Ställ RÄTT fråga och du kan få ett strålande svar

SAWATSKY LOCKADE FRAM DUBBELSPIONENS BEKÄNNELSER

Frågan som låter tuffast är ofta den mesigaste, en barnlek att slingra sig ur för ett slipat intervjuobjekt.

Det är den till synes oskyldiga, neutrala intervjutekniken som ger de stora avslöjandena. Och de bästa citaten. Det menar kanadensaren John Sawatsky som utvecklat en intervjumetodik stick i stäv med traditionell skjutjärnsjournalistik.

— Över hälften av de frågor vi ställer hindrar faktiskt folk från att berätta, säger John Sawatsky.

I hemlandet är han välkänd som undersökande reporter och har bland annat fått Kanadas stora journalistpris, The Mitchener Award. Sedan ett par år ägnar han sig på heltid åt att resa runt och lära journalister konsten att fråga. Fast konst är just vad han inte anser det vara.

— För konst finns inga regler. Intervjuer följer en social kod, ett antal outtalade samtalsregler. I ett längre perspektiv är de ganska förutsägbara.

Intervjumetodiken tog form under Sawatskys tid som lärare i grävande journalistik på Carleton University i Ottawa. Tillsammans med en grupp studenter kartlade han under ett år Kanadas dåvarande premiärminister Brian Mulroney. 700 intervjuer gjordes; ett antal fasta frågor ställdes varje gång.

Alla utskrifter hamnade på Sawatskys skrivbord. Under arbetets gång utkristalliserades ett mönster: vissa frågor gav konsekvent strålande svar, andra föll platt till marken.

— Gruppen gick igenom intervjuerna varje vecka och bestämde vilka frågor vi skulle behålla och vilka vi skulle skrota. Projektet blev ett slags intervjulaboratorium.

En del frågor gav dåliga svar, men kändes ändå väsentliga. Då formulerade gruppen om dem.

— Ett enkelt byte av ord förvandlade frågorna från förlorare till vinnare.

Boken om premiärministern (Mulroney — The Politics of Ambition, McClelland & Stewart 1991) blev en bestseller och detaljerna slogs upp på löpsedlar över hela Kanada.

— Alla trodde att avslöjandena kom från Mulroneys fiender.

Men motståndarna hade inte den insiderkunskapen. Informationen kom från intervjuer med lojala, nära vänner som aldrig medvetet skulle skada sin vän Brian. Intervjuobjekten avslöjade mer än de hade tänkt sig.

— Genom att ställa rätt frågor kan journalister få reda på nästan vad de vill, säger John Sawatsky.

Hans intervjumetodik bygger på en enkel uppdelning av den journalistiska arbetsprocessen i två steg: input (inflöde av information) och output (utflöde, publicering).

Sawatsky jämför reportern med en faxmaskin. Faxen har två lägen, den tar emot och den sänder. Men den klarar inte att göra båda sakerna samtidigt.

— Funktionerna kräver egentligen motsatta färdigheter. Genom att befinna oss i sändläge när vi borde ta emot missar vi mängder av information.

Metodiken fungerar på två plan: makro (övergripande strategi) och mikro (konstruktion av enskilda frågor).

— Politiker och andra professionella intervjuobjekt ljuger sällan. Däremot kan de vilseleda genom att besvara en fråga korrekt.

Journalister ser frågor som trubbiga objekt, svarsproffsen använder dem som precisa instrument, säger Sawatsky och exemplifierar med en anekdot:

En gammal pressekreterare till en premiärminister berättade en gång stolt att han aldrig ljugit för en reporter, men att han “mer än en gång sökt tillflykt i en dåligt formulerad fråga”.

Sawatsky har identifierat tio “dödssynder” i journalisters sätt att ställa frågor. De flesta reportrar begår någon eller några under en intervju, ibland flera i samma fråga. Men dåliga vanor kan brytas.

Några tips:

Ändra ja/nej-frågan

Att formulera om frågor som ger ja eller nej-svar till öppna, exempelvis med hjälp av ett “vad…” kan riva upp hela svarsmönstret. Frågan förändras från en som blockerar bra svar till en som “gräver”. Om intervjuobjektet får formulera sakinnehållet i stället för att bara bekräfta/förneka blir svaren dessutom citerbara.

Inta en neutral attityd

a) Säg så lite som möjligt i frågan. Kommentarer gör reportern sårbar. Även rutinbakgrunder kan bjuda på nödutgångar från frågeställningen.

b) Använd alldagliga, småtrista ord i stället för laddade (till exempel “situation” i stället för “skandal” eller “kris”). Inget ord alls om möjligt. Spara de mustiga orden till publiceringen.

Ställ enkla frågor

Ju färre aspekter desto bättre fråga. Journalister vill gärna imponera på kolleger och makthavare med komplicerade frågor. Men egentligen är en enklare fråga svårare att formulera, liksom det är svårare att skriva kort. De “dummaste” frågorna är ofta de smartaste enligt Sawatsky:

— Tänk på TV-deckaren Columbo. Alla tar honom för lite dum, men han får svar på sina frågor.

Traditionell intervjumetodik är aggressiv, reportern ska ställa intervjuobjektet mot väggen. Resultatet blir ofta negativt: motparten förnekar, försjunker i trist bakgrundsältande eller duckar. Sawatsky rekommenderar i stället en låg reporterprofil.

— Hög aggressionsnivå i en intervju ger sämre tillgång till den information vi vill åt. Att tvinga fram svar är etiskt tveksamt. Och framför allt: det fungerar inte.

Reporterns uppgift är att bereda väg för svaret han/hon vill ha, få intervjuobjektet att leda.

— Om journalisten ställer alldagliga, neutrala frågor blir svaren inte bara bättre. De blir också mer dramatiska och färgrika. Intervjun har en stjärna, och det är inte reportern, säger John Sawatsky.

Reportern ska etablera en bevisbörda (“Burden of Proof”), dra nytta av den grundläggande sociala regeln att den som gör ett påstående också måste kunna bevisa det.

Ett sätt är att låta den intervjuade backa i tiden. Journalistiskt berättande börjar ofta med slutet, medan det normala sättet att berätta en historia är kronologiskt: “det var en gång”. Människor blir öppnare och villigare att medge saker om de får reda ut omständigheter/bakgrund först.

Att etablera en basöverenskommelse är också viktigt. Är reporter och intervjuobjekt oense om grundläggande omständigheter talar de lätt förbi varann. Utgår reportern däremot från information som den intervjuade accepterat måste han/hon spela med.

Med hjälp av en genomtänkt frågelista och ett antal enkla “förrådsfrågor” för uppföljning och fördjupning kan reportern kontrollera intervjun.

— Det är ofta förrådsfrågorna som producerar de bästa citaten. Du vet inte när under intervjun du kommer att behöva dem, därför bör de finnas redo hela tiden. Fäst några stycken på klisterlappar i blocket.

Uppföljning av sidospår, faktakoll och infall kan leda intervjun ur kurs.

— Anteckna sådana frågor under intervjuns gång och ta upp dem på slutet i stället, säger John Sawatsky.

Samma sak gäller frågor med hög “riskfaktor”.

— De kan ge stort utfall men också stor förtroendeförlust. Spara dem tills du har storyn i stort. Sawatskys alternativa intervjuteknik har slagit igenom ordentligt i de kanadensiska medierna och nått ut internationellt genom workshops bland annat på amerikanska Poynter Institute. I Sverige blir hans kurser i Pressinstitutets regi snabbt fulltecknade.

Undervisningen bygger på videoexempel som visar effekten av olika intervjustrategier och frågeformuleringar. Metodikens grundprinciper är desamma för olika medier, även om tillämpningen skiljer något.

— TV-journalister har till exempel problem med att göra intervjun framför kameran lika spännande som den förberedande. De ska också kunna växla mellan hög och låg profil.

Intervjumetodiken är än så länge inget färdigt paket, den utvecklas under kurserna.

— Jag lär mig nya saker hela tiden. Men så småningom ska jag sätta mig ned och sammanfatta grunderna i en bok, säger John Sawatsky.

MATS HELLMARK

Intervjuerna i John Sawatskys böcker om Kanadas underrättelsetjänst var så pass avslöjande att en dubbelspion hamnade i fängelse. Och så när han själv också.

— Alltför bra intervjuer kan ha sina sidor.

John Sawatsky ler lite snett åt minnet. Böckerna “Men In the Shadows” (1980) och “For Services Rendered” (1982) orsakade stort rabalder och sålde så bra att nya upplagor trycks än i dag.

Intervjuerna med dubbelspionen med kodnamnet Long Knife är ett skolexempel på icke-aggressiv intervjustrategi.

Long Knife hade arbetat i den kanadensiska säkerhetstjänsten (Royal Canadian Mounted Police Secret Service, RCMP), men fått sparken. Den officiella orsaken var några mindre checkbedrägerier. I själva verket hade han gått över till KGB.

— Ingen visste om det, vare sig hans familj eller någon annan. Han hade all anledning i världen att hålla tyst.

Ändå kröp sanningen fram under intervjun med Sawatsky. Agenten hade varit skuldsatt och tyckte att RCMP hade lurat honom på milpengar (han hade använt egen bil i tjänsten).

— Ju mer han förklarade konsekvenserna av att ha blivit lurad, desto mer avslöjade han.

Efter ett par timmars långsam, tålmodig mangling hade Long Knife inget val längre.

— Han förlorade kontrollen, var helt enkelt tvungen att gå vidare. Bevisbördan blev för tung. Det hade aldrig gått om jag hade varit aggressiv. Jag lät honom leda berättelsen hela tiden.

Sawatsky kunde komma tillbaka och göra fler intervjuer. Till och med efter den fällande rättegången var Sawatsky den reporter Long Knife vände sig till och litade på.

— Jag hade lyssnat och inte försökt lura honom.

Polisen gjorde husrannsakan hos Sawatsky för att komma åt intervjumaterialet. Han kallades också som vittne till rättegången.

— Jag vägrade berätta detaljer. Det var nära att jag själv åkte in för det.

Erfarenheterna från grävjobbet om säkerhetstjänsten lade grunden till Sawatskys intervjumetodik.

— Jag gjorde mängder av intervjuer med polisbefäl, alla lika motvilliga att tala. Det blev helt enkelt nödvändigt att utveckla strategier.

Men det allra första fröet till intervjumetodiken var personlig.

— Som ung reporter var jag mycket blyg och hade svårt att uttrycka mig. Stapplade över meningar, mumlade, tystnade. Allt sånt där. Jag spelade in alla intervjuer på band och stod till slut inte ut med att höra hur förfärliga mina egna frågor lät. I stället började jag arbeta med att förbättra dem.

Mats Hellmark

Reporterns tio dödssynder

1. Frågor som ger ja- eller nej-svar

Bryter mot den mest grundläggande intervjuprincipen: att motparten ska säga saker, inte journalisten. Den intervjuade initierar ingenting utan får bara bekräfta/förneka. Ger dåliga citat eftersom orden kommer från reportern.

En ja/nej-fråga kan låta tuff men är i själva verket lätt att ta udden av eller vända på. Effekten blir ofta ett automatiskt förnekande följt av svarsproffsets “message track”, den information han vill nå ut med.

2. Ingen fråga

Ett påstående kräver inget svar av motparten. Den sociala diskursens regler innebär att motparten i ett samtal måste säga något när den andra slutar tala. Det är den andres tur. Men han behöver inte ge ett svar om han inte får en direkt fråga.

3. “Dubbelpipiga” frågor

När två frågor ställs samtidigt raderar den sista ut den första — om de är likvärdiga. Är en av frågorna besvärligare väljer intervjuobjektet den enklaste. Nio gånger av tio får en “dubbelpipig” fråga bara ett svar.

De ställer till det även för intervjupersoner som vill samarbeta och besvara båda frågorna; de försöker väga ihop frågorna till ett svar, som i stället blir dåligt fokuserat.

“Dubbelpipiga” frågor är vanliga på presskonferenser. Men får man bara en enda fråga är det ännu viktigare att få ut det mesta av den, menar Sawatsky.

4. Överlastade frågor

En överlastad fråga har flera komponenter, till exempel bestämningar, som intervjuobjektet kan ta fasta på i stället för själva frågan.

5. Ledande frågor

Ledande frågor styr intervjupersonen. Det är i sig oärligt, men det finns också praktiska orsaker att undvika dem. Ledande frågor dödar citat och ger “smala” svar. Vi kan bara fråga om sådant vi redan vet eller anar och missar det som ligger lite vid sidan av.

6. Kommentarer/värderingar i frågorna

Leder ofta till att intervjuobjektet bemöter kommentaren/värderingen i stället för att besvara frågan. Ett typiskt exempel på konflikt mellan sänd- och ta emot-läge.

7. Outtalade förutsättningar i frågorna

Om människor inte håller med om de förutsättningar som implicit ställs upp av en fråga svarar de sällan rakt. Förutsättningarna bildar en barriär framför frågan. Ett klassiskt exempel: När slutade du slå din fru?

8. Laddade ord i frågorna

Vissa ord har så hög laddning att intervjupersonen reagerar mot ordet i stället för att besvara frågan, som därmed aldrig får en chans. Exempel: “skandal”, “bedragare”, “förrädare”. Ords laddning varierar i olika sammanhang. Vid publicering ger laddade ord färg och must, men människor som utsätts för dem vid en intervju blir defensiva.

9. Överdrifter i frågorna

Får ofta intervjuobjektet att reagera på överdriften i stället för frågan. Överdrifter gör det också lätt för den intervjuade att vända på eller undvika frågan. Eftersom det är en instinktiv mänsklig reaktion att motbalansera ger överdrifter i frågor ofta överförsiktiga svar. Det är därför “vardagshjältar” genomgående tonar ned sina insatser i intervjuer. När journalisten konfronterar intervjuobjekt med en överdrivet hjältemodig bild av deras handlande motbalanserar de.

10. För komplicerade frågor:

Vi anstränger oss för att göra det vi publicerar lättbegripligt, men vill gärna briljera med komplicerade frågor. Men ställer reportern alltför invecklade frågor hänger den intervjuade inte med. Frågan kollapsar.

Glöm inte de viktiga “förrådsfrågorna”

Förrådsfrågor för uppföljning och fördjupning:

* Vad hände? Ger action, aktivitet. Är alltid möjlig att starta med.

* Vad menar du? Varför?/Varför är det så? Tvingar fram en förklaring.

* Vilka möjligheter/val finns? Tvingar fram en meny för nya frågor.

* Hur skulle du beskriva den/det? Öppnar för “vad menar du?”-frågor.

* Vad är/var vändpunkten? Ett sätt att söka svar när du inte vet inom vilket område du ska söka.

* Vad sa han/hon? Ger aktualitet och citat. Söker de verkliga orden.

* Hur yttrade/visade det sig? Alldaglig fråga, låg laddning. Upplevs som ofarlig.

* Vad tänkte du just då? Ger närvaro, reflektion.

* Kan du ge ett exempel? Producerar anekdoter och kräver precisering.

MATS HELLMARK