Soros har rätt
Dagens Nyheter publicerade förra veckan en jättelik artikel av multimiljardären och valutaspekulanten George Soros, som rört om ordentligt i debatten.
Dagens Nyheter publicerade förra veckan en jättelik artikel av multimiljardären och valutaspekulanten George Soros, som rört om ordentligt i debatten. Genom att vara just den han är har hans hårda kritik av hur kapitalismen nu fungerar, av den ohämmade konkurrensen och individualismen rört om ordentligt i debatten. Särskilt därför att hans slutsats är att den otyglade marknaden hotar det öppna samhället.
Det finns goda skäl för journalister att läsa artikeln. I sin kritik är Soros mycket kritisk mot nationalekonomin. Han menar att den samhällsbild som ges av (den nu dominerande) nationalekonomin inte bara är falsk, utan skadlig:
“Det är anspråket på absolut kunskap som låter ekonomisk teori förvandlas till en ideologi fientlig till det öppna samhället.”
Och:
“Jag vill inte påstå att ekonomisk teori avsiktligen förvränger verkligheten för politiska syften. Men genom att försöka imitera (och vinna prestige från) naturvetenskapen försöker den ekonomiska teorin göra det omöjliga.”
Det är här journalisterna kommer in. Det är väsentligen via oss det offentliga samtalet förs. Vi har ett ansvar för nationalekonomins och därmed nationalekonomernas starka ställning i samhällsdebatten.
Därför drabbar Soros kritik också medierna. Och med det minsta perspektiv står det ju helt klart att Soros i detta avseende har rätt. Det är dags att börja plocka ned nationalekonomerna från piedestalerna.
När Journalisten i september -95 upptäckte att det krävdes advokat för att överklaga att ministerrådet vägrade lämna ut handlingar, tog justitieminister Laila Freivalds helt riktigt avstånd från detta märkliga beteende.
Men vad har hänt sedan dess? När EUs regeringskonferens nu går in på vad som sagts vara det sista halvåret vore det intressant med besked även på denna detaljerade nivå.
Frågan har nämligen en obehaglig aktualitet: Nyligen avslöjades att EU-kommissionen länge försökte tysta ned galna ko-sjukans spridning, och effekterna på människor.
Om någon velat rota i detta och begärt ut handlingar från EU-kommissionen, hade denne tvingats till samma procedur som Journalisten: Alltså anlita advokat och gå till EG-domstolen. Och om man inte har pengar – starta insamling (se sidan 6).
Vi började med detta i september -95, och hoppas nu att den muntliga förhandlingen skall äga rum sent i vår; när domen faller har vi slutat försöka räkna ut.
Exemplet med galna ko-sjukan visar varför en sådan lång och dyrbar handläggningsprocedur inte är acceptabel, och varför det är ett allmänintresse att dörrarna börjar öppnas på allvar i Bryssel.
När EUs regeringskonferens nu går in i slutspurten skulle en granskning av hemlighetsmakeriet kring galna ko-sjukan kunna ge ordentligt med argument i förhandlingarna.
Hade öpppenhet av svensk modell gjort det möjligt att avslöja galna ko-sjukans följder tidigare? Vem vill i så fall försvara slutenheten?
