Steffo Törnquist: ”Jag förstår att publiken tycker att det är underhållande när vi programledare får fnitterspel”
Den 15 september 1990 gjorde TV4 sin första sändning. Steffo Törnquist är en av få journalister på företaget som var med redan då. ”Vi är fortfarande en förbannat rolig arbetsplats, jag har aldrig under mina snart 33 år på kanalen vantrivts.” För Journalisten berättar han om den nerviga premärkvällen och om tre andra tv-minnen.
Under kanalens premiärkväll minns Steffo Törnquist, då 34 år, hur han skulle göra en ”insitt” i nyhetssändningarna men vaknade upp med magknip.
– Så nervös var jag, Jag kom ju från skrivande journalistik och var inte särskilt van vid TV-sändningar, säger Steffo Törnquist.
Någon minut innan tv-debuten gick han in till Lars Weiss, chef för nyheterna, och sa att ska det vara så här jävla nervöst så säger jag upp mig. ”Här”, svarade Weiss, och gav honom ett glas konjak.
Steffo Törnquist svepte glaset och gick rakt in i studion.
– Alkoholen hade förstås inte börjat verka och nervositeten släppte efter typ tre sekunder, så det blev aldrig mer konjak. Tämligen omedelbart försvann all nervositet och ersattes av lust till direktsändning och dessutom till misstag. Det är när allt inte går riktigt som det ska programlederiet är som roligast, säger han.
Under de 32 år som har gått sedan dess har arbetet förändrats en hel del. Bland annat anser han att TV4 var mer kreativa i början och vågade mer. De kunde sitta under en lunch och säga ”vi borde ha en talk-show, ska inte du göra en?” och en månad senare fanns programmet i tablån.
– Idag är vi mer en industri, det är mycket mer pengar i potten, långa beslutsvägar. Men vi är fortfarande en förbannat rolig arbetsplats, jag har aldrig under mina snart 33 år på kanalen vantrivts.
Idag, som 66-åring, har Steffo Törnquist inga större ambitioner än att nästa sändning ska bli så bra den bara kan. Det är förstås lite kul att träffa statsministrar, Nobelpristagare eller världsartister, menar han. Men så märkvärdigt är det inte och den dagliga murvel-insatsen är viktigare.
– Efter valet går jag ner i arbetstid och kommer att leda Nyhetsmorgon varje fredag. Min och kanalens plan med det är att jag då ska orka hålla på i några år till. Att gå upp i svinottan sliter såklart, och våra direktsändningar är ju maraton, så det gäller att hushålla med krafterna.
Steffo Törnqvist kallar jobbet ”det roligaste en allmänintresserad journalist kan ha”, han ser det som en ynnest att få jobba med yngre kollegor, så han tänker hålla i ett tag till.
– Vårt färska avtal har inget slut, så jag kör på tills jag eller kanalen tröttnar, säger han.
Samtidigt är han sugen på lite mer skrivande, igen.
– Jag har några hyggliga bokidéer, det var ju ett tag sen jag släppte någon, eller kanske kan jag randa krönikor någonstans? Skrivandet är ändå den mest eleganta formen av journalistiskt uttryck, om du frågar mig. När en ingress sitter och har rätt rytm – wow, det är samma lyckokänsla som när man satt en frispark i krysset.
tre tv-minnen från Steffo:
”Annadagsmorgonen 2004 sände jag och Malou von Sivers Nyhetsmorgon och möttes av nyheten om tsunamin i Thailand. Min syster med familj var i Kao Lak och bara någon minut innan vi drog igång sändningen fick jag tag på henne via telefon, där hon berättade att hon sett hundratals döda människor och allt annat elände en flodvåg för med sig. Därefter bröts förbindelsen och vi sände hela programmet egentligen helt utan officiella rapporter, UD sov uppenbarligen, och förstås ständiga försök att nå syrran igen. Den extremt svårbalanserade och känslomässiga sändningen glömmer jag förstås aldrig”.
”Jag förstår att publiken tycker att det är underhållande när vi programledare får fnitterspel, men för oss är det en mardröm. Här har man gått rätt många år på universitet, är i pensionsåldern, och tycker att man är en hyggligt välsorterad person och så garvar man ihjäl sig bara för att en tyfon heter Fittov, eller en holländsk politiker uttalar sitt förnamn Stjärt. Det händer kanske en gång per år att allt spricker, tårarna rinner och jag får inte fram ett vettigt ord – det är begripligt eftersom ett intakt barnasinne är väsentligt för god journalistik, och man är ju extra mottaglig för löjligheter när man är trött, men det är lika jobbigt varje gång”.
”Louise Hoffsten är en av mina bästa vänner och när hon drabbades av MS frågade hon om jag ville hjälpa henne med kommunikationen. Vi gjorde då dokumentären Djävulens lotteri och hon var så skör och rädd och fantastisk. Det var ett program jag förstått gjorde skillnad för många drabbade, det blev en bok och en föredragsturné på sjukhus över hela landet också”.
