Storstaden och landsorten Lönegapet

Det skiljer sju tusenlappar i månaden mellan Thomas Lundh som jobbar på Värnamo Nyheter och Anna Ångström på Svenska Dagbladet. Den avgörande förklaringen är att hon bor i Stockholm men det gör inte han. Lönegapet mellan journalister i och utanför Stockholm växer och är i dag 25 procent eller drygt 4 800 kronor i månaden.

Thomas Lundh är reporter på Värnamo Nyheter, en Herencotidning i djupaste Småland som går bra ekonomiskt. Någon räknade ut att varje redaktionell medarbetare drar in 300 000 kronor per år till ägarfamiljerna Hamrin.

– Jag har en månadslön på 18 900 kronor, säger Thomas Lundh.

Därmed ligger han ganska exakt på genomsnittslönen för en reporter på Värnamo Nyheter.

Men han ligger 6 100 kronor under snittlönen på Svenska Dagbladet, en tidning som får presstöd och som inte gör några stora vinster.

Gör Thomas Lundh ett sämre jobb än kollegan i Stockholm? Eller ska hans lön motiveras med att det är billigt att leva i Värnamo och att han inte behöver mer pengar?

– Löneskillnaden är inte rimlig, vi borde ha samma lönenivå på Herenco som på Svenska Dagbladet, säger han. Samtidigt får man inte glömma att det är en trygghet och att det är roligt att jobba på en tidning som går bra.

Han är född och uppvuxen i Värnamo, en stad som det på ett sätt sjuder om. Arbetslösheten är nästan noll och det poppar ständigt upp nya företag. Samhället Gnosjö, med den berömda andan, ligger bara några mil härifrån. Många företag ropar efter folk och snart är ett gäng bosnier från Norrköping på väg till jobbet på Hillerstorp i Gnosjö.

– Det är en spännande bygd med mycket att upptäcka, säger han. Det är lustfyllt att berätta om företag som uppfinner saker, som hittar nya produktionssätt eller får nya order. Det är klart, de artiklarna blir snälla ungefär som när Sverige vinner VM.

Thomas Lundh är allmänreporter. Han och en kollega har även ansvaret för en ekonomisida en gång i veckan, där han balanserar de positiva näringslivsnyheterna med granskande jobb. Ofta sysslar han parallellt med dagsaktuella artiklar och längre texter. Särskilt de mer djuplodande ekonomitexterna tar tid och kräver research och eftertanke.

– Jag för bok över de långa jobben, en gång höll jag på i 50 timmar med en artikel.

I höstas undersökte han ägarförhållandena inom industrin. Han kom fram till att en ganska stor del av den var utländskt ägd, förvånande nog. I en annan artikel kollade han var de lokala storföretagens direktörer bor och kom fram till att en majoritet inte bodde i Värnamotrakten, inte ens sjukhusdirektören.

– De har istället mer fashionabla adresser på västkusten. Samtidigt borde det ju vara ett problem om inte den operative VDn finns på plats.

Thomas Lundh tycker om att skriva om ekonomi och företag och vad de betyder för en ort. Språket är viktigt för honom och han försöker skriva så att folk inte bara förstår utan också tycker det är en njutning att läsa.

Vad tror han då skiljer journalisten på den lilla tidningen i landsorten från journalisten på den stora tidningen i storstan?

– Produktionstakten. Som mest har jag en dag skrivit åtta signerade artiklar plus småbitar. Men snittet är nog två signerade artiklar om dagen och en massa notiser.

Han går på schema, oftast jobbar han åtta till fem, ibland ett till tio. Dessutom jobbar han var tredje helg.

Värnamo Nyheter ligger mitt i stan på gågatan. Inom stan är det nära till allt. Ska han utanför är han beroende av bil eller allmänna kommunikationer om de finns.

Kärleken till språket får honom att åka de sju milen till Jönköping denna onsdagskväll. 64 kronor för en enkel biljett med Krösatåget. Han ska tävla i poesi och har tre minuter på sig att läsa sina egna dikter.

Vill ha gå på bio eller restaurang är det också Jönköping som gäller.

– Bion i Värnamo kör alltid James Bond och det är lätt att avstå från krogbesök här. Så på så sätt blir det billigt, säger han smått ironiskt.

Det är relativt billigt med bostad i Värnamo. Cirka fem tusen kronor i månaden för en trerummare. Runt 800 000 kronor för en villa. Man kan få en mindre herrgård för vad en bostadsrättstrea i Stockholms innerstad kostar.

Men dagis är dyrare än i Stockholm. En Värnamofamilj med två barn betalar ungefär 15 000 kronor mer om året än familjen i Stockholm. Matpriserna är också högre i Värnamo.

Visst är villkoren olika i storstan och i landsorten. Men motiverar det en skillnad på sju tusen kronor i månadslön?

– Nej, men min lön har ändå blivit bättre sen det nya lönesystemet infördes, säger Thomas Lundh. Jag tror att det gäller för hela kollektivet på Värnamo Nyheter.

Thomas Lundh är 40 år och har jobbat som journalist i nio år. Han har en informatörsutbildning i Jönköping i botten.

Det finns bara ett yrke för honom, säger han. Han är journalist och det finns ingen återvändo. Han vet för han har räknat ut att han har prövat på 16 yrken.

– Jag har bland annat varit skogshuggare, vårdbiträde, konsumentsekreterare, informationssekreterare och fabriksjobbare. Det är en bra erfarenhet att ha när man är journalist. Jag vet vad jag ska fråga efter när jag träffar olika människor.

Vägen till Thomas Lundh var lång och han är i det här sammanhanget en modig man. Journalister vill gärna läsa om kollegor och om deras löner men det är desto svårare att hitta någon som vill ställa upp och berätta om sig själv. Närmare tiotalet medarbetare på Jönköpings-Posten, Herencokoncernens flaggskepp, sa nej till att medverka i Journalisten.

De vågade inte och flera erkände att de var fega, men sa att de inte orkade med pressen från chefredaktören Stig Fredriksson som de träffar nästan dagligen. ”Vi vet att han lusläser Journalisten och synar varje uttalande om Herenco.”

Thomas Lundh på Herencotidningen i Värnamo sa ett oförbehållsamt ja till en intervju i Journalisten.

Vi journalister begär ju ständigt att folk ska ställa upp och prata. Tänk på alla anställda inom vården som vågar berätta, det vore väl konstigt om inte vi skulle göra det, säger Thomas Lundh självklart och verkar lite förvånad över sina tigande kollegor.

Även på Svenska Dagbladet är det ytterst svårt att få någon att vara med i en intervju. Tuffa reportrar som till vardags övertalar folk att prata offentligt om de mest personliga saker, vågar inte berätta om sin lön i Journalisten.

Men på kulturredaktionen hittade vi till sist en som ställde upp, Anna Ångström.

Hon är dels ansvarig för tidningens dansbevakning, dels skriver hon kulturnyheter. En del av hennes jobb består av i recensera teater, dans och annan scenkonst.

För det får Anna 26 000 kronor i månaden. Hon ligger därmed lite över medellönen på SvD som är cirka 25 000.

– I stort sett är jag nöjd med min lön, säger hon.

Anna Ångström har varit chef för TV-bilagan och redaktionssekreterare på fredagsbilagan. Sen sju år tillbaka är hon på kulturen.

Kulturreporter kan låta glassigt men hennes dagar blir ofta långa.

– I går till exempel jobbade jag från 9.30 till 18. Sen bevakade jag en dansföreställning kl 19-22.

Det blir en arbetsdag på 11,5 timmar. I snitt jobbar hon 50 timmar i veckan. Ett par kvällar i veckan brukar hon bevaka dans- eller teaterföreställningar, vilket hon i praktiken gör gratis.

Någon ersättning för övertid eller obekväm arbetstid bryr sig inte Anna om att begära. Komp skriver hon visserligen upp och har samlat på sig ett rejält kompberg, men det blir sällan av att hon tar ut någon komptid.

– Om jag tog ut min komptid från alla kvällar jag är på föreställningar skulle jag ha svårt att hinna jobba med kulturnyheter, då skulle det bara bli recensioner, förklarar hon.

– Jag ska jobba nu på lördag och borde kompa ut det på måndag. Men jag hinner inte, jag har bokat in en datakurs och en intervju.

Anna Ångström arbetar ibland helger enligt ett rullande schema. Då fungerar hon som en slags redaktionssekreterare men jobbar även med redigering.

I genomsnitt skriver hon knappt en artikel per dag men tycker inte att antalet är så viktigt.

– Ofta kräver mina texter en hel del arbete. Kvalitet säger mer än hur många texter man får ur sig.

Jobbade Anna Ångström med kulturbevakning på en landsortstidning är det inte osannolikt att hon ensam skulle ha totalansvaret för kulturfrågorna och i praktiken vara kulturchef. För det ansvaret kunde hon räkna med en månadslön på kanske 19 000 kronor.

Hon tycker att det finns faktorer som motiverar att Stockholmslönerna ligger högre än i resten av landet.

– Det är dyrare att bo i Stockholm och det är större konkurrens om jobben i en storstad, framhåller hon. Dessutom har det vi skriver i Stockholm större genomslagskraft.

Att lönerna är högre på SvD än på välmående Värnamo Nyheter kan i alla fall knappast förklaras av att SvD går bra ekonomiskt. Sedan 1995 har SvD gjort förluster på över 200 miljoner kronor.

Höga boende- och transportkostnader brukar Stockholmsjournalister framhålla för att motivera sina löner. Men det är inte givet att de utgifterna måste vara särskilt stora.

Anna till exempel bor i en liten lägenhet i Stockholms innerstad. Hon har inga barn och promenerar till jobbet. Fast egentligen tycker hon inte om att journalister i Stockholm och på landsorten ställs mot varann.

– Det är inte vi som tjänar för mycket utan de som borde upp i lön, understryker hon.

Anna och Thomas

Namn Anna Ångström

Ålder 36 år

Arbetsplats Svenska Dagbladet sedan 1986

Yrke Journalist på kulturredaktionen

Antal år i yrket 16

Lön 26 000 kronor per månad

Utbildning Teatervetenskap och konsthistoria 100 poäng. Examen från journalisthögskolan 1983.

Namn Thomas Lundh

Ålder 40 år

Arbetsplats Värnamo Nyheter sedan tre år

Yrke Allmänreporter

Lön 18 900 kronor

Antal år i yrket Nio

Utbildning Informationslinjen på högskolan i Jönköping

Stockholm ökar

sitt löneförsprång

En undersökning av TU visar att lönegapet mellan dagspressjournalister i Stockholm

och resten av landet ökat med fem procent under de senaste fem åren.

UNDERSÖKNING Den enda mer omfattande statistik som finns över löneskillnaden mellan storstad och landsort gäller TU-området (dagspressen) för 1993-98.

993 hade Stockholmarna cirka 20 procent högre medellön än dagspressjournalister i andra regioner. I dag har skillnaden ökat till 25 procent.

I siffrorna ingår den generella lönehöjning på 3,8 procent som genomfördes i oktober 1998.

Lönerna i Stockholm och landsorten

Skillnaden ökar

Löneklyftan mellan Stockholm och landsorten ökar. Det visar Tidningsutgivarnas och Journalistförbundets gemensamma statistik för 1998.

En 30-årig reporter i Stockholm hade 4 668 kronor mer i månadslön än kollegan i landsorten. Året innan, 1997, var skillnaden mellan de båda 4 214 kronor.

Siffrorna kan sticka i ögonen, särskilt om man är journalist i landsorten.

– Det skulle inte gynna landsortens journalister om man begränsade löneutvecklingen i Stockholm, konstaterar ombudsman Ragnar Forsén vid Journalistförbundet. Det ligger inte i SJFs intresse att försöka hindra lönehöjningar men väl att driva på lönerna för medlemmar som inte gynnas av mediekonkurrensen.

Statistiken bygger på augustilönerna förra året och omfattar 6 015 medarbetare. 1 627 av dem jobbade på tidningar i Stockholm.

Värt att notera är att det senaste avtalets höjningar inte finns med i statistiken eftersom de började gälla först den 1 oktober.

Det ser dessutom ut som om lönerna sjunkit med några kronor jämfört med året innan.

– Siffrorna kan förklaras med att det skett en rationaliseringsvåg och att många med hög lön har slutat, säger Ragnar Forsén.

Varför är då lönerna högre i Stockholm?

–Bl a är rekryteringsidén i Stockholm annorlunda och löneläget är generellt högre inte bara i mediebranschen. Konkurrensen om arbetskraft är större. På dagstidningsområdet i landsorten har vi sett en tilltagande monopolisering. Medierna i Stockholm är ofta riksmedier. Bland en del arbetsgivare i landsorten finns uppfattningen att man inte behöver, och inte behöver betala för, samma kompetens. SJF delar inte den uppfattningen.

Det senaste avtalet gav i snitt en löneökning på 3,8 procent. Allt eftersom de lokala förhandlingarna blir klara rapporteras de till SJF. Resultatet från klubbar med tillsammans 1 350 medlemmar, de flesta i landsorten, har kommit in. Utfallet hittills är i snitt 4,46 procent.

– Det visar att det finns pengar och att det lönar sig att förhandla, säger Ragnar Forsén.

Utfallet av de lokala förhandlingarna ligger till grund för nästa avtal. Då höjs minimilönerna med motsvarande procentsats.

HELLE KIERKEGAARD

hk@sjf.se