SR-korren ger ut bok om Gazakriget: ”Jag skrev boken halvt i raseri, halvt i förtvivlan”

Som Sveriges Radio-journalist som länge bevakat Mellanöstern vet Johan-Mathias Sommarström att Israel-Palestina-frågan, och i synnerhet Gazakriget, är den ”mest toxiska och polariserande av alla”. Han är van vid kritiska mejl från båda sidor efter i stort sett varje inslag, och väntar sig anklagelser även mot sin roman Det var där vi mötte mörkret, som kommer ut idag på Bokförlaget Forum.

Beslutet att skriva en bok tog Johan-Mathias Sommarström först en bit in i kriget, under en period mellan två korretjänster då han gick på schema i Stockholm och kände sig ”allmänt värdelös”.

– Det finns ingenstans man går så snabbt ”från hero till zero” som när man kommer hem till Stockholm. Jag kände att jag behövde göra något, och göra något för alla människor jag mött i Gaza. Jag skrev boken halvt i förtvivlan över läget i Gaza, halvt i raseri.

Den nästan 400-sidiga boken kallas roman, men de två huvudpersonerna, den palestinske familjefadern ”Amin” i Gaza och den israeliska unga kvinnan ”Noa” som överlever terrorattacken mot musikfestivalen Nova, finns i verkligheten.

– Det finns ingenting i boken som är falskt, allt har hänt. Men kronologi och platser kanske inte stämmer till hundra procent, detaljer är ändrade, säger Johan-Mathias Sommarström.

Det är fasansfullt konkreta vittnesmål både från den israeliska ökenfestivalen och inifrån Gaza. Krigets verklighet i Gaza beskrivs i alla sina nyanser – från bristen på toaletter och mat till söndertrasade människokroppar och den ständiga skräcken för drönare och bomber. I Tel Aviv lider Noa av PTSD efter det hon sett och upplevt i öknen, och upplever hur livet tagits från henne.

Amin kände Johan-Mathias Sommarström sedan tidigare, medan Noa var en kvinna han intervjuade efter Hamas terrorattack men avstod från att publicera – då.

– Jag pratade med henne ganska länge, men det kändes fel att använda intervjuerna i radio eftersom hon var rätt traumatiserad. I stället höll vi kontakten.

Hur har du fått berättelsen från Amin så detaljerat, dag för dag?

– Oftast har det trots allt funnit mobiltäckning. När vi har kunnat så har vi pratat live på Whatsapp eller Messenger. Och han har skickat små röstmeddelanden till mig, och fört nästan som en dagbok där han berättar om det han mött under dagen.

Han hoppas att omfånget ska ge större förståelse för nyanserna i den polariserade konflikten.

– Man kan få med saker som de interna motsättningarna bland judarna, som är så stora men så svåra att få plats med på 1,30 i Ekot. Som man tvingas välja bort eftersom det oftast är en bisak, men det är en grund som formar samhället. Genom att man får följa de här två personerna hoppas jag ge en ganska rättvis bild av hur det är att leva i den här konflikten.

Han förväntar sig kritik, men verkar ganska obrydd inför den.

– Jag vet att folk kommer bli arga och upprörda från båda sidorna. Jag vet att pro-högerisraeler kommer att anklaga mig för att jag inte tillräckligt tydligt i boken säger att Israel bara attackerar Hamas-mål och faktiskt bekämpar en terrorrörelse som hotar Israels existens. Och hardcore-propalestinier kommer bli besvikna för att jag använder inte ordet folkmord. Jag tycker att jag ändå beskriver hur utsatta och misshandlade palestinierna som kollektiv blir generellt.

Du är tjänstledig just nu, men ändå en SR-profil med public services opartiskhet på dina axlar. Hur har du balanserat där?

– Jag har absolut vägt ord på grund av det ansvaret. Och övervägt vad jag kunnat uttrycka. Det finns några passager i boken som är ganska grova, en våldtäkt till exempel, som jag funderade länge på om jag verkligen skulle ha med. Men kom fram till att jag kan det.

Med romanformatet hoppas han nå ut till en bredare läsekrets än en fackbok med källhänvisningar hade kunnat nå.

– Jag vill att man ska få en förståelse. Det här låter så präktigt att jag får nästan utslag. Men jag har bevakat många krig, jag tror jag varit på plats i 14 krig, och tiden i radio räcker aldrig till för att ge en helt rättvis bild av hur det är att bo och tvingas stå ut i ett krig. Den bilden vill jag ge med Amin och hans vedermödor, men även av Noas situation. Hon är inte utsatt för bomber, men hon tvingas leva med det hon varit med om. Man kan tycka att det ena är smulor och det andra är kakfat av elände, men för henne personligen är det en katastrof. Hennes värld har rasat.

Att det nu råder vapenvila i kriget hade han inte vågat hoppas på. Han vill vara positiv och tro att den ska vara.

– Men jag är rädd att det inte kommer bli någon andra fas. Jag fruktar verkligen det. Jag hoppas att jag har fel. Det här är ett fel som jag gärna har.