sin familj till byn Lövånger strax utanför stan över vintern.

– Att åka upp flera gånger i veckan hade inte varit görbart. Och närheten var avgörande i berättandet, kontakten med människorna. Jag minns att vi mötte [huvudpersonen] Felix på Ica första helgen, med vår bebis i kundvagnen. Kanske kände han då att vi tar det här på allvar.

Han återkommer till förtroendet från människor som ställer upp framför kameran, hur det måste vinnas och vårdas.

Att vända linsen mot sig själv är, påstår han, genuint obekvämt. När han provade att leva som hemlös 2018 försökte han minimera sin egen närvaro. Ändå blev serien utskälld av (vem annars?) Johan Croneman i Dagens Nyheter, för att göra de hemlösa till bifigurer.

– Det är klart att det svider, man lägger ned sin själ i något. Men eftersom jag själv känner en motvilja mot det där kan jag förstå Cronemans irritation. Jag gjorde mindre av det i fängelset, trots att producenterna tjatade.

Månaden på anstalten var jobbigare än han föreställt sig, inte bara för att han kom direkt från föräldraledighet och den vardagliga närhet ett litet barn ger.

– Jag hade aldrig kunnat förutse vad det gör med en människa att bli fråntagen friheten. Fast jag var där i en låtsassituation var det jobbigt. Att bli tilldelad ett nummer är en avhumanisering i sig.

Han är besviken över att serierna inte lyfts i den politiska debatten – det har inte ens kommit någon kritik om att SVT daltar med kriminella.

– Oavsett politisk tillhörighet handlar journalistik också om att väcka opinion. Människor skriver till mig och kommer fram till mig – men inte politikerna. Jag fattar inte vad jag har gjort för fel.

Är sociala frågor helt enkelt lågstatus idag?

– Socialreportage är i alla fall en försvinnande genre, den finns knappt längre. Det är otroligt deppigt.

Människorna han dokumenterat har hunnit bli många. För innan de drömlånga projekten på Sveriges Television har Christoffer Hjalmarsson hunnit med en karriär som stillbildsfotograf. Han vann Årets bild och Årets fotograf innan han fyllt 30. Under tolv år flängde han mellan konfliktzoner världen över – från Kosovo till Syrien, 20 länder per år.

Allt började, på sätt och vis, med Spiderman. Några år in på det nya millenniet har en serieälskande tonårspojke lagt av med det han brukade göra efter skolan, måla och teckna. Han har resignerat inför möjligheten att det ska börja växa vingar av spindeltråd under armarna. Nu kommer han på att [Spindelmannen] Peter Parker ju är fotograf! En kamera, analog, införskaffas. Och det är ”som en jävla orgasm”.

– Det var som att kliva två meter över marken. Känslan av att få vara kreativ, men mobil. Jag minns så väl misslyckandet med den första filmen, jag kunde inte exponera.

Sedan lär han sig. Han älskar fortfarande det analoga fotografiet. När han 2024 på (få) lediga timmar förbereder sin första egna bok gör han det i ett mörkrum hos ”Stockholms sista kopist”, efter att ha låtit ett tyskt labb framställa dyra negativ från digitala filer.

Någonstans mellan Vänern och Vättern pekar Christoffer Hjalmarsson på en registreringsskylt igen.

– Igår såg jag CNL.

CNL?

– Camp Northern Lights, den svenska militärbasen i Afghanistan. En jävligt skum plats, ett konstlat samhälle i samhället.

Ett projektarbete om integration på gymnasiet får Christoffer Hjalmarsson att tänka att det vore intressant att åka dit alla flyr från. Som 18-åring ställer han in en tänkt flygingenjörsutbildning och åker på pressresa med Försvarsmakten till Kosovo. Så fort han kommer hem vill han iväg igen. Afghanistan. Irak.

– Det var den stora klyschan, jag ville förändra med bildjournalistik.

Men också, medger han, en del ungdomligt adrenalin.

Han gnetar sig fram i branschen via frilansjobb, ibland till underpris efter att han lärt sig skriva på Poppius och kan göra två personers jobb. Expressens bildchef Per Kagrell tar sig ”snäll och tålmodig” an honom trots att han inte får bli praktikant eftersom han inte går fotoskola. Ett sommarvik på Expressen blir inte förlängt. Inte förrän han varit i Syrien som frilans under brinnande krig 2012, och fått erfara hur ont det gör i öronen när en flygbomb briserar i närheten. Tidningen Fokus köper bilderna och publicerar tio sidor, Christoffer Hjalmarsson nomineras till Årets bild.

– Då var jag plötsligt ”Expressens fotograf” igen. Och inne i värmen.

Under decenniet som frilans åt Expressen gjorde Christoffer Hjalmarsson mängder av resor världen över, men också egna, längre projekt där han dokumenterade människoöden han nosat upp.

Det har mörknat när vi passerar Södertälje. Strax före Kungens kurva pekar Christoffer Hjalmarsson ut åt höger. Här låg ett husvagnsläger för femton år sedan, som skulle tömmas för bygget av Förbifart Stockholm. Där bodde Lisa som han följde i mer än ett år, genom fängelse och missbruk. Han minns hur hon satt på tröskeln och sköt en sil på julafton.

Flera andra vars liv han fångat i sina kameror är döda idag.

– Fördelarna med att jobba som jag gör är att man kommer oerhört nära människor. Nackdelarna är – att man kommer väldigt nära dem. Det kostar jättemycket när det mänskliga lidandet övergår i död.

Han tittar ut över vägbanan.

– Någonstans studsar det lite tillbaka på en själv. Hade jag kunnat skildra det här på ett annat sätt, så att personen hade fått hjälp?

Vi orkar inte prata längre. En idol fyller bilen, Joakim Thåström. Ett av Christoffer Hjalmarssons största ögonblick var när han blev presenterad för Thåström och det – till deras gemensamma bekants bedrövelse men Hjalmarssons lycka – stod klart att båda håller på Djurgården.

– Lika stort som att få barn, nästan.

Han trycker fram en låt till när vi skymtar Globen. Det är Thåströms inspelning av Cornelis Vreeswijks ”Ballad om en gammal knarkare”.

– En otrolig låt, det här.