Sparkade journalisten på HP Hela redaktionen straffad
Arbetskamraterna på Hallandspostens Laholmsredaktion har fått betala ett högt pris för sitt ställningstagande för den sparkade journalisten.Platschefen sedan 20 år är avsatt utan MBL-förhandlingar, det lokala lönepåslaget minimalt och tre av fem journalister på väg bort.
Arbetskamraterna på Hallandspostens Laholmsredaktion har fått betala ett högt pris för sitt ställningstagande för den sparkade journalisten.
Platschefen sedan 20 år är avsatt utan MBL-förhandlingar, det lokala lönepåslaget minimalt och tre av fem journalister på väg bort.
Men även på centralredaktionen är stämningen låg. Ett krismöte om tidningens psykosociala arbetsmiljö planeras.
Lokalredaktionen ligger i ett modernt tegelhus i centrala Laholm. Rummen är ljusa och rymliga, nya macar glänser på skrivborden.
Hallandspostens ekonomi är välskött och tekniken i frontlinjen. Men det mänskliga kapitalet hanteras vårdslöst, tycker journalisterna.
— Vi behandlas sämre än maskinerna, säger reportern Lars Ingemarson.
Förra veckan skrev Journalisten om “Eva”, lokalredaktören som fick sparken eftersom hennes pojkvän varit kriminell och missbrukare. Företagsledningen hade velat säga upp henne redan för ett år sedan på grund av “olämpligt” umgänge och rykten om festande på fritiden.
— Eva genomgick en förändring under förra hösten. Hon hade privata problem och svårt att koncentrera sig. Däremot misskötte hon inte jobbet, säger Lars-Hugo Larsson, då platschef.
Arbetskamraterna var oroliga och vände sig till Halmstad.
— Vi kontaktade redaktionsledningen i hopp om att få professionell hjälp. Kanske skulle hon också mått bra av att byta social miljö, komma bort från ryktesspridningen i lilla Laholm, säger Inge Henrikson.
Företagsledningens svar kom snabbt. Eva kallades in till chefredaktör Sverker Emanuelsson och VD Göran Johansson och uppmanades att säga upp sig.
— Vi ville hjälpa, inte stjälpa. Det sätt företagsledningen agerade på gjorde att vi helt tappade förtroendet. Det sa vi rakt ut i samtal med Emanuelsson, säger Lars Ingemarson.
Redaktionen gick till botten med ryktena och tog ställning för kollegan. En svår tid följde.
— Plötsligt ansågs allt som gjordes på Laholmsredaktionen fel, säger Inge Henrikson.
I ledningens löneförslag pekades redaktionen ut som enda grupp med noll kronor i lokalt påslag.
— Vi uppfattade det som ett kollektivt straff, säger Lars-Hugo Larsson och får medhåll av journalistklubbens ordförande Hans Norling:
— Det kan ses som ett sätt för företagsledningen att uttrycka missnöje. Men vi gick inte med på “nollningen” i förhandlingarna utan redaktionen fick del av potten till slut.
Alla utom Eva kom upp på näst lägsta trappsteget, 200 kronor.
På försommaren kontaktade Sverker Emanuelsson den barnlediga reportern Emilie Wellfelt. Han ville diskutera en omorganisation där hon tog över ansvaret för Laholmsredaktionen.
— Visst kan det vara bra med förändringar. Men jag ville inte ha bort Lars-Hugo som platschef, säger Emilie Wellfelt.
Under sommaren flyttade Eva ihop med en kille som varit kriminell och missbrukare. Den 20 augusti omkom han i en bilolycka och förhållandet kom till företagsledningens kännedom.
Eva uppmanades på nytt att säga upp sig och platschefen Lars-Hugo Larsson fick skulden för att han inte rapporterat om utvecklingen.
— När jag kom tillbaka från semestern den 1 september uppmanade Emanuelsson mig att frivilligt frånträda rollen som platschef. Det gick jag inte med på, jag tyckte Emilie hade för kort erfarenhet, säger Larsson.
Redaktionen protesterade mot omorganisationen. Henrikson och Ingemarson begärde och fick ett samtal med chefredaktören.
— Vi bad honom att ligga lågt med förändringar efter all turbulens som varit det senaste året. Vi behövde lite lugn och ro för att kunna jobba, säger Lars Ingemarson.
Protesterna klingade ohörda. I ett internt mail till hela tidningen den 14 oktober meddelade Emanuelsson att Lars-Hugo Larsson blir reporter på Laholmsredaktionen och efterträds som redaktionell arbetsledare av Emilie Wellfelt. Lars-Hugo Larsson svarade med ett eget mail till medlemmarna i journalistklubben under rubriken “Platschef sparkad i Laholm”. Vid ett klubbmöte den 4 november protesterade medlemmarna och i tisdags tog klubben upp förhandlingar om brott mot MBL.
— Jag har jobbat i 34 år på företaget. Levt med det, känt för det. Aldrig funderat på att byta jobb. Men nu spelar det ingen roll längre. Jag har begärt arbetsbetyg, säger Lars-Hugo Larsson.
Kollegorna Henrikson (26 år på tidningen) och Ingemarson (13 år) känner likadant.
— Visst är det bittert efter alla år som man ställt upp lojalt. Om någon för ett år sedan sagt att Hallandsposten är en dålig arbetsplats hade jag försvarat tidningen till sista blodsdroppen. Nu är det som om en kall vind blåst in, säger Inge Henrikson.
— All arbetslust och glädje är borta, säger Lars Ingemarson. Framtidens journalist ska våga kritisera och granska andra sägs det. Hur ska vi kunna göra det när det är så lågt i tak på våra egna arbetsplatser?
Inge Henrikson jämför med GP-journalisternas tystnad om sportkrönikören som fick sluta:
— Allt färre vågar säga något i dag. Jag känner samma fjärilar i magen när jag berättar om det här. Jag kommer garanterat att få äta upp allt jag säger.
Men Laholmsredaktionen är inte ensam om att må dåligt. Den 10 december håller journalistklubben ett särskilt medlemsmöte om den psykosociala arbetsmiljön på hela tidningen.
— Vi ska diskutera trivsel och förtroende för tidningsledningen i stort. Så mycket mer kan jag inte säga innan mötet ägt rum, säger Hans Norling.
Journalisten har sökt Hallandspostens chefredaktör Sverker Emanuelsson för kommentar utan framgång.
