SR-special
Journalisten har träffat den avgående P1-chefen Ewonne Winblad. Hon är oroad över vad som händer i de andra kanalerna. Avgående P1-chefen Ewonne Winblad:
Journalisten har träffat den avgående P1-chefen Ewonne Winblad. p(ingress). Hon är oroad över vad som händer i de andra kanalerna.
Avgående P1-chefen Ewonne Winblad: P4 klarar inte sitt public service-uppdrag
Hon är skolad i public service-andan och har hur många år som helst inom såväl SVT som SR. Nu lämnar hon skeppet för en friare tillvaro.
Journalisten har träffat den avgående P1-chefen Ewonne Winblad som visar sig vara djupt engagerad i, och oroad över vad som händer i andra kanaler:
— Det är tveksamt om P4 klarar public service-uppdraget längre. Med de magra resurser programverksamheten har blir den journalistiska kvaliteten lidande.
Ewonne Winblad sitter numera hemma på Narvavägen och jobbar. Rummet i Radiohuset har tagits över av nye P1-chefen Tom Lundgren och hon vill “låta honom etablera sig i fred”. Själv håller hon på att avveckla sig själv och vid årsskiftet är det definitivt, och äntligen, slut. Sex år av stadiga och kraftiga nedskärningar inom SR har frestat på, men hon känner ändå mest stolthet över denna talade radiokanal:
— Internationellt sett har P1 unikt höga lyssnarsiffror. Mina kolleger i andra länder brukar tro att jag skojar när jag berättar att 14-15 procent av svenskarna lyssnar varje dag.
— I mina ögon är P1 utan tvekan Sveriges Radios spjutspets och public service-idéns kärna, fortsätter hon. Så är det fortfarande, men nu börjar gränsen vara nådd. Det går inte att klara kvaliteten med alltför små resurser.
Detta sista — att kvalitet kostar — har varit något av Ewonne Winblads egen lilla käpphäst, när kampen om pengarna rasat som värst inom SR. Inom P4 har många sett snett på att “elit-kanalen” P1 ensam slukat närmare 150 miljoner kronor per år, medan de 25 P4-stationerna tvingats dela på mindre än 600 miljoner. Alltså i genomsnitt bara 20-25 miljoner kronor per lokal kanal och år.
Omvandlat till kostnader per sänd timme blir skillnaden än mer tydlig: en timme i P1 kostar i genomsnitt 21 800 kronor att producera, medan en P4-timme (Radio Väst) bara går på 5 500 kronor — alltså bara en fjärdedel så dyr.
Men att räkna på det sättet är fel, menar Ewonne Winblad:
— P4 är precis som P1 en kanal, men med olika lokala utbud under hälften av dygnets timmar. Därför måste man utgå från hur mycket hela P4 har till sitt förfogande när man diskuterar hur resurserna bäst ska utnyttjas.
Att urholka P1 för att de lokala stationerna skulle få mer pengar vore att skjuta hela public service-skutan i sank, hävdar hon. Resurserna finns redan inom P4, men de används inte på rätt sätt.
— Uppdrag och resurser måste balanseras. I dag tvingas alltför få anställda att producera alldeles för mycket på P4-kanalerna. Med en lägre kvalitet som följd.
— Därför borde man renodla det som måste produceras lokalt – framför allt nyhets-, samhälls- och kulturprogrammen där tyngdpunkten i public service-uppdraget ligger. Resten kunde till stora delar vara riksproducerat.
Det är inte utan att tankarna går mot den gamla tidens regionalradio, med lokala fönster i en annars riksproducerad tablå. Och den jämförelsen köper Ewonne Winblad gärna.
— Jag tror på kvalitet i stället för kvantitet. Det kan knappast vara ett självändamål att producera allt själv, särskilt inte om det sker till priset av djupet.
P4 tycks onekligen engagera denna mångåriga public servicemedarbetare, som faktiskt började på Sveriges Radio redan 1962. Och som dessutom både varit utrikeskorre, programchef vid SVT1 och chef för Rapport – och biträdande lokalradiochef i Stockholm (Winblad var med om att dra igång Radio Stockholm).
Vårt samtal böljar mellan SR i stort, hennes eget P1 och denna svårartade konstruktion, P4. Svårtartad, därför att strukturen, produktionspressen och pengarna inte alls är i balans. Till exempel menar Ewonne Winblad att överbyggnaden, administrationen också borde kunna effektiviseras.
— Behöver man verkligen 25 lokala chefer, ekonomichefer och teknikchefer för att klara uppdraget? Utnyttjas resurserna verkligen på bästa sätt med en sådan administration? undrar hon och ger också en vink om vad hon själv tycker:
— P4s organisation bör ses över och radiochefen måste bestämma sig för hur pengarna bäst ska användas. Det blir lätt en orimlig nivå på byråkratin med en så splittrad organisation.
Och där flyter samtalet över till P1 igen — det som egentligen var själva utgångspunkten för intervjun. För byråkratin i det stora Radiohuset i Stockholm är inte bara vida känd, utan också det som ofta vållat Ewonne Winblad problem.
— Jo, det ska erkännas — byråkratin har ofta känts stor och tung. Den lever på något vis sitt eget liv i Radiohuset. Där har förändringsarbetet varit svårast att genomföra.
När det gäller P1 och efterträdaren Tom Lundgrens uttalanden om att föryngra kanalen och bredda publiken, vill hon inte säga så mycket. Han har redan varit utsatt för en hel del kritik, inte minst internt, och Ewonne Winblad vill ge honom chansen att visa vad han kan.
Men så småningom kryper ändå oron fram. Tom Lundgren är skolad i just den mer populärt inriktade P4-kulturen och tillsättandet av honom kan därför ses som ett medvetet vägval. Faktum är att med Lundgren är numera SRs samtliga kanalchefer forna P4-medarbetare.
— Jag ser det som ett slags paradigmskifte, kommenterar Ewonne Winblad. Ett definitivt steg mot en ny kultur inom SR, där alla resonerar likadant. Det är tveksamt om det gynnar lyssnarna.
— Om jag har rätt, att stor publik blir adelsmärket och innehållsdiskussionerna fortsätter att vara frånvarande, då är inte bara P4s utan också P1s profil i fara, slutar Ewonne Winblad.
P4-cheferna i Journalisten-enkät: Ogenomtänkt och okunnigt, Ewonne Winblad!
Ingen av P4s lokala kanalchefer vill kännas vid att kvaliteten ibland är låg, men nästan alla säger att gränsen nu är nådd. Och många är irriterade över Ewonne Winblads “klåfingriga” tankar om en mer centraliserad organisation.
— Ogenomtänkt och okunnigt, säger Janne Lundvall vid Radio Kronoberg.
Journalisten ställde tre huvudfrågor i en enkät till de 25 lokala kanalcheferna inom P4. Alla frågor rörde public serviceuppdraget och de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten.
En av frågorna var dessutom direkt kopplad till Ewonne Winblads tankar om hur P4-organisationen skulle kunna effektiviseras, bland annat genom att drastiskt minska antalet chefer.
Detta visade sig vara en riktig brandfackla. Frågan diskuterades livligt både bland kanalcheferna och inom Sveriges Radio-ledningen.
Av 25 tillfrågade kanalchefer svarade 16. Samtliga säger att de känner stolthet över den journalistiska kvaliteten på den egna kanalen och att man också klarar public service-uppdraget. Med råge, menar en del. Så här skriver till exempel Radio Gotlands chef, Kjell Anderstedt:
“Att vara den kanal med minst resurser och SAMTIDIGT med bredast marginal klara ett omfattande public serviceuppdrag/…/är en bedrift.”
Andra är mer öppet bekymrade.
Roger Älmeberg, Radio Värmland: “Det vi inte klarar bra är att göra större satsningar på att ta fram egna nyheter”, medan flera krasst konstaterar att “med mer resurser, pengar och personal, skulle vi förstås kunna göra ännu bättre radio” (Gunilla Andreasson, Radio Örebro).
Alltså: Den journalistiska kvaliteten på de lokala P4-stationerna bedöms som bra, ibland mycket bra, av cheferna.
Trots de senaste årens kraftiga åtstramningar av resurserna.
Men nu verkar gränsen nådd:
“Skall vi fortsättningsvis ha det starka samhällsjournalistiska uppdrag vi har idag kan inte resurserna minskas ytterligare”, skriver en bekymrad Kjell Anderstedt och de flesta håller med. Margareta Simm, Radio Gävleborg: “fler nedskärningar skulle innebära stora påfrestningar på möjligheten att fullgöra vårt uppdrag när det gäller till exempel den lokala musiken och kulturutbudet”.
Hans Barksjö, Radio Dalarna:“skulle det komma mer nedskärningar måste vi t ex tänka över nyhetsverksamheten, och då är public-serviceuppdraget i fara”.
Endast en kanalchef, Janne Lundvall vid Radio Kronoberg, säger rakt ut att man visst klarar fler nedskärningar. Men att “nedskärningar måste mötas av hårdare prioriteringar och personalnedskärningar. Kvaliteten behöver inte bli sämre. Public service-uppdraget behöver inte bli lidande. Men det kan bli mindre kvantitet.”
Det som dock rört upp känslorna mest är den avgångna P1-chefen Ewonne Winblads funderingar kring en kraftigt bantad överbyggnad inom P4, med en mer centraliserad organisation, betydligt färre chefer och på så vis mer pengar direkt till programmen.
“Ogenomtänkt och okunnigt”, skriver Janne Lundvall och ger exempel på “överbyggnaden” från den egna kanalen: “Idag på SR Kronoberg med nästan 50 anställda, 3 300 timmar lokal produktion och nära 1 000 timmar nationell produktion finns det två säger två administratörer!”
I stort sett alla kanalchefer som svarat på Journalistens frågor avfärdar Ewonne Winblads tanke som otidsenlig och ineffektiv, alltså något som knappast frigör några resurser alls. Flera pekar också på att modellen redan prövats på gamla riksradions tid, “med mindre lyckat resultat”. “Likriktning” och “självmord för Sveriges Radio” är andra kommentarer till Ewonne Winblads förändringstankar. Något som alltså upprört många av cheferna inom P4.
Kanske sammanfattar Janne Lundvalls slutkommentar kanalchefernas synpunkter:
“Först måste man acceptera att vi är inne i en ny tid. Det tror jag också sker nu när det finns gamla lokala kanalchefer på samtliga poster. EW stod för det gamla i alla bemärkelser. Hon var klok som avgick”.
En vanlig dag på Radio Värmland: Fint, nu har jag fixat biskopen
Reportern skyndar mellan intervjuoffer, producenten jagar präster. En programledare är försvunnen. Alla hinner inte äta lunch.
Det är en vanlig dag på Radio Värmland då allt kan hända.
Det är morgonmöte på Radio Värmland i Karlstad. Klockan är halv nio och i det stora gula huset på Verkstadsgatan har redaktionen samlats för att planera dagens jobb.
— Förr betraktades vi som en töntradio, säger Gunnar Gramnes, kanalproducent. Men sedan några år är töntstämpeln tack och lov borta och vi ökar hela tiden våra lyssnarsiffror.
Det har börjat ljusna men den berömda sola i Karlstad syns inte till. Tvärtom verkar det bli en regntung dag.
Tiotalet personer sitter med var sin kaffemugg runt det ovala bordet på tredje våningen. I en studio en trappa ner kör två kollegor morgonsändningen sedan klockan sex.
Gunnar Gramnes fungerar som nyhetschef och delar ut listan på dagens aktualiteter. Joachim Gustafsson och Katarina Sjövall studerar den extra noga eftersom de är programledare respektive producent för eftermiddagens Dagsaktuellt, samhällsprogrammet som sänds varje vardag klockan ett under två timmar.
Listan är tättskriven och tycks sakna radavstånd. Gunnar Gramnes kommenterar de viktigaste punkterna:
— En gammalkyrklig präst, som är kvinnoprästmotståndare, får inte predika i stiftet; du Jocke, kör debatt i studion, och Katta, försök få med biskopen och en kvinnlig präst också.
Han fortsätter:
— Sen är musikteatern i kris — trots publiksuccé. Lotta, du får åka ned till teatern och snacka med nån från facket. Teaterchefen Hjort var med i morgonprogrammet, du kan ju börja med att lyssna på intervjun med honom. Och Jocke, försök få en direktintervju med chefsdirigenten för teatern. Hon är på väg till Sundsvall, planet landar fem över tio.
— Sen har vi Intel-fiaskot, det är fel på någon processor, försök hitta nån som kan förklara vad det handlar om. Jo, förresten, Sven Nylander är i stan. Jag tänkte Lotta skulle träffa honom i eftermiddag.
Mötet avslutas och alla försvinner raskt en trappa ner till redaktionen. Lotta Myhrén letar reda på bandet med teaterchefen. Hon måste lyssna in sig. Teatern riskerar uppsägningar på grund av minskade statsbidrag.
— Nu har jag ringt och försökt få tag på folk på teatern. Det är problem, Hjort vill inte att personalen ska oroas i onödan.
Hon ger sig inte. Snart har hon hittat en sångare som vill berätta i radion. De har bestämt träff på teatern klockan elva.
Joachim Gustafsson jagar chefsdirigenten på telefon och Katarina Sjövall biskopen och präster.
En känsla av effektivitet utbreder sig.
Radio Värmland har hela tiden ökat sina lyssnarsiffror. Kanalen ligger trea efter Jämtland och Gotland.
— Lyssnarsnittet i landet ligger på runt 39 procent och vi har tio procent högre, säger Gunnar Gramnes.
Han tror att det beror på att man har tagit bort mycket ur tablån och integrerat nyheter med programverksamheten. Radio Värmland strävar att sudda ut gränserna mellan journalist och tekniker, alla ska vara radiomedarbetare.
Pliktgrejer har försvunnit och man konkurrerar inte längre med lokaltidningarna. Redaktionen går till exempel inte längre någon daglig rond hos myndigheterna.
— Vi har slängt ut firarprogram, husdjurstimme och ett kristet program, säger Gunnar Gramnes.
Det han saknar är kvällsbevakning. Han skulle önska att någon reporter åtminstone jobbade till sju på kvällen.
Klockan är tio och det lite lättare förmiddagsblocket går ut i etern. Hela Värmlands Konrad Larsson hörs dämpat i högtalarna på redaktionen.
— Nu har jag bara biskopen kvar, säger Katarina Sjövall och tar ett nytt grepp om telefonkatalogen.
Lotta Myhrén har fått tag på någon från IK Göta som ska få besök av Sven Nylander.
— Jag ska träffa honom tjugo i fyra. Jag hade hoppats att få göra intervjun i direktsändning, men nu är teknikern sjuk så det sprack.
Hon är ny på stationen, vikarie sedan tre veckor, och hon är ny i stan. Tidigare var hon på sporten på Radio Stockholm.
— Fint, nu har jag fixat biskopen, hojtar Katarina Sjövall. Han ställer upp.
Lotta Myhrén:
— Jag måste boka en bil till teatern. Jag hittar inte riktigt så jag får åka tjugo i.
Halv elva kommer Gunnar Gramnes och meddelar att det är tänkbart att köra HF med Sven Nylander i alla fall. Det gillar hon. Radio ska helst vara direkt.
Lotta Myhrén hänger på sig en bandspelare, snappar åt sig bilnycklarna och ger sig ut i regnet mot garaget och den stora redaktionsvolvon.
— Jag vet på ett ungefär var teatern ligger, säger hon och spanar ut genom vindrutan. Torkarna gnisslar lite och hon svänger ner till höger.
— Där borta är det nog, det vita huset.
Tvärstopp. Älven är i vägen. Hon vänder, slirar lite på växlarna och efter några nya försök hittar hon teatern och en p-plats. Fram med pengar till p-automaten.
— Jag glömmer alltid att kräva tillbaka parkeringspengarna av radion. Det känns lite futtigt, men efter några veckor blir det en slant, säger hon.
Det blir ett bra, men långt, snack med sångaren. De sitter på de röda sammetsstolarna i salongen, i det himmelsblå taket svävar keruber, och det ekar lagom ödsligt.
Ut i regnet igen. Lotta Myhrén är inte riktigt nöjd, hon vill prata med fler och nästa anhalt blir musikteaterns verkstäder, spinneriet kallat. I den gamla fabriksbyggnaden vid Klarälven är det tyst överallt, men till sist anas skramlet av bestick i ett rum. Personalen har lunchrast.
Ingen vill säga något i mikrofonen. “Ni journalister vill bara ha skandaler. Inga varsel har ju lagts än.”
Till sist ställer belysningsmästaren upp för en intervju.
Tillbaka till radion. Lotta Myhrén backar in bilen i den lilla parkeringsfickan i garaget och skriver in kilometerställningen i en särskild bok.
Det är mycket att tänka på förutom journalistiken.
Klockan är strax ett och Joachim Gustafsson och Katarina Sjövall ser lugna ut. Efter en hektisk förmiddag har de fått ihop eftermiddagsprogrammet. De har till och med hunnit äta.
Gunnar Gramnes verkar lite bekymrad.
— Är det någon som sett till Roy?
Han ska hålla i sändningen mellan fyra och sex. Men alla skakar på huvudet.
Lotta Myhrén går in i en studio och tankar in teatermaterialet i datorn.
Dagsaktuellt kör igång och Joachim Gustafssons säkra röst hörs: “Kvinnoprästmotståndare får inte predika i Värmland, Musikteatern hotas av nedskärningar, Systemfel i dator, all information försvinner …”
Chicagos You are my Inspiration avslutar.
Producenten Katarina Sjövall kommer springande från studion, sätter sig vid datorn och tar på hörlurarna. Hon har hjälpt till att koppla in de fyra präster som från var sin telefonlinje ska debattera i studion.
Prästdebatten drar i gång. En av de gammalkyrkliga prästerna fastnar i bibelcitat och Katarina Sjövall skriver hastigt på datorn till sin kollega i studion: “Sluta prata om bibeln”. Med hennes hjälp lotsar Joachim Gustafsson skickligt debatten vidare förbi blindskären.
En man från ett lokalt datorföretag kommer in på redaktionen och placeras i besökssoffan. Han ska in i studion efter två och förklara att det där datorfelet, det är inte så farligt.
Programledaren Joachim Gustafsson tänker om, från präster till partipolitik.
Efter en Cornelisplatta, det är på dagen tio år sedan han dog, har Joachim Gustafsson veckans kontakt med Arvid Lagercrantz i Stockholm som resonerar om partitaktik och valupptakt.
Fem i två har Lotta Myhrén redigerat färdigt inslaget om Musikteatern.
—Jag måste äta något, men vadå? Jo, jag har ju lite pasta från i förrgår, kommer hon på och försvinner.
Ny platta i etern och programledaren Joachim Gustafsson rusar förbi i korridoren, in på toaletten.
Gunnar Gramnes är mer än bekymrad. Roy har inte dykt upp och ingen vet var han är.
Nästa timme i Dagsaktuellt handlar mycket om musikteatern. Chefsdirigenten finns på telefon från Sundsvall och kommenterar Lotta Myhréns intervjuer med personalen.
Dagsaktuellt är slut och Joachim Gustafsson återvänder till redaktionen. Han och Katarina Sjövall är nöjda. Sändningen fungerade bra.
— Det är jätteskönt att vi är två nu, säger Joachim Gustafsson. Innan fick man som programledare sköta allt själv. Vi har bara haft det så här sedan i måndags. Det är ett fantastiskt stöd att ha Katta som lyssnar och hjälper till att ställa rätt följdfrågor.
Han och Katarina Sjövall turas nu om att vara producent och programledare.
Timmen mellan tre och fyra får Radio Värmland lite andhämtning. Då tar P4 över och sänder Efter tre.
Gunnar Gramnes kallar till tablåmöte. De flesta går en trappa upp. Lotta Myhrén följer inte med, hon börjar förbereda frågorna till Sven Nylander. Fortfarande är det oklart om det blir direktsändning eller inte.
— Det blir Torbjörn som får sända från klockan fyra, inleder Gunnar Gramnes mötet. Roy är i Stockholm, det blev nåt missförstånd. Jag hann till och med ringa akuten.
Gunnar Gramnes delar ut papper med tablåförslag för nästa år. Sedan han skrev det i september har mycket hänt. Kanalchefen har sagt upp sig, det är oklart vad som händer med redaktionschefen, den andra kanalproducenten har slutat… Flera namn har försvunnit, nya har tillkommit.
— Vi lever i ett vakuum mellan två chefer, säger han. Andra stationer är redan klara med sina tablåer. Vi har knappt hunnit börja. Bry er inte om namnen. De stämmer inte längre, utan tänk i tjänster istället.
Den vikarierande kanalproducenten Torbjörn Hedlund ursäktar sig och går. Han måste förbereda den för honom hastigt påkomna sändningen.
— Se mitt förslag till schema som ett konkret bevis på att det går att göra förändringar, spara resurser och ändå göra bra radio, säger Gunnar Gramnes.
Hans grundtanke är att få in fler aktivt i den direkta produktionen och att spara folk genom att omdisponera styrkorna. Lyssnarna ska få både nyheter och aktualiteter och mer traditionellt lokalt material i lugnare tempo.
Klockan är fyra. Sista sändningsblocket drar igång. Torbjörn Hedlund sitter i studion.
Lotta Myhrén träffar Sven Nylander. Det blir direktsändning.
Klockan är sex. Ännu en dag har gått på Radio Värmland. Ett gäng ambitiösa medarbetare har försökt fullgöra sitt uppdrag.
“Tack för i dag. Ni hör oss igen i morgon bitti klockan sex.”
De svåra åren är över
Det har varit några tuffa år på Sveriges Radio med hårda sparkrav. Det har märkts — inte minst på Radio Värmland.
Medarbetare har inte mått bra och oro och osäkerhet inför framtiden har präglat stationen.
— Visst har det funnits problem, men den tiden är över nu, säger kanalchef Roger Älmeberg. Nu har vi sparat färdigt.
Sveriges Radios policy har varit att inte säga upp någon personal. I praktiken har det inneburit att antalet journalister minskat. Journalister som slutat har inte ersatts med journalister, utan med annan personal — som inte alltid fått någon utbildning.
Det har inte varit någon lätt process för några parter. De som fått nya arbetsuppgifter har känt en hård press på sig och också en vånda över att inte klara jobbet. Journalisterna i sin tur har lidit över att de inte räckt till och känt att programkvaliteten sjunkit.
—Denna korsbefruktning mellan tekniker och annan personal och journalister har varit slitig för alla, säger Roger Älmeberg som tycker att ledningen underskattat problemen. Programinnehåll och journalistik har dragit ett tungt lass.
Men nu ska det bli annorlunda.
— Journalister som slutar kommer i fortsättningen att ersättas av journalister, lovar han.
Roger Älmeberg är stolt över Radio Värmland. Han tycker att radion klarat sitt public service-uppdrag bra vad gäller händelsenyheter och aktualiteter.
— Sen kan vi alltid bli bättre på egna nyheter. Vi skulle till exempel kunna granska landsting och kommun hårdare, se vad som hänt inom vården och skolorna. Det är nödvändigt på sikt att vi ökar programkvaliteten.
Trots stora besparingar inom SR har kostnaden för sänd timme varit nästan konstant under de senaste åren: 5 600 kronor. I prognosen för 1997 är den 5 400 kronor och i budget för 1998 5 200. Ändå upplever många SR-anställda att jobbet blivit stressigare och att det är färre anställda som ska göra mer.
— Alla kostnader ingår, säger Roger Älmeberg. Vi har gjort stora datainvesteringar och har haft höga omställningskostnader.
Roger Älmeberg lämnar efter två år jobbet som kanalchef på SR Värmland. Den 1 februari blir han chefredaktör för tidningen Riksdag & Departement.
