Svenska journalister om sina erfarenheter av att polisanmäla hot: ”Man betraktas som medskyldig”

Journalisten har tidigare berättat om undersökningen, där 51 procent av 3 000 svenska journalister som utsatts för näthat under de föregående tre åren uppger att rättsväsendets förmåga att tillgodose ens intressen som brottsoffer är dålig. 13 procent anser att den är ”mycket dålig”. Bara var femte svarande anser att förmågan är bra och endast 1,7 procent ”mycket bra”. 29 procent svarade att förmågan vare sig är bra eller dålig.

I undersökningen framkommer att de som har störst förtroende för rättsväsendet sällan utsätts för näthat medan de som har lägst förtroende ofta utsätts för hat och hot på nätet. De som har störst förtroende anser att hanteringen av brott mot journalister har förbättrats de senaste åren, men också att arbetsgivarna har tagit hoten på större allvar, vilket har lett till att det har blivit enklare att få stöd och att anmäla. Ändå väljer personer med stort förtroende för polisens arbete ibland att inte anmäla hot och trakasserier. En av dem förklarar:

”De juridiska förutsättningarna ser bra ut på papper. Men jag avstår från att anmäla de flesta gånger, eftersom jag som offentlig person måste räkna med och klara av vissa angrepp. Jag har tänkt att rättsväsendet i första hand ska skydda privatpersoner som utsätts och inte professionella journalister.”

Annons

En viktig faktor för att journalister ska känna förtroende för polisens förmåga att utreda nätbrott är bemötandet. Om journalisten upplever att polis och åklagare tar hen på allvar ökar förtroendet, oavsett om förundersökningen läggs ned eller leder till åtal.

Bland journalister som har lågt förtroende för rättsväsendet framkommer att det finns återkommande bemötandeproblem, att polisen är ointresserad och anser att den sortens brott är socialt accepterat:

”En generell och problematisk attityd hos polisen är att journalistik genererar ’livsstilsbrott’ där den som utsätts för brottet därför betraktas som medskyldig. Att vara yrkesverksam som journalist medför en ökad risk att bli utsatt för brott och eftersom du valt att jobba som journalist har du medvetet valt att utsätta dig för brottslighet riktad mot dig”, skriver en frilansjournalist i sitt enkätsvar.

En kvinnlig reporter som blivit utsatt för allvarliga trakasserier vid ett fåtal tillfällen anser inte att det behövs skärpt lagstiftning, utan skärpta poliser:

”Det är oacceptabelt att det råder straffrihet för saker som helt uppbart är brottsligt när det kommuniceras ansikte mot ansikte. Det är tydligt att lagstiftningen inte följs – och det verkar inte som att det är fråga om resurser, utan om rättsväsendets kompetens. Rättsväsendet kan inte bevisa brott och lägger inte resurser på att jaga anonyma onlinetroll. Vilket de borde. Om polisen saknar kompetensen måste de skaffa den för det här är inget som kommer att försvinna.”

En Stockholmsbaserad manlig frilansjournalist som ofta utsätts för allvarliga hot och trakasserier på nätet skriver:

”Polisen och rättsväsendet uppvisar ett ointresse i syfte att få offret att förstå att de brott vi utsätts för saknar betydelse för dem, alternativt (i mina mörkaste stunder av sårbarhet) att de sympatiserar med de politiska kretsar (Sverigedemokraterna) som organiserar brottet och terrorn.”

En reporter och kolumnist som ofta utsätts för näthat uppger att säkerhetsavdelningen på hans arbetsplats ofta avråder honom från att polisanmäla. Många av de svarande journalisterna uppger att de avstår från att polisanmäla eftersom det riskerar att förvärra situationen och öka näthatet. Att polisanmäla är också en signal till förövaren att trakasserierna har varit framgångsrika: journalisten är rädd.

”Grundproblemet med hot är att du som journalist inte vill visa dig rädd – då har förövaren lyckats och kan bli inspirerad att fortsätta eller utöka hoten”, skriver en tidigare krimreporter som pekar på problemet med att om en polisanmälan ska leda till fällande dom krävs det att han lämnar uppgifter om att han är skräckslagen, har mardrömmar och upplever rädsla över att något ska hända ens barn: ”Jag vill inte ge dem det.”

En programledare i Stockholm berättar att hon under de senaste åren försökt ”flyga under radarn” för att undvika hot och hat. Hon har bland annat avstått från byline och tackat nej till att delta i offentliga evenemang, paneler och debatter till exempel.

Oscar Björkenfeldt, forskare vid Rättssociologiska institutionen, Lunds universitet.

Forskaren Oscar Björkenfeldt drar slutsatsen att det har skett en normalisering av näthat mot journalister, och att hatet är framgångsrikt på så sätt att det leder till att journalister i viss utsträckning tystnar av rädsla. För att garantera yttrandefriheten för journalister behöver rättsväsendet dels jobba med bemötandet av utsatta journalister dels lägga mer resurser på att utreda brotten.

I studien påpekas att det saknas ett strategiskt arbete mot näthatet, samt riktlinjer och normer för hur journalister som utsätts ska agera. Ett sådant strategiskt arbete skulle fordra samarbete mellan rättsväsende, arbetsgivare och journalister, menar Oscar Björkenfeldt.

Arbetsgivare bör också börja hantera mindre iögonfallande trakasserier som en psykosocial arbetsmiljöfråga och inte bara ett säkerhetshot:

”Resultatet från denna studie indikerar ett behov av att medieföretagen hanterar frågan på ett mer proaktivt och organiserat sätt än vad som sker idag.”