Splittring på SR efter uppropet

Journalistklubbens ordförande Johanna Lindblad Ahl är vansinnigt trött. Hon har varit på klubbens höstdagar och kom i säng sent igår. Under intervjun är hon tyst långa stunder och försöker hitta svar som inte kommer att provocera. Hon vill inte röra om mer i grytan än vad hon behöver, klubben vill vara inlyssnande.

– Nej, det är inte en arbetsplatskonflikt. Jag skulle inte vilja kalla det för det. Men det finns en splittring – lite förenklat mellan de som stöder uppropet och de som känt sig attackerade.

Det är den 15 oktober och det har gått en månad sedan Journalisten kunde avslöja ett upprop mot rasism inne på Sveriges Radio och de interna diskussionerna startade – och det har gått tre veckor sedan några av initiativtagarna och de som undertecknat uppropet gick ut i Dagens Nyheter och berättade. Samma dag, den 25 september, lades uppropet ut på en egen sajt. Sedan dess har antalet som undertecknat ökat från 39 till 56, varav en del anonyma.

I uppropet uppges att ett skäl till att personer som upplevt rasism på SR inte vänder sig till facket kan vara att fackrepresentanten eller skyddsombudet ibland ”själv är problemet eller en del av problemet”, alltså ska ha uttryckt, eller blundat för, rasism.

Vad tänker du om det?
– Jag tolkade det inte riktigt så när jag läste det första gången. Men det låter ju som att vi borde undersöka vad det handlar om. Att bli utsatt för rasism av en fackligt förtroendevald, eller att en förtroendevald inte säger ifrån, det är helt oacceptabelt. Det är ju grundbulten i facklig verksamhet, att vara inkluderande.

Fortfarande två veckor senare, i slutet av oktober, har klubbstyrelsen inte lyckats ta reda på vad som avsågs i uppropet.

Journalisten har pratat med flera SR-anställda om uppropet, och några uttrycker ett obehag kring de interna diskussionerna. Vittnesmål i dokumentet har kunnat härledas till individer som ger en annan bild av händelserna. Det har skapat friktion, bland annat på Ekot.

Ekochefen Klas Wolf-Watz håller med om att det finns olika versioner av vissa händelser men tycker samtidigt att diskussionerna i allmänhet har varit bra och upplever ingen splittring.

– Det här är komplexa frågor och diskussionerna pågår fortfarande, i olika grupperingar och på olika nivåer. Tonläget har varit respektfullt även om det såklart finns olika åsikter. Det har varit bra samtal. Det är viktiga frågor som lyfts, och jag tycker att vi diskuterar dem på ett bra sätt, säger Klas Wolf-Watz.

Komplexiteten gör att det har dykt upp en del missförstånd, eller kommunikationsmissar.

– Ibland undrar man om man läst samma upprop, säger en SR-medarbetare.

I förra numret av Journalisten intervjuades två av initiativtagarna till uppropet, Maya Abdullah och Palmira Koukkari Mbenga. De ansåg att debatten landat fel, särskilt i den mest uppmärksammade frågan, om kvotering. Företagsledningen har externt och internt varit noga med att SR inte använder kvotering utan rekryterar på kompetens. Det finns dock inget krav på kvotering i uppropet.

”Det står ingenstans i uppropet, och det är inget vi vill”, sade Maya Abdullah till Journalisten.

”Vi vill att SR ska rekrytera på kompetens, vilket inte alltid görs idag. Problemet vi pekar på i uppropet är diskriminering”, sade Palmira Koukkari Mbenga.

Efter publiceringen mejlade Sveriges Radios pressavdelning till Journalisten och bad om en rättelse av artikeln ”över ett sakfel i löptexten”. SRs presschef Claes Bertilson (bilden) uppgav att skälet till att Sveriges Radios ledning dementerat uppgifterna om kvotering är just för att gå i polemik med uppropet:

”Vi har dementerat för att de som skickade uppropet kräver kvotering utifrån etnisk tillhörighet”, skriver han i mejlet till Journalisten och uppger att ”det finns ett tydligt kvoteringskrav” i uppropet och hänvisar till följande krav i dokumentet:

”Att Sveriges Radio sätter upp ett långsiktigt mål, med december 2025 som riktmärke, att minst 25 % av alla anställda ska hautländsk bakgrund och minst 15 % ska ha utomeuropeisk bakgrund. Särskilt fokus bör läggas på att öka andelen svarta anställda på företaget.”

Det finns andra debattörer som i likhet med SRs ledning anser att formuleringen utgör ett krav på kvotering. Anna Gullberg, tidigare chef på Sveriges Radio, påstod till exempel i Expressen Kultur den 2 oktober att kravet är oförenligt med svensk diskrimineringslagstiftning.

Så vi frågade Diskrimineringsombudsmannen.

– Jag och några av mina kollegor har tittat på formuleringarna i uppropet, och vi konstaterar att det inte finns något specifikt krav på kvotering i dokumentet, säger Clas Lundstedt, pressansvarig på Diskrimineringsombudsmannen, till Journalisten.

– Det som finns i uppropet är ett önskemål om att man ska öka andelen anställda med utländsk bakgrund och utomeuropeisk bakgrund, men det i sig är inte detsamma som kvotering. Det går naturligtvis bra att ha som en inriktning att försöka öka andelen anställda med annan etnisk tillhörighet och genom olika tillåtna tillämpningar försöka nå det målet. Ett exempel på en sådan tillåten tillämpning är att placera och utforma jobbannonser för att nå ut till och uppmuntra personer som är underrepresenterade att söka jobb.

– Kvotering däremot, det vill säga att anställa en person utifrån kön, etnicitet, religion et cetera, men oberoende av meriter, för att nå målet, är inte en tillåten tillämpning enligt diskrimineringslagen, säger Clas Lundstedt.

Inte heller positiv särbehandling efterfrågas i uppropet, och det skulle inte heller vara förenligt med lagen.

– Positiv särbehandling innebär att om det finns två arbetssökande av olika kön och med samma eller nästan samma meriter kan man välja att anställa personen av det underrepresenterade könet för att få en bättre könsbalans på arbetsplatsen. Men positiv särbehandling får enligt diskrimineringslagen bara användas när det gäller diskrimineringsgrunden kön, inte när det gäller till exempel etnicitet, och även då ska det ske restriktivt och som en del i ett pågående arbete att utjämna en ojämn könsfördelning på arbetsplatsen, säger Clas Lundstedt.

Diskrimineringsombudsmannen konstaterar alltså att kravet i uppropet inte är i strid med diskrimineringslagen och att det inte är fråga om kvotering. När Journalisten mejlar DOs utlåtande till SR för en kommentar svarar presschefen Claes Bertilson:

– När vi läser kraven i uppropet så kan vi inte annat än att tolka det som att rekryteringar ska göras utifrån etnicitet med uttryckliga krav på procentsatser inom olika yrkesgrupper. Det uppfattar vi som ett krav på kvotering som är svårt att förena med diskrimineringslagen.

En SR-medarbetare som vågat sticka ut hakan i debatten är Mårten Arndtzén (bilden), konstkritiker på kulturredaktionen. I Medierna i P1 sade han att han uppfattade det som att det fanns en identitetspolitisk agenda i uppropet och att man reserverat tolkningsföreträde efter hudfärg. Han har fått många reaktioner på sina uttalanden, både inifrån SR och utifrån, och ”enbart positiva”, uppger han.

Flera SR-medarbetare upplever att det finns en splittring kring uppropet på flera redaktioner – många känner sig sårade. Vad tänker du kring det, och vad tror du är bästa vägen framåt?
– Först behöver vi en öppen och saklig, intern diskussion om uppropet. Kanske har det kanaliserat en frustration över fler underliggande problem än rasism? I så fall måste de problemen identifieras och lösas nu. Men jag tycker också att ledningen lagt en god grund att gå vidare ifrån genom att tydligt avvisa felaktigheterna i uppropet, säger Mårten Arndtzén.

Vilka passusar i uppropet är det du menar är problematiska, och varför?
– Uppropet slår snabbt fast att SR ”misslyckas i sin samhällsanalys” eftersom vår nyhetsrapportering efter George Floyds död inte handlat om rätt saker. Orsaken är en ”vithetsnorm” etablerad på homogena redaktioner som upprätthåller en ”skenobjektivitet”. De enda som gjort något bra är ”enstaka eldsjälar” som ”nästan uteslutande” är rasifierade. Med andra ord kan i princip bara rasifierade förstå frågor om rasism och hur de ska hanteras journalistiskt, övriga måste – precis som SRs publik – utbildas i rasismfrågor, ”allt från strukturell sådan till mikroaggressioner”. Med andra ord: i den korrekta samhällsanalysen. Men vi har inget mandat att driva den sortens ideologiskt grundad aktivism, varken inåt eller utåt. Tvärtom, vi ska vara opartiska och låta olika samhällsanalyser komma till tals och brytas mot varandra. Det är public service.

– Uppropets syn på representation är också problematisk. En journalist inom public service ska vara lojal mot allmänheten, i vid mening, inte någon särskild grupp.

Mårten Arndtzén är inte ensam om sin uppfattning. Initiativtagarna menar dock att de läser in saker i uppropsdokumentet som inte finns där.

Några av de SR-medarbetare Journalisten har haft kontakt med har reagerat på termer som de uppfattar som provocerande i dokumentet, bland annat begreppet ”vithetsnorm” som några kopplar till en radikal teoribildning. Enligt forskare som Journalisten har varit i kontakt med är begreppet etablerat inom forskningen.

– Man kan ju tänka sig att använda en annan term, till exempel institutionell rasism eller strukturell diskriminering på grund av hudfärg, men att det som begreppet vithetsnorm beskriver är något som finns i samhället är ovedersägligen belagt i antropologisk och sociologisk forskning. Det är en pseudofråga huruvida termen provocerar; den vita hudfärgen är i de flesta sammanhang ett privilegium och det är en nackdel att vara svart i Sverige, säger Stefan Jonsson, professor i etnicitet på Linköpings universitet, tidigare journalist på Dagens Nyheter.

När anklagelser om rasism och diskriminering riktas mot en arbetsplats från flera av de egna medarbetarna är det rätt naturligt att det uppstår en flora av åsikter om ifall det stämmer och i vilken omfattning det i så fall förekommer. Men det verkar också finnas vitt skilda tolkningar av vad som faktiskt stod i uppropet.

– En förklaring till det tror jag kan vara att diskussionerna började redan innan någon hade läst uppropet. Man visste inte riktigt vad det innehöll, men förstod att det var känsligt. Man kanske låste sig. Sedan har ledningen varit tydlig med att man hade velat ha den här diskussionen internt. Man gillade inte att det blev offentligt. Det kan ha lett till en ny låsning, säger journalistklubbens ordförande Johanna Lindblad Ahl.