Som man frågar får man svar Intervjun

Gräv 99 i Stockholm blev en publik succé och ett lyckat tioårsjubileum för föreningen Grävande Journalister.

Temat för seminariet var intervjun, med Gitta Sereny och John Sawatsky som dragplåster. Men där fanns också mycket annat.

Journalisten har plockat några russin ur Gräv 99-kakan.

Intervjuarnas skyddshelgon, den kanadensiske reportern John Sawatsky, drog mer än knökfullt hus när han talade om en av de dödssynder som en intervjuare kan begå: att ställa stängda frågor, såna som kan besvaras med ett ja eller ett nej.

Stängda frågor kan formuleras aggressivt och verka tuffa, men ger i själva verket oftast magert utbyte. I de flesta fall är öppna frågor att föredra, frågor som lockar fram beskrivande eller förklarande svar.

Den verkligt tuffa frågan är inte den som får reportern att framstå som tuff, utan den som får folk att tänka till eller opponera sig och sen avslöja något och gå längre än de annars skulle ha gjort. Tuffa frågor får den intervjuade att bemöda sig om att ge bra svar.

Som illustration till sina teser visade John Sawatsky korta scener ur CBS 60 minutes, där egotrippade stjärnreportrar gång på gång briljerar med långrandiga frågor som belönas med korthuggna ”yes” eller ”no” från intervjupersonerna.

Sawatsky varnade också för att låta frågans poäng konkurrera med det svar man ber om. Över huvud taget ska reportern inte framhäva sig själv utan låta orden komma från den intervjuade.

Talade och sade Sawatsky, vars ande svävade över flera av Gräv 99s seminarier om intervjuandet.

Hege Lamark, lärare på journalisthögskolan i Bodö i Norge, var klart influerad av den kanadensiske mästaren.

Lamark tog upp hur obehagligt det kan vara att bli intervjuad. Hon visade det med hjälp av TV-bilder från en presskonferens där en norsk minister försökte förklara sina begångna misstag inför en taggad hord journalister. TV-kameran var vänd mot journalisterna, ur ministerns synvinkel, och återgav bilden av en massiv, hotfull trupp beväpnad med fientliga frågor.

Den typiska nyhetsintervjun är intill förväxling lik ett polisförhör, konstaterade Hege Lamark.

Intervjun är en arbetsmetod som också används inom andra yrken, och medvetenheten om metoden kan vara väl så hög där som bland journalister, påminde hon. Läkare är duktiga på att med hjälp av frågor ta reda på hur folk mår, de kan avläsa det finstilta, det som sägs mellan raderna.

Lamark beskrev – i Sawatskys efterföljd – vad som händer när man bakar ihop två eller fler frågor.

Ofta svarar en person bara på den fråga som kommer sist. Eller också väljer personen att bara besvara den fråga som hon kan ge ett ärligt svar på. Dubbla frågor förvirrar för den som är villig att svara och ger den ovillige en chans att slippa undan.

En slapp och oengagerad intervjuare kan förmedla undertexten att frågorna inte är så viktiga, att de bara ställs för att få intervjuobjektet att snacka på.

Hege Lamark anser att journalister har en obefogad skräck för att folk inte ska svara på deras frågor och bygger därför in svar i själva frågorna.

Det är fel att utgå från att folk inte vill tala, hävdar hon. Även de som begått misstag har ett behov av att förklara sig.

Vad händer om man till frågan fogar en kommentar, en värdering eller ett påstående? Jo, svarade Hege Lamark, den intervjuade får chansen att ifrågasätta påståendet och strunta i frågan.

Pressar man för hårt och använder laddade eller tillspetsade formuleringar riskerar man att de intervjuade backar. Ju mindre man lägger in i frågorna, desto mer får man ut.

Susanne Björkman, journalist på Sveriges Radio, berättade om hur hon gör sina radiodokumentärer.

Hon brukar utgå från ett ämne, men vänta med att bestämma vad som är viktigt och hålla vinkeln öppen tills vidare.

Det är bekvämt att luta sig mot det man redan vet, sa hon. Men förutfattade meningar kan skymma sikten.

Liksom Lamark talade Björkman om hur viktigt det är med det finstilta; med mellanrum och pauser, särskilt i radio.

Susanne Björkman fick anledning att fundera över det när hon arbetade med en dokumentär om en arbetslös flicka. Länge svarade flickan oengagerat och kort på Björkmans frågor om hur det är att vara arbetslös. Något stämde inte. Isen bröts först när det blev uppenbart att det inte var arbetslösheten som var flickans stora problem. Hennes tankar och känslor kretsade i stället ständigt kring en svår konflikt mellan hennes föräldrar.

Exemplet konkretiserar en karaktäristik som Hege Lamark gjorde på sitt seminarium.

– Det speciella med intervjun är att det är först när man sitter där med personen som man kan avgöra vad som är viktigt.

HÅKAN LINDQVIST

hl@sjf.se

Fotnot:

Läs mer om Sawatsky och hans intervjuteknik på Journalistens hemsida: http://www.algonet.se/~journali/verktygs.htm